lördag 1 juli 2017

x.

Åh ja, ni vet precis som jag. När människan är som ledsnast kan hon inte föreställa sig en tid när sorgen inte övermannar kroppen och när hon inte längre är som ledsnast kan hon inte för sitt liv förstå hur det känns att inte styra över den evighetstunga gråten.

Det stod ett par boots i min hall
de sa till mig
när jag halvlåg naken i min säng
"du är ytterst vacker"
och jag sa "förlåt"
de sa igen
"du är ytterst vacker".

Jag tyckte att han kunde stanna en stund.

Upprepade gånger lämnas jag och jag funderar sällan över alla de gånger jag lämnat någon innan jag ens hunnit ställa mina skor i deras hall. Det enda jag tänker på är de få gånger jag tittat på någon som legat raklång i sin egen säng och väntat på att de ska be mig stanna. Det tänker jag på.

Och att någon dag träffa någon som inte behöver gå.


I höst ska jag läsa all litteratur.

2 kommentarer:

  1. Dina ord landar så ontvackert i min själ..

    SvaraRadera
  2. Dessa boots vet vad de talar om.

    SvaraRadera