söndag 22 januari 2017

x.

Det var så klart inte sant att tårarna tagit slut. Igår längtade jag efter kvällen och sömnen. Promenerade genom Slottsskogen och såg min rådjursfamilj bland hästarna. En av de fyra haltade över stenarna och när hon kom närmare gick det att se att hennes ena framben var böjt i en konstig vinkel. Det var så sorgligt och i min självupptagna smärta kunde jag inte se det som någonting annat än ett tecken på sakernas tillstånd.

Idag ska jag vara människa. Gå på IKEA. Köpa lakan.

Det är söndag och jag tänker på saker som hur bakfull han är, om han vaknar ensam, om han tänker på mig. Om han redan har slutat att tänka på mig. Om han kommer att ångra sig. Om jag snart kommer att ångra mig. Om det kommer att gå över och sen bara..

Imorgon har det gått en vecka och jag har längtat efter den dagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar