torsdag 13 juli 2017

x.

Våga, våga, våga.

Han är fortfarande ett spöke längs mitt skallben. Jag tänkte att han inte längre skulle vara det.
Så jag fortsätter jämföra allting. Främst utifrån realistiska idéer om en realistisk framtid. Det går inte att bygga den hursomhelst. Jag är så normstyrd att jag nästan kreverar.

Vad jag önskar att jag höll fast vid:
Efter två veckor låg jag fortfarande sömnlös i hans säng och tänkte uttråkat på hur vi skulle ha ett skrikande spädbarn att ta hand om.

1 kommentar:

  1. Anonym och vilsen14 juli 2017 08:08

    Det är så väldigt tråkigt hur vi går miste om potentiellt fantastiska möten och relationer, bara för att vi inte kan släppa taget om dem som inte ser vårat värde.

    Var inte riktat mot dig specifikt, främst till mig själv då jag är expert på att fastna i detta mönstret.

    Men att resa sig upp från detta, släppa en aning, då finns det ett skimmer där borta vid horisonten, möjligheter, oupptäckta skatter.

    SvaraRadera