måndag 22 januari 2018

2018.

Jag är sällan den som upplever att med det nya året kommer nya chanser. Ofta har jag drömt om självförverkligande - nya, sundare vanor, mer högtflygande ambitioner, längre hår och vackrare kläder - men på nyårsdagen har jag vaknat och känt att det nya året bara tar vid där det gamla slutade. Det är självklart så det är, egentligen.
Mot slutet av förra året började jag trots detta att längta efter årsskiftet. Jag såg det som ett bokslut för någonting som snurrat vasst och ursinnigt i bröstkorgen under hela året. När det nya året kom och den första dagen började hade jag på något underligt vis lyckats övertyga mig själv om att jag hade fått en ny chans. Den övertygelsen vecklades ut mer och mer, dag efter dag och den har ännu inte övergett mig. För att vara mer sann och rättvis mot mig själv ska jag inte beskriva det som att den bestämmer över mig. I det här fallet tror jag att det är jag som bestämmer över den. I detta nu är jag oerhört tacksam över att jag har lyckats upprätthålla och ännu upprätthåller någon form av performativ verklighet.
För mina vänner beskriver jag det som att jag håller på att utvecklas till en vidrig människa. Inuti känner jag att jag försöker vara precis den sortens människa som gör att jag är stolt över mig själv. Så jag kliver upp när klockan ringer och jag yogar efter frukosten. Efter att ha tagit bort min Instagram-app läser jag romaner istället för att scrolla genom liv efter liv och trycka mig bort till bekantas bekanta och lära mig alldeles för mycket om någon jag aldrig hälsat på. På söndagen när jag känner att mina ägglossningshormoner vill hålla ytterdörren låst från insidan hela dagen öppnar jag förpackningen med engångslinser och stoppar en fackbok i väskan.
De första veckorna sover jag knappt. Pulsen rusar och tankarna springer maraton i ett dockhus-stort hamsterhjul. Jag vaknar av att jag gråter och drömmer stressande mardrömmar nästan varje natt. På dagarna rör jag mig med dubbel hastighet genom allt. Det bor en energi och en glädje i mig som jag inte kan minnas att jag har känt sedan den senaste gången jag förälskade mig på riktigt, men den här gången är jag inte förälskad i någon. Kanske bara i mig själv, i mitt nya år och i min återvunna frihet. För det händer någonting mer under de sista dagarna av 2017, någonting som förstärks under de allra första dagarna av 2018. Det vidöppna, bubblande, svårt geggiga och ständigt syrekrävande sår som värkt i mig i tolv månader läker till ett knöligt, brett och avslöjande rosa ärr.
Och jag måste skriva detta därför att jag måste minnas att när tiden är rätt går det att ge sig själv ett alldeles nytt år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar