söndag 24 juni 2018

24.6

Lämnar stan för det längsta på jag minns inte hur länge. Det känns som ingen tid alls när jag ligger i min säng igen. Samma ansikten, samma män. Samma man jag sov intill för bara nio dagar sedan. Han mumlar och ler och jag vet att han är kär i någon annan. Det gör ingenting. Inte mer än: det var bara tre torra pussar och egentligen vill jag bara bli struken över håret i junimorgonljuset till dess någonting blir viktigare. Vad nu det skulle vara. Kanske att bli kär.
Jag fortsätter att hålla det hemligt för alla som är emellan. Det verkar som om han har gjort samma sak.

Någon av dessa dagar som är precis nu är det tio år sedan jag var tonåring och började må så illa att jag inte längre kunde äta. Han har en dotter nu och jag har inte sörjt honom på över sju år. För tre år sedan sov han i samma säng jag fortfarande kommer hem till och frågade "vi är väl vänner". Vi är väl det. Det är tio år av inte komma hem till någon mer än alldeles tillfälligt, sex veckor som längst.

För nio dagar sedan sa han "det här var ju mysigt" och det var det. Jag vet egentligen inte om jag har så svårt för att bli kär som jag brukar hävda. Jag vet bara när jag inte blir det och när det är helt meningslöst att ens försöka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar