tisdag 14 februari 2017

x.

Om förmiddagen tänker jag "hände det ens?" och "händer detta ens?". Men livet går liksom vidare som det gör när det får pågå och jag känner mig stärkt av tiden på året, av studier som går som de ska, av att jag möblerar om och rensar undan. Dagen faller sig på något vis så som den ska och vi har trevligt på seminariet, jag har trevligt i baren och sen har vi trevligt hela kvällen. När det är dags att gå hem tittar jag på telefonen och magen sugs inåt, uppåt, precis som den ska när man yogar men den här gången är det helt ofrivilligt.

Jag vet inte på vilket sätt det var nödvändigt. Men det var det tydligen. Jag tänker inte fråga vad det var som motiverade just den bilden och den texten och jag är inte ens säker på att jag kommer att jagas av frågan. Det enda jag funderar på är om det verkligen var värt det.

Hade jag varit en yngre eller kanske till och med vansinnigare version av mig själv hade jag skrivit:
Att inte vara lika ledsen som jag var innebär inte att jag har kommit över vad som var. Jag ägnar fortfarande timmar åt att försöka glömma eller inte glömma hur din lägenhet ser ut. Hur du den första morgonen pussade mig hejdå utanför kiosken. Hur det kändes att stå vid din badrumsdörr i bara jeans och se hur du tittade på mig medan vi borstade tänderna. Hur det kändes att ligga i din soffa med huvudet mot din axel och dina armar runt och omkring och över mig. Hur din röst lät när du sa att jag gjorde dig kåt. Hur det kändes att komma alldeles tyst med armarna runt din hals den första dagen på det nya året. Hur jag oroade mig för om jag kände tillräckligt mycket för dig när vi promenerade från Coop och hur det sedan kändes alldeles naturligt och fantastiskt att vila kinden mot din rygg medan du kokade havregrynsgröt till oss. Hur du såg ut när du mötte mig i dörren och log för att sedan kyssa mig. Hur du sa att du ville krama ihjäl mig när vi låg i din säng och hur det sedan kändes när luften trycktes ur mina lungor när du låtsades försöka. Hur glad jag blev att sitta vid köksbordet och ha riktiga samtal om verkliga saker med dig. Hur dina ögon såg så jävla ledsna ut när du berättade för mig att det inte var någon idé att vi fortsatte träffas.

1 kommentar: