tisdag 17 januari 2017

x

Har inte gråtit på öppen plats sedan 2012 på ett försenat tåg mellan Stockholm och Göteborg. Nu, hela dagen bland människor. Mina kinder är rödflammiga och torra, min ögon glansiga, rödsprängda och jag har torkat så mycket tårar med mina tröjärmar att jag inte vet vad som är salt och vad som är tröja längre. Jag vet inte vad som hände den här gången. Jag orkade inte vara hemma och gråta allting rakt ned i kudden.

Det har gått ett dygn och det har varit så långsamt och så sorgligt. Det är verkligen sorg den här gången. En ren känsla som inte har infekterats av svek eller hänsynslöshet. Det är så jävla sorgligt att jag inte vet om jag kommer orka vara i den här sorgen. Jag biter ihop käkarna och andas små, ytliga andetag genom näsan nu, stöter bort tankarna på det. Vill att han kommer hit och klipper mitt hår.

2 kommentarer: