onsdag 1 februari 2017

håll ihop.

Att bära på en oförlåtande rationalitet och samtidigt försöka tillåta romantikern att värka ut allt därför att ingenting ska ligga kvar och ruttna i något avlägset hörn av bröstkorgen och sedan explodera i ansiktet när det som minst passar sig. Det låter fortfarande rationellt. Människan är ju sällan det ändå så det kanske bara är ett försök till krishantering.

Jag är så rädd för vad som nyss hänt mig därför att jag var så rädd hela tiden för att det skulle hända. Och jag tror att jag börjar förstå att han inte kommer att komma tillbaka.

Vi satt i hans kök, på hans gröna stolar och han frågade mig "men så du är romantiker" och jag blev så rädd för den frågan därför att den senaste personen som på något sätt konstaterade att jag var det (utan att fråga) också var den senaste personen som på riktigt fick mig att gå under. Men jag erkände ändå villigt och han sa att "jag är också det" och jag undrade "vore det inte tråkigt att inte vara det". Vi enades om att det vore det.

Ibland känner jag mig ändå lurad och jag önskar att han kunde bekräfta att jag inte blev det, men det kräver att jag frågar och jag kämpar fortfarande dagligen med att inte höra av mig. Inte skicka en fotomontage av en ung Stalin med tatuerad kropp eller fråga om han också upplever någonting sådär som en annan person som han möter ibland upplever samma sak. Inte fråga om han verkligen menade allt han sa och agerade utifrån vad han kände. Då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar