onsdag 15 mars 2017

men när azaleadalen blommar är vi väl där tillsammans

Det är svårt att skriva när det var allt jag en gång ville.
Dagarna är så mycket längre nu. Ljusare. Jag går till veterinären som om det vore världens mest naturliga sak. Pratar om en försvunnen GT på arbetstid som om det också vore världens mest naturliga sak. För mig.
Han är med mig överallt och jag skriver punkter mitt i meningarna till en annan. Jämför hela tiden vad jag vill ha med vad jag gör. Hur det var med vad som är.
Det har redan gått en vecka sedan sist och jag tänker att när azalea blommar då är det väl ändå dags, för det är så man kommer framåt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar