torsdag 2 februari 2017

x.

Till slut blir frustrationen precis som göteborgsvindarna och tränger igenom alla lager. Jag dammsuger, diskar, byter plats på alla växter, gör allt jag inte gjort på arton dagar eller mer. Går sedan och arbetar och är inte dålig på det trots att det är första dagen någonsin. Väl hemma igen lagar jag mat, yogar, lyssnar på radio - allt som är vardag - och nu är jag där jag har varit alla andra dagar i mitt vuxna liv. Det är som att inte få allt, inte vara tillåten att fortsätta trots att vägen är längre. Det är alla trötta metaforer i världen.

Så jag har gråtit och svurit och önskat mig min mor och kastat saker i golvet och legat apatisk med torra ögon och tom blick och ingenting har förändrat någonting, men det kanske har varit förlösande. För kanske första gången i mitt liv har jag inte försökt gå runt det. Det här är det tystaste jag har varit. Självrespekten är orörd.

2 kommentarer:

  1. Blev fast här alldeles för länge, men att läsa texter som är välformulerade, känns ärliga, och får en att reflektera över sin egen tillvaro, då kostar lite extra stress ingenting.

    SvaraRadera