måndag 30 januari 2017

plåster på såren.


Det finns andra saker som också kan slå knut på inälvorna. Att få ett erbjudande om att börja sälja sitt arbete är en sådan sak. De två senaste måndagarna har arbetat hårt med att kompensera för vad deras föregångare ställde till med. Jag är på inga vis otacksam, men kan inte låta bli att önska att det inte var på det ekonomiska området jag gjorde framsteg. Eller som jag sa i lördags kväll: det att kunna välja, att i snart tio år ha velat ha möjligheten att kunna välja.

söndag 29 januari 2017

x.

Har fått någon slags dygnsrytm efter att i två veckor knappt en enda kväll stannat uppe efter 22. Sängen är den bästa tillflykten. Då är dagen slut och alla försök att vara människa över.
Jag saknar den där övermänskliga energin. Den som gjorde att jag oljade in bord och drog åt skruvar och sorterade i garderoben. Jag saknar att få tro på vad jag drömmer om.

torsdag 26 januari 2017

text.

Jag vill så gärna läsa, men hjärnan vill ha mer distraktion än så. Eller så är jag inte hård nog. Jag minns att det fungerade utmärkt som mur mot sorgen för tio år sedan. Det borde fungera nu också. Så länge läser jag stötvis Wage Slaves av Daria Bogdanska. Både text och bild där. Patti Smiths M Train ligger halvläst på nattduksbordet och veckans nummer av Proletären orörd på köksbordet. I köket ligger också ett nummer av Filter som jag av outgrundlig (right...) anledning köpte en prova på-prenumeration av i julas. Det kanske jag inte riktigt kommer att läsa, alls.

Wage Slaves är hursomhelst bra. Den är trovärdig. Rekommenderas för den som vill ha någonting om både migration, facklig kamp, arbetsrätt och mellanmänskliga relationer. I serieform.

(Titta den blivande bibliotekarien skriver om litteratur, det var väl på tiden.)

x

Hur tiden går. Fyra och ett halvt år. Tio dagar.
Jag somnar innan klockan slagit ett. Det är någon slags dröm som går i uppfyllelse.
Livet blev mycket tråkigare. Inte stanna upp. Inte stanna uppe.
Det känns klyschigt att titta bort när andra håller handen.

tisdag 24 januari 2017

dagboken igen.

Dricker två öl och säger på vägen hem att han inte kommer att gilla någonting på jättelänge nu.
Köper quinoa, nachos och tre tomater. Han har gillat min senaste bild. Den var ett indirekt direktmeddelande till honom.
Kommer hem och tittar på svtplay, skriver ner hur mycket jag saknar honom och vad jag saknar. Går igenom sms från den tjugonde december och minns natten när vi var uppe alldeles för sent och han gillade alla bilder på mig på vår gemensamma väns instagram. (Varför låter allting så töntigt i efterhand?)
Somnar klockan två och vaknar sex timmar senare. Det är omöjligt att kliva upp och han är kvar i mitt huvud.


Mitt hörlursuttag på telefonen har slutat fungera. Jag måste verkligen plugga nu. Det är grått i Göteborg igen. Alldeles för ofta spelas strofer ur Lars Winnerbäcks samlade musikproduktion upp i mitt huvud

måndag 23 januari 2017

Ny vecka, nya tag.

Perks of having a broken heart:
Om en timme ska jag på någon slags arbetsintervju och jag har inte lyckats bli det minsta nervös än.

Tecken på att det värsta (kanske) är över:
Diskade all veckans disk igår och städade undan allt skräp på köksbordet.
Gick till återvinningen (och återvann).
Åt chips utan att vilja kräkas.
Tolererar mer tystnad och mindre distraktion.
Får inte akut hjärtstillestånd vid tanken på att han kan ha avföljt mig på instagram.
Har målat ögonfransarna med mascara.

Annars:
Vill träffa honom. Vill att han ska ändra sig. Vill slå honom (lite). Vill att han ska vara lika ledsen som jag är. Vill berätta för honom att jag visst har lyssnat på hiphop en gång i livet, jag hade bara glömt det. Vill visa honom artikeln om beer yoga som alla länkar till mig. Vill se om Upp till kamp med honom igen. Vill att han kommer tillbaka.

söndag 22 januari 2017

x.

Det var så klart inte sant att tårarna tagit slut. Igår längtade jag efter kvällen och sömnen. Promenerade genom Slottsskogen och såg min rådjursfamilj bland hästarna. En av de fyra haltade över stenarna och när hon kom närmare gick det att se att hennes ena framben var böjt i en konstig vinkel. Det var så sorgligt och i min självupptagna smärta kunde jag inte se det som någonting annat än ett tecken på sakernas tillstånd.

Idag ska jag vara människa. Gå på IKEA. Köpa lakan.

Det är söndag och jag tänker på saker som hur bakfull han är, om han vaknar ensam, om han tänker på mig. Om han redan har slutat att tänka på mig. Om han kommer att ångra sig. Om jag snart kommer att ångra mig. Om det kommer att gå över och sen bara..

Imorgon har det gått en vecka och jag har längtat efter den dagen.

lördag 21 januari 2017

måndag, klockan ett.

När hon säger nu kommer han och den sekunden det tar för mig att inse att det är någon annan hon menar. Alla mina organ har bytt plats på den sekunden. Sen är jag yr i en kvart. Hur kan det ens bli så.
Tårarna tar slut. Det är märkligt ändå. Kvar är bara en intensiv smärta i bröstet och alla små spindlar som flyttat tillbaka till överarmarna. Jag kan inte koncentrera mig, men jag gör ändå någonting. Några sidor om dagen och jag som tillåter mig vara cynisk en stund nu:
Aldrig tur i kärlek. Alltid tur i spel.

onsdag 18 januari 2017

utdrag ur dagboken.

Låg i sängen i säkert tretton timmar. Vill bosätta mig där. Sovandes. Så tacksam över att jag lyckades somna igår. När jag vaknade var det nästan som om det var okej igen. Jag hittade inte det onda. Men försökte kliva upp ur sängen och blev golvad igen. Låg kvar och grät för alltid kändes det som.
Köpte popcorn igår, tänkte att det är lätt att äta, jag får nog i mig allt. Slängde det mesta i morse. Illamåendet, smärtan i bröstet, kräkreflexerna som är i allians med tårarna.
Den enda lösningen är distraktion. Radion på, en riktig dålig serie på, scrolla instagram, teckna. Det blir inga studier nu. Vårterminen får vänta in mig för det finns ingenting i mig som klarar av att läsa. Inte idag.
Tomheten är helt hopplös. Jag tittar på klockan för att ta reda på hur lång tid som passerat nu. Det går så långsamt. Och världen bara påminner mig. Igår passerade jag skolbyggnaden intill och barnen stod och ropade hans namn, men inte hans såklart, men samma namn. Jag ville skratta och dela det med honom. Det går inte. Ingenting sådant går nu.

tisdag 17 januari 2017

x

Har inte gråtit på öppen plats sedan 2012 på ett försenat tåg mellan Stockholm och Göteborg. Nu, hela dagen bland människor. Mina kinder är rödflammiga och torra, min ögon glansiga, rödsprängda och jag har torkat så mycket tårar med mina tröjärmar att jag inte vet vad som är salt och vad som är tröja längre. Jag vet inte vad som hände den här gången. Jag orkade inte vara hemma och gråta allting rakt ned i kudden.

Det har gått ett dygn och det har varit så långsamt och så sorgligt. Det är verkligen sorg den här gången. En ren känsla som inte har infekterats av svek eller hänsynslöshet. Det är så jävla sorgligt att jag inte vet om jag kommer orka vara i den här sorgen. Jag biter ihop käkarna och andas små, ytliga andetag genom näsan nu, stöter bort tankarna på det. Vill att han kommer hit och klipper mitt hår.

måndag 16 januari 2017

31 dagar.

Kära magkänsla,

Du har ofrånkomlig förmåga att ha rätt.

Kära livet,

Om du nu har bestämt dig för att jag för evigt ska leva utan en fungerande kärleksrelation så kanske du kan låta bli att ge mig en försmak av hur det skulle kunna vara. Jag är trött på att gå sönder. Jag är trött på att bli av med lite mer av mitt hjärta, min hoppfullhet och min naivitet för varje år som går.

helt andra saker.

Tar tre receptfria tabletter mot oro, för insomning. Somnar inte alls, men känner mig lugn i bröstet trots att klockan tickar långt över midnatt.
Är bättre än någonsin på att äta mina vitaminer. Saknar värmen och tänker att det kanske blir bättre om jag bygger upp inifrån.
Vårterminen börjar idag och jag tror att den kommer bli bättre och roligare än vad den förra var. Dessutom är det sol.
Är en notorisk slarver när jag hellre lägga fyra timmar på att streama vampyrserier än att läsa riktigt litteratur eller ta del av någonting folkbildande. Men är också envetet oslarvig när det kommer till att sätta fötterna på yogamattan dag efter dag och att se till att lägenheten alltid är i ordning.

(om det: jag var orolig och ville be om ursäkt vilket resulterade i ett samtal som försiktigt och med så många lager bomullsvantar att det knappt kändes kretsade kring vilka förväntningar som finns. När han pratade tittade jag honom rakt in i ögonen och tänkte att nu säger han det, nu tar det slut och jag tänker inte börja gråta för jag orkar inte, men han sa aldrig det och jag behövde inte bli ledsen då heller.)

söndag 15 januari 2017

välj mig.

Så en hel månad. Inte alls plötsligt. Dagarna har aldrig varit så långa som den här månaden. Måndag ligger mil från fredag. Varje vecka. Det är söndag igen och den här veckan har vi setts hittills tre timmar. Men vem räknar. Jag är orolig. Jag bär oron i bröstet som en kastrull med vilt kokande vatten, i huvudet som ljudet av varvande motorer. Det finns ingen källa. Bara ett snår av personlighetsdrag och erfarenheter. Jag märker att jag har valt att lita på honom.

tisdag 10 januari 2017

x

Varje dag olika livstecken och jag är aldrig så nöjd som när jag slipper tänka. Bara med huvudet i hans händer, hans andedräkt mot min kind, allt varmt, allt hungrigt. Ibland (och det händer) blir det trögt att andas därför att jag vill att han ska vara så nära mig att jag inte märker någonting annat. Hur säger man det till någon efter tjugofem dagar. Hur vet man vad det är efter tjugofem dagar.

tisdag 3 januari 2017

det är så märkligt att inte veta någonting.

det är så märkligt att inte veta vad det betyder att ha fler tandborstar än en i badrumsskåpet, att skicka sms varje dag och att dela säng med någon en, två, tre, fyra, fem, sex, sju.. gånger. ingen annan har haft en tandborste här utan att ta med sig den nästa morgon igen. ingen annan har pussat mig på spårvagnen klockan sju på morgonen en vanlig tisdag. ingen annan har sett hela upp till kamp med mig.
det är så märkligt att bli motbevisad när jag tänker att nu går det som det gjort varje annan gång de senaste nio åren.
det är så märkligt att arton dagar kan vara såhär långa.