torsdag 9 februari 2017

An ocean in between the waves.

Det är nog dags att lämna ämnet.


Min borg har blivit infekterad och jag spenderar dagarna på flykt undan hemmet. Samtidigt är det den enda platsen jag vill vara på. För varje dag som går lägger jag mig under täcket lite tidigare och varje morgon som gryr kliver jag upp i mörkret, startar kaffebryggaren och går igenom allt som måste göras innan jag kan gå och lägga mig igen.

På caféet/fritidsgården/frilanskontoret där jag brukar spendera några dagar varje vecka är det idag en stämning som inte på något vis finner sin motsvarighet i mig. Man spelar discomusik, talar med höjda röster, tappar porslin, ber om pengar och gäspar alldeles för ljudligt. Jag sitter av tid.

Jag tänker på hur många gånger jag har beskrivit mitt liv med orden "jag sitter av tid". Det är, strax efter vad jag skrev i ett meddelande häromdagen om att vara för evigt ensam och inte ens våga lita på att jag kan älska en katt tillräckligt mycket för att våga ta hand om den, mina sorgligaste ord.


Det är så svårt för mig att önska mig någonting annat.

1 kommentar:

  1. Du är aldrig ensam.

    Vi andra finns alltid här, lite överallt.
    Vi delar livet med dig, när det är bra,
    när det är mindre bra.

    Alltid.

    Du är aldrig ensam.

    SvaraRadera