söndag 9 april 2017

hur han tittade på mig då hjälper nu inte längre.

Fast när jag går från berg till berg mitt i natten märker jag hur blicken jagar längs gatorna. Bröstkorgen expanderar smärtsamt i korta små stötar när jag ser någon som går som han gör eller klär sig så som han gör. På morgonen vaknar jag med hans ansikte med mig från drömmen och vid lunch gråter jag igen. För andra gången på tre månader passerar jag stadsdelsgränsen i väst. När jag går förbi på trottoaren torkar jag kinden med handryggen. Jag mår fortfarande illa av det här. Under alla ilskna hugg i min vävnad växer en önskan om att det ska gå över. Att det aldrig hade hänt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar