fredag 24 februari 2017

vi är två nu.

Lovis är här nu. Rör du så dör du, men annars går det framåt. Bara på ett dygn har hon blivit mycket mer bekväm. Jag tror verkligen att hon kommer bli en så himla lugn och fin katt om hon bara inser att jag inte tänker kasta ut henne i kylan eller vara elak mot henne. Ser så mycket framemot att få lära känna denna lilla.

torsdag 23 februari 2017

idag är väl ändå någonting nytt.

Är hungrig, men värker. Vill läsa och titta på serier. Det går långsamt med litteraturen, desto snabbare med serierna. Sedan fem veckor tillbaka går jag och lägger mig klockan nio och tittar på serier till dess jag somnar. Det mest överraskande är att jag faktiskt somnar innan midnatt. Vaknar desto oftare under nätterna, vilket jag aldrig gjort förr. Det tas och det ges.
Jag ska inte äta, inte läsa, inte titta. Jag väntar på katten. Har sprayat syntetiska feromoner på alla hennes saker och på några av mina. Det pirrar av overklighet i min mage. Tänk att jag gjorde verklighet av det här.

onsdag 22 februari 2017

x.

Vaknar och somnar om gång på gång och drömmer märkliga drömmar om män jag har träffat. Det är inga skräckupplevelser, men jag misslyckas och jag förstår vad de vill säga. Jaget vill bli sett och lyssnat på. Det händer inte. Mötena är anpassning och jag ångrar mig mitt i dem.

I verkligheten blir jag lyssnad på. Han skriver ursäkter när jag förklarar hur det kändes. Flera på rad. Jag vill själv be om ursäkt därför att jag vet att det aldrig fanns något ont uppsåt. Bara en pulsökning och en euforisk rusning genom kroppen.
Ursäkterna gör det på något vis värre. De lämnar ingenting ogenomtänkt. Min längtan blir tröstlös i det.

Men vet ni, imorgon kommer katten.

måndag 20 februari 2017

x.

Ge mig min tid tillbaka.
Ge mig min kropp tillbaka.
Hälften av mina dagar går till att värja mig mot hormoner som balanserar mitt förstånd på en knivsudd. Hälften av mina dagar går till att tänka på män och min relation till dem. Det är det minst uppbyggliga och utvecklande jag vet. Mitt huvud fortsätter hålla romantikern om ryggen trots att hon borde lärt sig för längesedan att det är fruktlöst att hålla fast vid fiktiva händelseförlopp. För att på något sätt rättfärdiga detta massiva slöseri med tid, tankar och energi försöker jag intala mig själv att det finns ett större syfte med alltihop. Att det inte är bortkastad tid. Att halva mitt liv inte är bortkastad tid. Men jag tror att man kan bli vansinnig för mindre.

söndag 19 februari 2017

kroppen.

Att vilja skapa sin egen verklighet, men liksom alla andra sakna makten över tillvaron. Jag är så trött på dessa gråa gator. Blöta av gammal frost och gråa av februarihimlens aldrig sinande mulenhet. Om natten när alla ställen stänger och människor rör sig oaktsamt över vägen tänker jag på livet i vilket jag hamnat. Låtit mig stanna.

Jag längtar efter hennes trampdynor mot mina golv därför att det är det enda sättet på vilket jag kan styra över min ensamhet. Det går inte att fly en stad som man bär med sig. Det är inte gatorna som felar. Det är känslan i kroppen och kroppen känslorna huserar i.

I gryningen står jag framför spegeln och säger till mig själv att det aldrig kommer vara det antal kilon den fysiska kroppen utgörs av som blir den avgörande faktorn för om någon kommer att ta i mig eller inte. En eventuell sanning som aldrig omvandlas till faktisk kunskap. Mamma säger bara "du ser väldigt vältränad ut nu" och jag låtsas.

fredag 17 februari 2017

Men vi är arga utopister.



Göteborg har sällan varit så dimmigt som idag. Om fastlandet inte redan kände Hisingens existens skulle ingen tro att ön låg där där den ligger.
Min poesisamling växer och som så ofta är det kvinnonamn som får bygga upp mina bokhögar.
När jag bläddrar funderar jag på ilskan. Jag undrar om jag har slutat vara arg eller om jag kanske bara vant mig vid en konstant ilska. En ilska över världstillståndets inneboende orättvisa.

ur Aase Bergs Hackers


torsdag 16 februari 2017

I'd never dreamed that I'd need somebody like you.

I kontrast till vad man kanske kan tro så är jag inte ledsen, bara frustrerad och förvirrad. Och tyst. Det senaste året har förändrat mig mitt beteende. Aldrig förr har jag värnat så mycket om min självrespekt  också i handling och inte bara i teorin.

Jag torkade mina golv igår. Det händer så sällan att det går att likna vid en helig ritual då det görs. När parketten torkat gick jag fram och tillbaka genom rummen, pratade med min mor i telefon och försökte förklara hur rent det kändes.

Lägenheten doftar såpa och rökelse den här morgonen. I ett hörn av mitt kök står sedan igår kväll en sovplats till Katten. Hon kommer om en vecka. Då kommer meningen med mitt liv bli att få henne att lita på mig.

tisdag 14 februari 2017

x.

Om förmiddagen tänker jag "hände det ens?" och "händer detta ens?". Men livet går liksom vidare som det gör när det får pågå och jag känner mig stärkt av tiden på året, av studier som går som de ska, av att jag möblerar om och rensar undan. Dagen faller sig på något vis så som den ska och vi har trevligt på seminariet, jag har trevligt i baren och sen har vi trevligt hela kvällen. När det är dags att gå hem tittar jag på telefonen och magen sugs inåt, uppåt, precis som den ska när man yogar men den här gången är det helt ofrivilligt.

Jag vet inte på vilket sätt det var nödvändigt. Men det var det tydligen. Jag tänker inte fråga vad det var som motiverade just den bilden och den texten och jag är inte ens säker på att jag kommer att jagas av frågan. Det enda jag funderar på är om det verkligen var värt det.

Hade jag varit en yngre eller kanske till och med vansinnigare version av mig själv hade jag skrivit:
Att inte vara lika ledsen som jag var innebär inte att jag har kommit över vad som var. Jag ägnar fortfarande timmar åt att försöka glömma eller inte glömma hur din lägenhet ser ut. Hur du den första morgonen pussade mig hejdå utanför kiosken. Hur det kändes att stå vid din badrumsdörr i bara jeans och se hur du tittade på mig medan vi borstade tänderna. Hur det kändes att ligga i din soffa med huvudet mot din axel och dina armar runt och omkring och över mig. Hur din röst lät när du sa att jag gjorde dig kåt. Hur det kändes att komma alldeles tyst med armarna runt din hals den första dagen på det nya året. Hur jag oroade mig för om jag kände tillräckligt mycket för dig när vi promenerade från Coop och hur det sedan kändes alldeles naturligt och fantastiskt att vila kinden mot din rygg medan du kokade havregrynsgröt till oss. Hur du såg ut när du mötte mig i dörren och log för att sedan kyssa mig. Hur du sa att du ville krama ihjäl mig när vi låg i din säng och hur det sedan kändes när luften trycktes ur mina lungor när du låtsades försöka. Hur glad jag blev att sitta vid köksbordet och ha riktiga samtal om verkliga saker med dig. Hur dina ögon såg så jävla ledsna ut när du berättade för mig att det inte var någon idé att vi fortsatte träffas.

måndag 13 februari 2017

Smygvår.



Ny vecka, ny bok, nybäddad säng. Jag har hunnit igenom det inledande kapitlet, men det är alldeles för tidigt att säga någonting om Norma. 

Det märks att det börjar ljusna nu. Inte bara för att solen är framme, men också för att det fortfarande är ljust nu när klockan har passerat halv fem. Det gör mig glad. Det gör mina växter glada också. Både bananen och monsteran har vecklat ut varsitt nytt blad. Snart är det ljust nog för att plantera om dem allihop.

Den här dagen har skickat ut ny energi i min kropp. Jag plockar, fixar och sjunger. Det känns som acceptans. Parallella verkligheter i kroppen där vissa rum är tomma och tråkiga och andra är förberedda för våren.

söndag 12 februari 2017

och jag spelar It's all over now, baby blue en gång till.

På den tjugosjunde dagen slänger jag tandborsten som stått orörd bredvid min egen i över en månad. Tillsammans med bomullspads och min systers papperstussar bär jag ut den till soptunnan i en lila påse från Systembolaget. Det tog sådan tid att göra sig av med den och nu är det enda jag har kvar en (o)ändligt lång sms-konversation och ett fotografi. Det får vila.

Dessa fyra veckor känns som en evighet i mig. Det som var har flyttat så långt bak i huvudet att jag inte ens är säker på att det hände. På något sätt blir det skrattretande när jag tänker på att jag för bara två månader sedan inte visste var han bodde. På något sätt är det lugnande att veta att jag inte har en aning om vad som kan hända, eller inte hända, de kommande två månaderna.
Hade någon sagt till mig för tjugosju dagar sedan, då när jag satt med ansiktet blött av tårar och ett illamående som förvägrade mig all mat, att jag knappt fyra veckor senare skulle ha skaffat mig ett timvikariat och en katt hade jag skrikit åt den personen. Nu har det hänt och det är enda jag vet om livet är att jag väldigt lite vet.

Patti Smith : M Train



Så läser jag tillslut ut Patti Smiths M Train och jag rekommenderar den till en läsare som känner till henne det allra minsta och som vill läsa någonting som är melankoliskt, vardagligt och finstämt. Till någon som längtar efter eller kan tänkas stå ut med att sakta fösas mellan verklighet och fiktion, minnen, drömmar och nutid.
Jag upplevde den som ärlig eller kanske snarare så ärlig som minnet kan vara. Den kändes aldrig naken, men däremot rättvis. En rättvis skildring av hur livet stjäl dem man älskar, men lämnar spår och rester att förvalta, sörja och njuta av. En rättvis skildring av hur livet fortgår och möjliggör för nya upplevelser att skapa minnen utav.

lördag 11 februari 2017

Passus.

Nu lättar vi upp stämningen lite med 31 frågor.

1. Var är din mobiltelefon?
Alldeles här intill. Ljudlös och stillsam.

2. Var är din andra hälft?
Fast i min första hälft. Alternativt i en bottenlös sjö, för så svår att hitta.

3. Ditt hår?
Göteborgs mest slitna toppar. Lite smutsigt. Mycket långt och mörkt.

4. Ditt humör?
Lite nervös. Lite trött. Ganska tillfreds.

5. Din dagsplan?
Klockan är 17. Jag har blivit bjuden på lunch och försökt gå på Tove Jansson-utställning, men skjutit det på framtiden pga på tok för mycket människor. Ikväll kanske en liten öl. Annars Pocahontas i sängen.

6. Det bästa du vet?
Att få vara lugn i bröstet. Att få dricka öl i solen. Att få hångla med någon som är det finaste jag vet. Att vara vid havet. Att vara glad i mina vänner.

7. Din dröm inatt? 
Minns inga drömmar från inatt. Vaknade kvart i fem och trodde att det var morgon. Det var det inte.

8. Ditt livsmål?
Att inte ångra att jag inte gjorde saker. Att inte skämmas över hur jag har behandlat människor. Att få känna att jag verkligen har fått använda hela mitt hjärta och dess potential. (cheeeeeeezuz)

9. Rummet du är i?
Mitt rum i min enrummare med kök. Fötterna på soffbordet och allt är tyst.

10. Din hobby?
Dricka billig öl. Yoga. (Teckna, läsa, netflixa, slösurfa.)

11. Din skräck?
Att vara en besvikelse. Att bli besviken på mig själv. Att detta är allt det någonsin blir.

12. Var vill du vara om sex år?
Jag vill nog känna att livet lever sig. Jag har inga konkreta önskningar om familjekonstellation eller karriär, men att få ha kommit vidare från ensamtillvaron i min enrummare står ganska högt på listan. Känna mig trygg emotionellt och ekonomiskt. Kanske göra någonting med ord igen.

13. Var var du igår kväll?
Hemma. På spåret. Läggdags vid 22. Det finns ingenting ont i det.

14. Vad är du inte?
Helt nöjd med hur mitt liv ser ut.

15. En sak du önskar dig?
Bortsett från vad jag har skrivit om de senaste fyra veckorna så önskar jag mig mycket lite. Ett socialistiskt samhälle såklart. Att välfärd får vara välfärd. Att vi räddade planeten. Fortsätter jag så blir jag Miss Universum.

16. Var växte du upp?
På landet.

17. Det senaste du gjorde?
Scrollade instagram.

18. Dina kläder?
Långkalsonger och sidenskjorta.

19. Din tv?
Nej.

20. Ditt/dina husdjur?
Alltså. Det kommer flytta in en katt här snart? Kan vi prata om det? Kan ni ge mig era bästa (katt)namn?

21. Din dator?
Fick jag i födelsedagspresent av mig själv för fyra år sedan. En liten Asus som fungerar helt okej, men inte mer än så.

22. Din bästa ägodel?
Jag kan ju inte välja en av mina böcker. Det står nog mellan min gris och min telefon. Telefonen går ju att ersätta. Det gör inte grisen.

23. Saknar någon?
Det är allmänt känt. Men också andra personer som bor på andra ställen och som kanske borde flytta hit.

24. Din bil?
Nej.

25. Något du inte har på dig?
Päls.

26. Favoritaffär?
Troligtvis alla jag slipper gå in i. Nej, men riktiga bokhandlar. Museishoppar. Internetaffärer.

27. Din sommar?
Åh. Den var nog ganska fin ändå. Fick odla en vänskap och vara ledig.

28. Älskar någon?
Jo. Vissa dagar starkare än andra.

29. Favoritfärg?
Blått och terrakotta.

30. När skrattade du senast?
När jag pratade med min bror tidigare idag och vi diskuterade kattnamn.

31. När grät du senast?
Det känns som att det är det enda jag har gjort den senaste månaden.

fredag 10 februari 2017

String Quartet No 3.

Människor.
Jag vill ha små samtal med er i vardagen. Prata om utländska mynt på utländska språk.
Och tack för komplimangen, men du är helt outhärdlig.

Märkligt att leva samma liv, men med helt andra känslor. Det här hade varit förvånande aktivt i oktober. Nu tycker jag inte att det är aktivt nog.

Andas. Andas.

Katt.

torsdag 9 februari 2017

An ocean in between the waves.

Det är nog dags att lämna ämnet.


Min borg har blivit infekterad och jag spenderar dagarna på flykt undan hemmet. Samtidigt är det den enda platsen jag vill vara på. För varje dag som går lägger jag mig under täcket lite tidigare och varje morgon som gryr kliver jag upp i mörkret, startar kaffebryggaren och går igenom allt som måste göras innan jag kan gå och lägga mig igen.

På caféet/fritidsgården/frilanskontoret där jag brukar spendera några dagar varje vecka är det idag en stämning som inte på något vis finner sin motsvarighet i mig. Man spelar discomusik, talar med höjda röster, tappar porslin, ber om pengar och gäspar alldeles för ljudligt. Jag sitter av tid.

Jag tänker på hur många gånger jag har beskrivit mitt liv med orden "jag sitter av tid". Det är, strax efter vad jag skrev i ett meddelande häromdagen om att vara för evigt ensam och inte ens våga lita på att jag kan älska en katt tillräckligt mycket för att våga ta hand om den, mina sorgligaste ord.


Det är så svårt för mig att önska mig någonting annat.

onsdag 8 februari 2017

Kanske går jag vidare.

Det kanske är dumt i huvudet, men jag firar det här med att känna mig lite mer som människa genom att höra av mig. När det nu snart passerat lika mycket tid utan honom som med honom tappar jag greppet om verkligheten. Fanns det ens på riktigt?
Jag vill inte vara vän. Inte heller vill jag ses på några andra premisser än de som var de ursprungliga. Men så länge vi ska vara människor i samma stad, på samma sociala medier, med gemensamma bekanta så tar jag mig den friheten. Jag ger också honom friheten att inte svara alls.
Kanske hade han bara hamnat alltför långt ned i meddelandelistan. Kanske måste jag alltid söka de dubbel(trippel, kvadrupel)bekräftade avsluten. Kanske hoppas jag bara att han ska ångra sig.

tisdag 7 februari 2017

Hej dagboken.

Igår var första dagen då jag hittade någon form av irritation i min kropp. Idag har känts markant lättare än de föregående tjugoen dagarna. Om nio dagar har det gått en månad.

Göteborg är kallt. Det vill säga flera minusgrader. Jag har övat på att lönearbeta, låtsats studera samt lyssnat på Gellert Tamas. På något sätt är det svårt att inte vara dystopisk. Jag tror ju inte ens på den här samhällsformen. Jag tror inte att vi kan leva i en marknadsekonomi, i ett nyliberalt projekt. Inte för att jag vet om Tamas gör det heller. En sak bland andra som vi är överens om är åtminstone att det politiska samtalet behöver bli mer ideologiskt.

Så har jag beställt en ny, gammal, baddräkt på den här kalla dagen eftersom jag ändå tror på en nära förestående framtid. Ett eventuellt mer livsförändrade beslut jag har fattat är att gå och träffa en katt på torsdag. Hon är tre år gammal och letar nytt hem.

måndag 6 februari 2017

x



Tre veckor och den här upplevelsen är på något vis förutsättningen för att kärlek ska kunna finnas överhuvudtaget.

söndag 5 februari 2017

om att inte känna glädje.

Det är så mycket sorg och skuld nu. Samma gator. Samma ansikten. Alltings tomhet.
Och jag är besviken på mig själv därför att jag är besviken.
Jag är inte här.

Det är min födelsedag idag.
Jag har ätit två mackor och gråtit två gånger. Tårarna börjar ge mig huvudvärk.
Det handlar snart inte om honom längre. Bara om livet i stort. Alltings tomhet.

lördag 4 februari 2017

här har ni mitt liv.

Mellan att inte orka alls och att bara göra. Förbannelsen i att klara sig, brukar vi kalla det här tillståndet. Det är en bra beskrivning.
Småpratar med någon över en kopp kaffe och mjölkersättning.
Gråter med hjässan i mattan så tårarna rinner över ögonbrynen.
När klockan är två på dagen och jag inte orkar arbeta längre går jag hem och är rädd för att det är så många timmar kvar att fördriva. När klockan är nio förbereder jag mig för sängen. Det har jag gjort nästan varje dag i tre veckor nu.

Nu snöar det. Tunga flingor. Det är så grått i den här staden. Det är så grått i mig.
Imorgon är det min födelsedag och jag hade så stora förhoppningar för en månad sedan.
Någon gång går också detta över. Det har det gjort förr.

torsdag 2 februari 2017

x.

Till slut blir frustrationen precis som göteborgsvindarna och tränger igenom alla lager. Jag dammsuger, diskar, byter plats på alla växter, gör allt jag inte gjort på arton dagar eller mer. Går sedan och arbetar och är inte dålig på det trots att det är första dagen någonsin. Väl hemma igen lagar jag mat, yogar, lyssnar på radio - allt som är vardag - och nu är jag där jag har varit alla andra dagar i mitt vuxna liv. Det är som att inte få allt, inte vara tillåten att fortsätta trots att vägen är längre. Det är alla trötta metaforer i världen.

Så jag har gråtit och svurit och önskat mig min mor och kastat saker i golvet och legat apatisk med torra ögon och tom blick och ingenting har förändrat någonting, men det kanske har varit förlösande. För kanske första gången i mitt liv har jag inte försökt gå runt det. Det här är det tystaste jag har varit. Självrespekten är orörd.

onsdag 1 februari 2017

håll ihop.

Att bära på en oförlåtande rationalitet och samtidigt försöka tillåta romantikern att värka ut allt därför att ingenting ska ligga kvar och ruttna i något avlägset hörn av bröstkorgen och sedan explodera i ansiktet när det som minst passar sig. Det låter fortfarande rationellt. Människan är ju sällan det ändå så det kanske bara är ett försök till krishantering.

Jag är så rädd för vad som nyss hänt mig därför att jag var så rädd hela tiden för att det skulle hända. Och jag tror att jag börjar förstå att han inte kommer att komma tillbaka.

Vi satt i hans kök, på hans gröna stolar och han frågade mig "men så du är romantiker" och jag blev så rädd för den frågan därför att den senaste personen som på något sätt konstaterade att jag var det (utan att fråga) också var den senaste personen som på riktigt fick mig att gå under. Men jag erkände ändå villigt och han sa att "jag är också det" och jag undrade "vore det inte tråkigt att inte vara det". Vi enades om att det vore det.

Ibland känner jag mig ändå lurad och jag önskar att han kunde bekräfta att jag inte blev det, men det kräver att jag frågar och jag kämpar fortfarande dagligen med att inte höra av mig. Inte skicka en fotomontage av en ung Stalin med tatuerad kropp eller fråga om han också upplever någonting sådär som en annan person som han möter ibland upplever samma sak. Inte fråga om han verkligen menade allt han sa och agerade utifrån vad han kände. Då.