söndag 19 februari 2017

kroppen.

Att vilja skapa sin egen verklighet, men liksom alla andra sakna makten över tillvaron. Jag är så trött på dessa gråa gator. Blöta av gammal frost och gråa av februarihimlens aldrig sinande mulenhet. Om natten när alla ställen stänger och människor rör sig oaktsamt över vägen tänker jag på livet i vilket jag hamnat. Låtit mig stanna.

Jag längtar efter hennes trampdynor mot mina golv därför att det är det enda sättet på vilket jag kan styra över min ensamhet. Det går inte att fly en stad som man bär med sig. Det är inte gatorna som felar. Det är känslan i kroppen och kroppen känslorna huserar i.

I gryningen står jag framför spegeln och säger till mig själv att det aldrig kommer vara det antal kilon den fysiska kroppen utgörs av som blir den avgörande faktorn för om någon kommer att ta i mig eller inte. En eventuell sanning som aldrig omvandlas till faktisk kunskap. Mamma säger bara "du ser väldigt vältränad ut nu" och jag låtsas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar