torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.

2 kommentarer:

  1. Dina ord är som en försiktig puss på kinden från någon en är stormförtjust i, vars läppar fortfarande är lite nyvakna, lite nykära och aningen torra, en sval morgon sent i augusti.

    = går inte att få nog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur skriver jag ens ett tack på denna kommentar!

      Radera