fredag 2 juni 2017

x

Det har redan gått en månad sedan vi sist sågs och jag vaknar fortfarande varje morgon med hans ansikte på näthinnan. Jag tänker att det är meningslöst, men trots att jag drömmer om någon annan när jag sover följer han mig genom dagen. Den här morgonen diskar jag en skärbräda och vet att det är detta som gör kärleken så hopplös. Alltid har den sönder mig mer och värre än vad jag kunnat ana och alltid hänger den sig kvar längre och mer intensivt än vad som går att förutsäga. Det enda jag lär mig är saker om mig själv och att alltid säga sanningen. Alltid säga sanningen.

Men jag säger inte
"jag tänker på dig varje dag"
jag säger ingenting
någon gång måste också detta ta slut
bytas ut

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar