fredag 12 maj 2017

minns att också han började som en distraktion.

Vaknar och det är torsdag. Hormonerna lever rövare i min kropp och förutom honom så vill jag ha barn. Det enda jag vill ha är ett barn och en pappa till det barnet. Jag till och med bildgooglar barn för att kunna teckna ett.
Tänker på honom och att jag måste ge upp.
Fem timmar senare rusar Lovis undan för tidningen som far in genom brevinkastet på ytterdörren. Jag läser den baklänges och plötsligt är hans ansikte tryckt över halva sidan och sen på framsidan också. Det är torsdag och jag gråter flera gånger. Sen blir jag full. Två öl blir tre och sen fyra och sen en galopp.

Vaknar igen och det är fredag. Alkoholen sitter i själen på ett sätt som är hopplöst nedtyngande och jag går hemifrån strax efter klockan ett bara för att solen lyser. Stryker genom stan med en bok i ena handen och mobilen i den andra. Vet att det här inte är en bra dag, men om jag bara väntar till klockan fyra så kan jag ta en kaffe och en öl och sen gå hem. Springer på en vän och träffar sen den jag har stämt möte med. Beställer en kaffe och två Tuborg åt oss.
Sex timmar senare har vi lärt känna någon ny, ätit falafel i solnedgången, delat en flaska bubbel och påmints om att dåliga dagar kan bli bra dagar. Ibland blir det faktiskt bra igen.

lördag 6 maj 2017

fast jag är inte sjutton, men för alltid bara sjutton.

Det kanske det finns. Någon annan att bli kär i. Men så sitter han på uteserveringen och jag vill bara ta med honom hem. Jag röker och händerna skakar för vi har inte sagt hej än. Sen står han så nära och jag tänker att han inte borde göra det och då försöker jag ta med honom hem. Jag försöker flera gånger och för varje gång han inte säger nej, men inte heller ja så växer någonting i mig. Vid halv fem vaknar jag och han är inte där och jag formulerar morgonens meddelande i huvudet och när jag vaknar igen är jag lite glad att han aldrig kom, men också oerhört ledsen. Jag fumlar med böcker och vagnar på arbetet och skriver "Du är en vandrande succé, ******. Det är det som är problemet." och önskar att jag förhöll mig precis så ledigt till alltihop.

fredag 5 maj 2017

maj nu.

Och första maj kommer och jag går längst åt vänster. Fastän jag letar efter honom känns det trots allt bra och när jag frågar honom var han är är det nästan som att allting var precis som då. Det är det förstås inte och jag försöker testa tanken, men den är fast i mörka december- och januari-kvällar när vi drack folköl i hans soffa och jag tänkte jag orkar inte prata mer kan vi snälla bara vara tysta.

Första maj kommer och det blir varmt, precis så varmt som det bara går att drömma om när det snöar i april. På något sätt är vi varken lika uppsluppna eller naiva som vi var under fjolårets högtidsdag, men jag blir tårögd i trappan ned till Masthuggstorget för där är kampen manifesterad från tidig förmiddag. Och mellan husväggarna i Haga dånar sedan kraven för en bättre nutid, en bättre framtid.

Det är maj i några veckor till och framför i kön står en Göteborgsson och köper cigaretter och jag tänker att det måste finnas fler. Det måste finnas fler som kan bli the one that got away, det måste finnas fler att bli kär i.