söndag 23 april 2017

x.

Åtminstone sol. Medan vinden river av ett yttre lager. Vi väntar fortfarande på den riktiga värmen. Den som kom i maj förra året. Jag längtar efter att bada. Efter känslan när man reser sig upp ur havet och är tillfälligt ren från allt.

Jag tänker att jag aldrig mer kommer att vilja röra vid någon, men för alltid längta efter det. Det första är såklart inte sant, även om det vore behagligt på något vis.

måndag 17 april 2017

en andra söndag.

Snön var som ett draperi av ljusskadad film igår. Det var en av mina bättre dagar det här året. Jag tog sticklingar på allt. Mina fönster och väggar fylls nu sakta med små gröna grenar som långsamt utvecklar små vita rötter.

Staden blir också den sakta grön. Körsbärsträden blommar och alla grenar har små gröna öron. Alldeles snart sitter vi i slänten på Stigberget och dricker bubbel ur emaljkoppar. Det är egentligen det enda jag längtar efter.

Nu är det nära till stiltjen mellan relationer. Då när det är lättare att känna sig ren. Med allt detta som är grönt, med dessa händer som blir fräkniga av solen och med en katt som följer mig mellan rummen ska jag låta bli att längta efter någon.

lördag 15 april 2017

x

Jag i soffan och Lovis i fönstret. Hur jag ibland får för mig att det vore enklare att byta land än att fortsätta det här livet. Hela veckan känns smutsig. Jag har druckit öl för många dagar i rad och pratat om fel saker för många gånger.

Igår stod han tillslut och rökte där jag gick ut för att röka och jag minns inte ens vad jag sa. Det enda jag tänkte på var allt det obefintliga. Hur det slog mig att ingen kan vara mer ointresserad av mig. Så jag föll på knä i köket när jag kom hem. Grät igen och upprepade att det faktiskt hände. Men det spelar ju ingen roll. Det är inte mitt längre.

Att jag alltid gör såhär. Naglar mig fast vid någonting som knappt fanns.

tisdag 11 april 2017

doften av en man

när Agneta Pleijel talar om sin senast utgivna bok i Babel
det tar tio sekunder för mig att reservera den
jag vill veta allt om hur det känns att känna som jag
hur jag omedelbart får för mig att det är så jag känner

ibland tänker jag att det enda jag på riktigt är intresserad av är kärleken
därför att den för mig alltid varit helt onåbar och en gåta

söndag 9 april 2017

x

Gösta Ekman dog
och jag tänker på Marie-Louise som pratade om hur de alltid bad om att få sitta bredvid varandra
på varje middagsbjudning
P1 sänder ett program om honom
de talar om förlusten som en nationssorg

under dagens tysta minut tog jag ur hörlurarna
runt omkring pratade människor
och jag försöker minnas när vi senast höll en tyst minut
då när det kändes som att alla var tysta

Socialdemokraternas kongressflaggor syns i Göteborg
märkligt nog är årets fokus
"Trygghet i en ny tid"
många säger att det är vad detta är
- en ny tid


hur han tittade på mig då hjälper nu inte längre.

Fast när jag går från berg till berg mitt i natten märker jag hur blicken jagar längs gatorna. Bröstkorgen expanderar smärtsamt i korta små stötar när jag ser någon som går som han gör eller klär sig så som han gör. På morgonen vaknar jag med hans ansikte med mig från drömmen och vid lunch gråter jag igen. För andra gången på tre månader passerar jag stadsdelsgränsen i väst. När jag går förbi på trottoaren torkar jag kinden med handryggen. Jag mår fortfarande illa av det här. Under alla ilskna hugg i min vävnad växer en önskan om att det ska gå över. Att det aldrig hade hänt.

tisdag 4 april 2017

jag kommer aldrig att sluta skriva om kärlek.

Står och läser på Drottningtorget i väntan på bussen. Sneglar mer runt omkring än på orden. Tänker på att jag inte tänkt på honom alls under flera timmar.

Åker förbi Tyska bron där jag stod och grät i januari, där jag inte ens hade träffat honom i november.

Tänker att det inte är fullt så kallt längre, inte så att det gör ont. Tänker att det inte känns fullt så kallt längre, inte så att det gör ont.

Scrollar förbi hans namn i telefonen och kommer på att det finns andra han träffar nu. Tänker att det är konstigt att det fortfarande kan göra så ont.

söndag 2 april 2017

det blev vår.

Söndag.

En tunn polotröja under uppknäppt vårjacka och solen värmer mitt hår. Egentligen orkar jag inte vara utomhus så jag går bara långsamt till mataffären och långsamt hem igen. Dammsuger upp all kattsand och så många hårstrån det bara går innan jag gör lunchlådor.

Jag läser ut Som hundarna i Lafayette Park samtidigt som den gulliga farbrorn i huset mittemot cyklar in på sin gård. Det är en bra bok. Jag skulle rekommendera den. Det är skildringen av människan och hennes icke-perfektion, berättelsen om något slags politiskt engagemang och om trötthet som talar till mig. Jordahl har ett enkelt språk, men hon lyckas ändå måla upp så mycket bilder i mitt huvud under läsningen. Det finns inte en enda onödig beskrivning. Det är faktiskt en väldigt välbalanserad bok och även om jag mot slutet kan tycka att det pressas in ytterligare en aspekt av vår samtid som inte bidrar alltför mycket till romanen som helhet så stänger jag igen bokens pärmar och känner mig nöjd. Nästa roman blir en av Anyuru. Jag har inte läst honom på säkert fyra år och ser så mycket fram emot det.

Igår var jag tillbaka på andra sidan stadsdelsgränsen. Det är löjligt, men det tog nästan tre månader. Jag kände mig trygg och lugn, men var ändå tvungen att ta de där stegen mot trottoaren och titta ned åt det håll varifrån han kom den där första kvällen. Han är knappt en person längre, det blir så när man inte ses, men han är en känsla och en längtan.