söndag 12 februari 2017

och jag spelar It's all over now, baby blue en gång till.

På den tjugosjunde dagen slänger jag tandborsten som stått orörd bredvid min egen i över en månad. Tillsammans med bomullspads och min systers papperstussar bär jag ut den till soptunnan i en lila påse från Systembolaget. Det tog sådan tid att göra sig av med den och nu är det enda jag har kvar en (o)ändligt lång sms-konversation och ett fotografi. Det får vila.

Dessa fyra veckor känns som en evighet i mig. Det som var har flyttat så långt bak i huvudet att jag inte ens är säker på att det hände. På något sätt blir det skrattretande när jag tänker på att jag för bara två månader sedan inte visste var han bodde. På något sätt är det lugnande att veta att jag inte har en aning om vad som kan hända, eller inte hända, de kommande två månaderna.
Hade någon sagt till mig för tjugosju dagar sedan, då när jag satt med ansiktet blött av tårar och ett illamående som förvägrade mig all mat, att jag knappt fyra veckor senare skulle ha skaffat mig ett timvikariat och en katt hade jag skrikit åt den personen. Nu har det hänt och det är enda jag vet om livet är att jag väldigt lite vet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar