onsdag 22 februari 2017

x.

Vaknar och somnar om gång på gång och drömmer märkliga drömmar om män jag har träffat. Det är inga skräckupplevelser, men jag misslyckas och jag förstår vad de vill säga. Jaget vill bli sett och lyssnat på. Det händer inte. Mötena är anpassning och jag ångrar mig mitt i dem.

I verkligheten blir jag lyssnad på. Han skriver ursäkter när jag förklarar hur det kändes. Flera på rad. Jag vill själv be om ursäkt därför att jag vet att det aldrig fanns något ont uppsåt. Bara en pulsökning och en euforisk rusning genom kroppen.
Ursäkterna gör det på något vis värre. De lämnar ingenting ogenomtänkt. Min längtan blir tröstlös i det.

Men vet ni, imorgon kommer katten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar