torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.

fredag 2 juni 2017

x

Det har redan gått en månad sedan vi sist sågs och jag vaknar fortfarande varje morgon med hans ansikte på näthinnan. Jag tänker att det är meningslöst, men trots att jag drömmer om någon annan när jag sover följer han mig genom dagen. Den här morgonen diskar jag en skärbräda och vet att det är detta som gör kärleken så hopplös. Alltid har den sönder mig mer och värre än vad jag kunnat ana och alltid hänger den sig kvar längre och mer intensivt än vad som går att förutsäga. Det enda jag lär mig är saker om mig själv och att alltid säga sanningen. Alltid säga sanningen.

Men jag säger inte
"jag tänker på dig varje dag"
jag säger ingenting
någon gång måste också detta ta slut
bytas ut