tisdag 12 december 2017

X

Alla ord jag inte vet hur jag ska formulera om skillnaden när allting känns likadant. För ett år sedan hade jag redan fattat ett beslut som kom att påverka hela detta, snart fullgångna år. Det visste jag förstås inte då. Hade jag vetat om hur det skulle bli skulle jag säkert ha handlat likadant ändå. Nu har jag vaknat i fyra olika armar de senaste fyra månaderna och inga av dem har lyckats göra ogjort vad december i fjol ställde till med. Jag vill fortfarande bakåt inte framåt, men det vänder. Det gör alltid det. 

Jag vill aldrig mer vara med om det här, men om det är vägen framåt så gör jag det om och om igen.

lördag 21 oktober 2017

men jag har ingenting annat

det kan inte fortgå såhär
nio månader senare säger jag:
"kan jag få säga två meningar till dig"
och vi går ut och jag förklarar
och han säger:
"det tänkte vi inte ens på"

innan dess har mina lårmuskler slutat fungera och sedan återuppstått
efteråt biter jag ihop allt vad jag har
och gråter inte
igen

sen kommer jag hem
hanterar
tar hand om
kollapsar mot skafferidörren
gråter
igen

läser alla mina anteckningar
återupplever
inser att det inte kan fortgå såhär

tisdag 17 oktober 2017

x

söndag eftermiddag
alla golv är rena
det droppar från disken
äter pasta halv någonting
dricker öl och löser korsord
pratar om 
jag vet inte ens längre
han går och jag sitter kvar
vad sorgligt när det är den enda jag inte sörjer
den enda jag alltid bara lånar

jag skriver om någon annan
kom hem nu
mina armar har varit tomma i två månader
det värker på huden
i huden
någon annan inte samma skriver att han saknar en stor sked
jag undrar om det här är på riktigt
är det såhär människor gör
för då förstår jag att det aldrig går

tisdag 10 oktober 2017

x

välj mig!

men de väljer aldrig dig
de kliver in med någon annan under armen
så som de brukade gå med dig
och du kan inte hjälpa att du gråter igen

du går månader över tiden
med detta rinnande över kanter
översvämningar
för höga vattenstånd
i alla sjöar

och när du sitter på kanten till ett fullgånget år
är du rädd
bara lite, lite rädd
men fortfarande rädd
att du har blivit fullkomligt galen igen

lördag 7 oktober 2017

x

2017:
jag tittar på samma superlike i två dygn
för mig är det fortfarande alldeles för allvarligt
det är verkliga människor med riktiga känslor
och jag försöker utöva hänsyn

jag är också verklig, åtminstone känns det så
och nu när jag har sett dem tillsammans
i den här pyttelilla staden, med dess få, få ställen
är min verklighet fylld av fantasier om deras eviga lycka

samma vecka ser jag den vansinnige
samma dag återvänder den förra personen som hade sönder mig

jag känner mig bara trött
det ger mig en stunds förtroende för tidens makt
om fem år kommer detta bara vara någonting
som inte är någonting

deras eviga lycka

lördag 23 september 2017

x

Det finns ett samtal som pågått i snart tio år. Det handlar om att krossa hjärtan på vägen därför att ingen annan räknar dagar eller vägar att mötas på. Vi pratar inte om det ikväll, men det upprepas inför mig ändå. Någon ser en blick, någon kysser en kind som inte är för den att kyssa.

Ytterligare någon flyttar till den här staden därför att den rymmer mer. Jag ser hur den krymper dag för dag.

tisdag 19 september 2017

x 4

LÖRDAG

Vaknar sent och duschar av mig alla öl från fredagen. Jag har sparkat upp sår på båda mina anklar. Femton timmar i träskor.
Ser mig själv i badrumsspegeln och tänker "eyeliner eller inte eyeliner". Funderar över vilka jag kan tänkas möta om en timme. Börjar gråta. "Inte eyeliner."

Ser honom före jag ser någon annan.
Sedan ser jag ingen annan.
Men ändå.

SÖNDAG

Kvällen är fuktig, men luften är ändå hög. Himlen går från guld till rosa och det sträcker sig en regnbåge över hela staden. Jag går ensam och tittar på svamparna som växer längs med stigen. En i varje färg. Försöker klappa hästarna, men de intresserar sig bara för ekollon. Tänker att jag gör det här själv, det måste vara meningen.

MÅNDAG

Har inte sovit så bra och tar ett eftermiddagspass i bibliotekets läsesal. Forskningsmetoder och människor som viskar, prasslar och nyser. Jag nyser också, men först senare. En kort stund inbillar jag mig att han smiter förbi mig, men jag vet att det är för att jag fortfarande ser honom i så många andra. Sedan tittar jag på dem andra istället och saknar mitt riktiga studentliv när alla var precis så unga.

TISDAG

Vaknar med en liten gnutta uppgivenhet som följt med genom sömnen. Ofta glömmer jag bort att minnas att det inte bara är de som lämnar. Även jag gör det.

Men också: någonstans har ett litet frö av motivation inför vårterminens uppsatsskrivande skickat ut bräckliga rötter.

måndag 4 september 2017

x.

Försöker att träffa någon ny. Igen. Det känns som om allt i bröstet är helt dött. Jag skriver till min syster att jag tror att jag aldrig kommer att bli kär i någon annan. Jag skriver också att det inte är sant. Det bara känns sant.
Oförmågan får mig att känna mig så ondskefull. Det är som om jag vet någonting som jag borde berätta. Jag bär på skulden. Jag fortsätter att bära på den.
Ibland tänker jag att jag kanske behöver hjälp med det här. Men det finns ingen hjälp att få. Bara tiden. Tiden, alkohol och låtsasäktenskap vid midnatt.

lördag 26 augusti 2017

Jag vet inte vad jag har drömt och vad som är sant längre, men alla känner alla i den här staden så tids nog kommer sanningen fram ändå. Den eller någons hemmasnickrade version.
Just idag är jag svag och laddar ned tinder igen. Det är första gången i år. Omedelbart matchar jag med någon jag betraktat på avstånd och omedelbart förlorar han i attraktivitet. Jag längtar inte efter någon ny därför att jag fortfarandes sörjer januari. Men jag vet också att sorgearbetet kan pågå för evigt om jag inte träffar någon annan att fördummas utav.
Det är som det var i början av veckan. Jag hittar sorg i allt.

torsdag 24 augusti 2017

x.

Hans boots är på andra sidan jorden nu. Vi lämnas och lämnar som på löpande band.
Till M säger jag att jag ska ta mig en ung älskare, men det är förstås inte sant.
Egentligen är det lika bra att han blir borta. Jag är lika duktig som alla andra på att aktivt ignorera det som inte stämmer för mig och hålla fast i det som passar. Blåmärken på mina lår och hur han skrattar när jag generas.

Det enda jag vet är att det alltid förändras. Det och att vad som för mig är evighetslånga perioder av sorg för andra måste te sig som ett löpande band av att lämna och lämnas.

tisdag 8 augusti 2017

Vi låtsas att det fungerar så.

Hjärtat talar genom magen och det vet jag sedan gammalt. Så när kroppen vänder sig bort och sluter sig är det ingen idé att försöka övertyga den om någonting annat. Den första helgen gör den det; Vrider sig undan och in i sig själv. Tittar än i golvet, än i taket.
Den andra helgen är kroppen varm och nära. Han är här och ställer sina boots på hallmattan igen och jag sparkar av mig träskorna bredvid. Jag har tänkt på hans armar i flera dagar och med dem gör jag mig av med den första helgen.

Sen använder jag den första semesterdagen åt att göra upp med det som är kvar av januari och vad magen bestämde sig för den första helgen.

tisdag 25 juli 2017

X

Emotionellt återFALL: Huvudstupa ut på gatan genom skogen till pölen de kallar damm när vattnet är högt nog. Två cigaretter på raken och inte bläddra nedåt, inte bläddra alls. Ögonfransarna som fem tjocka efter att mascaran blötts upp till oigenkännlighet och små fläckar av eyeliner kvar längs med fransraden. Inga vingar. Inga vingar nu.
- här är allt jag inte skriver om hur hans skjorta känns mot huden, hur deras skratt ljuder i varsitt öra, hur det är att vada genom solen -
Och med det gick jag hem och satte ett versalt X längst upp på mitt tionde papper och skrev att jag måste avsluta vad januari inte förstod att fullfölja.
Kära hjärtats puls sluta fladdra.

måndag 24 juli 2017

MEN SÅ SKRIV NÅGONTING

Ta dina små flisor av tvivel och tvekan och trä dem på en tråd att hänga undan några dagar.
Han skriver och frågar om vi ska ses och jag svarar.
Morgnarna är kalla nu, men bara innanför väggarna.
Om sommaren reser alla sin väg och det hade jag glömt eller förpassat till barndomen.

söndag 23 juli 2017

x

Det sipprar fram lite högsommar
och jag känner mindre än vanligt.
Förstås har det att göra med arbetet, alkoholen och all tid jag spenderar med andra människor.

Jag undrar fortfarande om jag vågar.
Till en film om förluster gråter jag fortfarande över min egen.
Och nyförvärv, nyförvärv

men jag har bestämt mig för att undersöka utan att känna skuld och att våga för att inte stänga av.

torsdag 13 juli 2017

x.

Våga, våga, våga.

Han är fortfarande ett spöke längs mitt skallben. Jag tänkte att han inte längre skulle vara det.
Så jag fortsätter jämföra allting. Främst utifrån realistiska idéer om en realistisk framtid. Det går inte att bygga den hursomhelst. Jag är så normstyrd att jag nästan kreverar.

Vad jag önskar att jag höll fast vid:
Efter två veckor låg jag fortfarande sömnlös i hans säng och tänkte uttråkat på hur vi skulle ha ett skrikande spädbarn att ta hand om.

lördag 1 juli 2017

x.

Åh ja, ni vet precis som jag. När människan är som ledsnast kan hon inte föreställa sig en tid när sorgen inte övermannar kroppen och när hon inte längre är som ledsnast kan hon inte för sitt liv förstå hur det känns att inte styra över den evighetstunga gråten.

Det stod ett par boots i min hall
de sa till mig
när jag halvlåg naken i min säng
"du är ytterst vacker"
och jag sa "förlåt"
de sa igen
"du är ytterst vacker".

Jag tyckte att han kunde stanna en stund.

Upprepade gånger lämnas jag och jag funderar sällan över alla de gånger jag lämnat någon innan jag ens hunnit ställa mina skor i deras hall. Det enda jag tänker på är de få gånger jag tittat på någon som legat raklång i sin egen säng och väntat på att de ska be mig stanna. Det tänker jag på.

Och att någon dag träffa någon som inte behöver gå.


I höst ska jag läsa all litteratur.

torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.

fredag 2 juni 2017

x

Det har redan gått en månad sedan vi sist sågs och jag vaknar fortfarande varje morgon med hans ansikte på näthinnan. Jag tänker att det är meningslöst, men trots att jag drömmer om någon annan när jag sover följer han mig genom dagen. Den här morgonen diskar jag en skärbräda och vet att det är detta som gör kärleken så hopplös. Alltid har den sönder mig mer och värre än vad jag kunnat ana och alltid hänger den sig kvar längre och mer intensivt än vad som går att förutsäga. Det enda jag lär mig är saker om mig själv och att alltid säga sanningen. Alltid säga sanningen.

Men jag säger inte
"jag tänker på dig varje dag"
jag säger ingenting
någon gång måste också detta ta slut
bytas ut

fredag 12 maj 2017

minns att också han började som en distraktion.

Vaknar och det är torsdag. Hormonerna lever rövare i min kropp och förutom honom så vill jag ha barn. Det enda jag vill ha är ett barn och en pappa till det barnet. Jag till och med bildgooglar barn för att kunna teckna ett.
Tänker på honom och att jag måste ge upp.
Fem timmar senare rusar Lovis undan för tidningen som far in genom brevinkastet på ytterdörren. Jag läser den baklänges och plötsligt är hans ansikte tryckt över halva sidan och sen på framsidan också. Det är torsdag och jag gråter flera gånger. Sen blir jag full. Två öl blir tre och sen fyra och sen en galopp.

Vaknar igen och det är fredag. Alkoholen sitter i själen på ett sätt som är hopplöst nedtyngande och jag går hemifrån strax efter klockan ett bara för att solen lyser. Stryker genom stan med en bok i ena handen och mobilen i den andra. Vet att det här inte är en bra dag, men om jag bara väntar till klockan fyra så kan jag ta en kaffe och en öl och sen gå hem. Springer på en vän och träffar sen den jag har stämt möte med. Beställer en kaffe och två Tuborg åt oss.
Sex timmar senare har vi lärt känna någon ny, ätit falafel i solnedgången, delat en flaska bubbel och påmints om att dåliga dagar kan bli bra dagar. Ibland blir det faktiskt bra igen.

lördag 6 maj 2017

fast jag är inte sjutton, men för alltid bara sjutton.

Det kanske det finns. Någon annan att bli kär i. Men så sitter han på uteserveringen och jag vill bara ta med honom hem. Jag röker och händerna skakar för vi har inte sagt hej än. Sen står han så nära och jag tänker att han inte borde göra det och då försöker jag ta med honom hem. Jag försöker flera gånger och för varje gång han inte säger nej, men inte heller ja så växer någonting i mig. Vid halv fem vaknar jag och han är inte där och jag formulerar morgonens meddelande i huvudet och när jag vaknar igen är jag lite glad att han aldrig kom, men också oerhört ledsen. Jag fumlar med böcker och vagnar på arbetet och skriver "Du är en vandrande succé, ******. Det är det som är problemet." och önskar att jag förhöll mig precis så ledigt till alltihop.

fredag 5 maj 2017

maj nu.

Och första maj kommer och jag går längst åt vänster. Fastän jag letar efter honom känns det trots allt bra och när jag frågar honom var han är är det nästan som att allting var precis som då. Det är det förstås inte och jag försöker testa tanken, men den är fast i mörka december- och januari-kvällar när vi drack folköl i hans soffa och jag tänkte jag orkar inte prata mer kan vi snälla bara vara tysta.

Första maj kommer och det blir varmt, precis så varmt som det bara går att drömma om när det snöar i april. På något sätt är vi varken lika uppsluppna eller naiva som vi var under fjolårets högtidsdag, men jag blir tårögd i trappan ned till Masthuggstorget för där är kampen manifesterad från tidig förmiddag. Och mellan husväggarna i Haga dånar sedan kraven för en bättre nutid, en bättre framtid.

Det är maj i några veckor till och framför i kön står en Göteborgsson och köper cigaretter och jag tänker att det måste finnas fler. Det måste finnas fler som kan bli the one that got away, det måste finnas fler att bli kär i.

söndag 23 april 2017

x.

Åtminstone sol. Medan vinden river av ett yttre lager. Vi väntar fortfarande på den riktiga värmen. Den som kom i maj förra året. Jag längtar efter att bada. Efter känslan när man reser sig upp ur havet och är tillfälligt ren från allt.

Jag tänker att jag aldrig mer kommer att vilja röra vid någon, men för alltid längta efter det. Det första är såklart inte sant, även om det vore behagligt på något vis.

måndag 17 april 2017

en andra söndag.

Snön var som ett draperi av ljusskadad film igår. Det var en av mina bättre dagar det här året. Jag tog sticklingar på allt. Mina fönster och väggar fylls nu sakta med små gröna grenar som långsamt utvecklar små vita rötter.

Staden blir också den sakta grön. Körsbärsträden blommar och alla grenar har små gröna öron. Alldeles snart sitter vi i slänten på Stigberget och dricker bubbel ur emaljkoppar. Det är egentligen det enda jag längtar efter.

Nu är det nära till stiltjen mellan relationer. Då när det är lättare att känna sig ren. Med allt detta som är grönt, med dessa händer som blir fräkniga av solen och med en katt som följer mig mellan rummen ska jag låta bli att längta efter någon.

lördag 15 april 2017

x

Jag i soffan och Lovis i fönstret. Hur jag ibland får för mig att det vore enklare att byta land än att fortsätta det här livet. Hela veckan känns smutsig. Jag har druckit öl för många dagar i rad och pratat om fel saker för många gånger.

Igår stod han tillslut och rökte där jag gick ut för att röka och jag minns inte ens vad jag sa. Det enda jag tänkte på var allt det obefintliga. Hur det slog mig att ingen kan vara mer ointresserad av mig. Så jag föll på knä i köket när jag kom hem. Grät igen och upprepade att det faktiskt hände. Men det spelar ju ingen roll. Det är inte mitt längre.

Att jag alltid gör såhär. Naglar mig fast vid någonting som knappt fanns.

tisdag 11 april 2017

doften av en man

när Agneta Pleijel talar om sin senast utgivna bok i Babel
det tar tio sekunder för mig att reservera den
jag vill veta allt om hur det känns att känna som jag
hur jag omedelbart får för mig att det är så jag känner

ibland tänker jag att det enda jag på riktigt är intresserad av är kärleken
därför att den för mig alltid varit helt onåbar och en gåta

söndag 9 april 2017

x

Gösta Ekman dog
och jag tänker på Marie-Louise som pratade om hur de alltid bad om att få sitta bredvid varandra
på varje middagsbjudning
P1 sänder ett program om honom
de talar om förlusten som en nationssorg

under dagens tysta minut tog jag ur hörlurarna
runt omkring pratade människor
och jag försöker minnas när vi senast höll en tyst minut
då när det kändes som att alla var tysta

Socialdemokraternas kongressflaggor syns i Göteborg
märkligt nog är årets fokus
"Trygghet i en ny tid"
många säger att det är vad detta är
- en ny tid


hur han tittade på mig då hjälper nu inte längre.

Fast när jag går från berg till berg mitt i natten märker jag hur blicken jagar längs gatorna. Bröstkorgen expanderar smärtsamt i korta små stötar när jag ser någon som går som han gör eller klär sig så som han gör. På morgonen vaknar jag med hans ansikte med mig från drömmen och vid lunch gråter jag igen. För andra gången på tre månader passerar jag stadsdelsgränsen i väst. När jag går förbi på trottoaren torkar jag kinden med handryggen. Jag mår fortfarande illa av det här. Under alla ilskna hugg i min vävnad växer en önskan om att det ska gå över. Att det aldrig hade hänt.

tisdag 4 april 2017

jag kommer aldrig att sluta skriva om kärlek.

Står och läser på Drottningtorget i väntan på bussen. Sneglar mer runt omkring än på orden. Tänker på att jag inte tänkt på honom alls under flera timmar.

Åker förbi Tyska bron där jag stod och grät i januari, där jag inte ens hade träffat honom i november.

Tänker att det inte är fullt så kallt längre, inte så att det gör ont. Tänker att det inte känns fullt så kallt längre, inte så att det gör ont.

Scrollar förbi hans namn i telefonen och kommer på att det finns andra han träffar nu. Tänker att det är konstigt att det fortfarande kan göra så ont.

söndag 2 april 2017

det blev vår.

Söndag.

En tunn polotröja under uppknäppt vårjacka och solen värmer mitt hår. Egentligen orkar jag inte vara utomhus så jag går bara långsamt till mataffären och långsamt hem igen. Dammsuger upp all kattsand och så många hårstrån det bara går innan jag gör lunchlådor.

Jag läser ut Som hundarna i Lafayette Park samtidigt som den gulliga farbrorn i huset mittemot cyklar in på sin gård. Det är en bra bok. Jag skulle rekommendera den. Det är skildringen av människan och hennes icke-perfektion, berättelsen om något slags politiskt engagemang och om trötthet som talar till mig. Jordahl har ett enkelt språk, men hon lyckas ändå måla upp så mycket bilder i mitt huvud under läsningen. Det finns inte en enda onödig beskrivning. Det är faktiskt en väldigt välbalanserad bok och även om jag mot slutet kan tycka att det pressas in ytterligare en aspekt av vår samtid som inte bidrar alltför mycket till romanen som helhet så stänger jag igen bokens pärmar och känner mig nöjd. Nästa roman blir en av Anyuru. Jag har inte läst honom på säkert fyra år och ser så mycket fram emot det.

Igår var jag tillbaka på andra sidan stadsdelsgränsen. Det är löjligt, men det tog nästan tre månader. Jag kände mig trygg och lugn, men var ändå tvungen att ta de där stegen mot trottoaren och titta ned åt det håll varifrån han kom den där första kvällen. Han är knappt en person längre, det blir så när man inte ses, men han är en känsla och en längtan.

tisdag 28 mars 2017

x.

Allting känns så längesedan. Det var mitten av december för tre och en halv månad sedan. Då satt jag i mitt kök efter midnatt och drack glögg med tre vänner och smsade med honom. När jag tänker på det vill jag röka en cigarett och andas kall decemberluft.
Nu är det snart april och jag tänker varje dag på honom, på att jag inte orkar träffa någon annan, på om jag vill ha barn någon gång, på hur länge jag kommer att bo i den här lägenheten och så mycket annat som har med framtiden att göra.
Nu känns det också helt okej, på ett ganska intetsägande sätt.

onsdag 22 mars 2017

x.

ett av mina gamla spöken spelar covers nu och jag kan inte låta bli att njuta. kanske tror inte alla på karma, men ibland tänker jag att det faktiskt är så det fungerar. utanför fönstret går grannen förbi i skinnkavaj och jympaskor med fiolfodralet i handen. den blåbärsmössan hejar jag mer på än något spöke någonsin.

mina ansiktslösa läsare får ansikten och jag tänker tänk att ni är verkliga och inte bara siffror. hur många gånger har jag suttit med en öl på andra lång och funderat över om jag någon gång har träffat någon som inte har givit sig till känna. kanske är jag glad över det. det hade blivit alldeles för kletigt.

ibland glömmer jag av att han finns och det känns som frihet. jag tänker att jag kanske inte vill ha honom längre, men jag förstår inte hur någon annan ska kunna ta den platsen så jag tänker att jag kanske fortfarande vill ha honom.

söndag 19 mars 2017

i ett låtsasland som limbo där bara katter finns

har fyra meddelanden från olika män som väntar
två av dem kommer jag inte att svara,
en har jag redan tackat nej till
och den fjärde är en relation i ett låtsasland som limbo där bara katter finns

ikväll är första kvällen på två månader och tre dagar som jag inte vill gå och lägga mig före klockan nio
jag undrar om det alltid har varit såhär krångligt
eller om vi krånglat till det för oss, vi som är här nu

hursomhelst måste jag rensa kattlådan
och skriva klart tre tentor
tvätta filten
diska kastrullen och skärbrädan
betala hyran
och ta fram vårjackorna
oavsett hur många meddelanden jag inte får.


fredag 17 mars 2017

fredag.

Varje vecka är som en oöverskådlig period av tid och när jag når helgen kan jag inte förstå att ytterligare fem vardagar av mitt liv har passerat. Ett tag hade jag ett projekt där jag varje dag skrev ned vad jag hade gjort i min dagbok för att förstå mitt liv utifrån saker som händer och inte bara känslor jag känner. Nu har jag inte skrivit på flera dagar därför att jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din men om du inte vill ha mig så tänker jag inte gråta över det varje dag.

Jag känner att det går så himla bra med Lovis nu. Hon har varken legat och tryckt i badrummet eller fräst åt mig sedan innan veterinärbesöket. Igår tog jag henne försiktigt på huvudet och även om hon inte slog efter mig så uppskattade hon det inte. Imorse hade hon kissat i fåtöljen igen så jag tänker att det är mitt eget fel. Vet inte när jag ska våga ta bort plasten från den, men det känns som en liten uppoffring.

Imorgon ska jag vara ledig från alla mina hemtentor. Kanske läsa Hundarna i Lafayette Park. Jag har inte hunnit så långt, men jag tycker att dess tema gör den viktig. Det dör fortfarande nästan en arbetare i veckan i Sverige i arbetsrelaterade olyckor.

onsdag 15 mars 2017

men när azaleadalen blommar är vi väl där tillsammans

Det är svårt att skriva när det var allt jag en gång ville.
Dagarna är så mycket längre nu. Ljusare. Jag går till veterinären som om det vore världens mest naturliga sak. Pratar om en försvunnen GT på arbetstid som om det också vore världens mest naturliga sak. För mig.
Han är med mig överallt och jag skriver punkter mitt i meningarna till en annan. Jämför hela tiden vad jag vill ha med vad jag gör. Hur det var med vad som är.
Det har redan gått en vecka sedan sist och jag tänker att när azalea blommar då är det väl ändå dags, för det är så man kommer framåt.

lördag 11 mars 2017

x.

det är krokusar i rabatterna
två dagar av strålande sol
jag har på mig gamla, slitna manchesterbyxor
tänker "om han skulle ta i mig nu, skulle han märka någonting då"

varje dag som går är ingenting
men när vi ses har all den tiden passerat
jag har samlat allt som är
det väcker en ny känsla av nära förestående sammanstötning

torsdag 9 mars 2017

Men det handlar inte alls lika mycket om honom som det handlar om hela livet.

Alltings meningslöshet som manifesteras i tårarna som rinner från morgon till kväll, i ångesten som pressar min bröstkorg inåt, i känslan av att ha tagit fel beslut.
Och mitt krossade hjärta går bredvid hans hela i tåget.

tisdag 7 mars 2017

heja våren, friskt humör.


En roman, en självbiografi och ett seriealbum på sjuttiofem dagar. Jag lovar mig själv att öka takten. Ni kan inte gissa vilka mängder skräp jag har sett på Netflix de senaste månaderna. Men se så Göteborg ser ut; Fuktigt, stundtals vitfläckigt, ständigt mulet och med vind som river små sår i huden.


Det växer dåligt i mina fönster, men det växer. I det avseendet går det faktiskt att se att det kommer att bli vår igen. Idag vattnade jag med kaffesump och näring. Dagligen tänker jag på alla krukor jag skulle behöva köpa och all jord som måste bytas ut.


I övrigt anar jag oråd då det kommer till mina serotoninnivåer, är obeskrivligt trött på att exakt allt känns som en bergsbestigning och Lovis har en dålig dag och hänger i ett hörn av badrummet under min förvaringsmöbel. Åhja. Nya tag.

söndag 5 mars 2017

och söndag.


Det är hundra procent mars. Regnet låter vasst mot fönsterbläcket och vinden river i de små snödropparna på andra sidan vägen. Grannen mitt emot har tända stearinljus i fönstret.
För två år sedan ritade jag alla mina bästa teckningar och igår kom jag på hur det känns igen.


Om tre dagar är det den åttonde mars och det brukar kännas som startskottet för kampvåren. Jag hoppas att känslan infinner sig i tåget på onsdag. Nu tänker jag mycket på mäns emotionella underarbete och alla friheter de tar sig och har privilegiet att ta sig därför att kvinnor tätar hålrummen.

Och lite tänker jag på hur jag känner en mild blandning av nervositet och olust därför att jag tror att vi ses på onsdag.


Lovis hälsar att hon gör som hon vill och uppmanar alla andra damer att göra detsamma.

fredag 3 mars 2017

x.


Jag hoppas att resten av det här året bara kommer att bestå av saker som är och påbörjas. Det finns ingenting som jag är så trött på som att gå sönder. Att känna hur kroppen är tung av sorg och krymper av smärta. Om jag måste vila en stund till i detta som jag vilat i de senaste nio åren kommer känslan av meningslöshet bli permanent. Det finns ingen känsla som skrämmer mig mer.
Om det kräver att jag slutar lyssna på mig själv och gör vad jag inte vill. Må så vara. Jag tror att det är värt det.

torsdag 2 mars 2017

x.

Hon har varit här i en vecka och har fått mig att skratta varje dag.
Mitt liv står inte still även om det känns så.
På en bit papper skriver jag ned vad ingenting är.
Det fattas tydligare riktlinjer och recept för det här.

fredag 24 februari 2017

vi är två nu.

Lovis är här nu. Rör du så dör du, men annars går det framåt. Bara på ett dygn har hon blivit mycket mer bekväm. Jag tror verkligen att hon kommer bli en så himla lugn och fin katt om hon bara inser att jag inte tänker kasta ut henne i kylan eller vara elak mot henne. Ser så mycket framemot att få lära känna denna lilla.

torsdag 23 februari 2017

idag är väl ändå någonting nytt.

Är hungrig, men värker. Vill läsa och titta på serier. Det går långsamt med litteraturen, desto snabbare med serierna. Sedan fem veckor tillbaka går jag och lägger mig klockan nio och tittar på serier till dess jag somnar. Det mest överraskande är att jag faktiskt somnar innan midnatt. Vaknar desto oftare under nätterna, vilket jag aldrig gjort förr. Det tas och det ges.
Jag ska inte äta, inte läsa, inte titta. Jag väntar på katten. Har sprayat syntetiska feromoner på alla hennes saker och på några av mina. Det pirrar av overklighet i min mage. Tänk att jag gjorde verklighet av det här.

onsdag 22 februari 2017

x.

Vaknar och somnar om gång på gång och drömmer märkliga drömmar om män jag har träffat. Det är inga skräckupplevelser, men jag misslyckas och jag förstår vad de vill säga. Jaget vill bli sett och lyssnat på. Det händer inte. Mötena är anpassning och jag ångrar mig mitt i dem.

I verkligheten blir jag lyssnad på. Han skriver ursäkter när jag förklarar hur det kändes. Flera på rad. Jag vill själv be om ursäkt därför att jag vet att det aldrig fanns något ont uppsåt. Bara en pulsökning och en euforisk rusning genom kroppen.
Ursäkterna gör det på något vis värre. De lämnar ingenting ogenomtänkt. Min längtan blir tröstlös i det.

Men vet ni, imorgon kommer katten.

måndag 20 februari 2017

x.

Ge mig min tid tillbaka.
Ge mig min kropp tillbaka.
Hälften av mina dagar går till att värja mig mot hormoner som balanserar mitt förstånd på en knivsudd. Hälften av mina dagar går till att tänka på män och min relation till dem. Det är det minst uppbyggliga och utvecklande jag vet. Mitt huvud fortsätter hålla romantikern om ryggen trots att hon borde lärt sig för längesedan att det är fruktlöst att hålla fast vid fiktiva händelseförlopp. För att på något sätt rättfärdiga detta massiva slöseri med tid, tankar och energi försöker jag intala mig själv att det finns ett större syfte med alltihop. Att det inte är bortkastad tid. Att halva mitt liv inte är bortkastad tid. Men jag tror att man kan bli vansinnig för mindre.

söndag 19 februari 2017

kroppen.

Att vilja skapa sin egen verklighet, men liksom alla andra sakna makten över tillvaron. Jag är så trött på dessa gråa gator. Blöta av gammal frost och gråa av februarihimlens aldrig sinande mulenhet. Om natten när alla ställen stänger och människor rör sig oaktsamt över vägen tänker jag på livet i vilket jag hamnat. Låtit mig stanna.

Jag längtar efter hennes trampdynor mot mina golv därför att det är det enda sättet på vilket jag kan styra över min ensamhet. Det går inte att fly en stad som man bär med sig. Det är inte gatorna som felar. Det är känslan i kroppen och kroppen känslorna huserar i.

I gryningen står jag framför spegeln och säger till mig själv att det aldrig kommer vara det antal kilon den fysiska kroppen utgörs av som blir den avgörande faktorn för om någon kommer att ta i mig eller inte. En eventuell sanning som aldrig omvandlas till faktisk kunskap. Mamma säger bara "du ser väldigt vältränad ut nu" och jag låtsas.

fredag 17 februari 2017

Men vi är arga utopister.



Göteborg har sällan varit så dimmigt som idag. Om fastlandet inte redan kände Hisingens existens skulle ingen tro att ön låg där där den ligger.
Min poesisamling växer och som så ofta är det kvinnonamn som får bygga upp mina bokhögar.
När jag bläddrar funderar jag på ilskan. Jag undrar om jag har slutat vara arg eller om jag kanske bara vant mig vid en konstant ilska. En ilska över världstillståndets inneboende orättvisa.

ur Aase Bergs Hackers


torsdag 16 februari 2017

I'd never dreamed that I'd need somebody like you.

I kontrast till vad man kanske kan tro så är jag inte ledsen, bara frustrerad och förvirrad. Och tyst. Det senaste året har förändrat mig mitt beteende. Aldrig förr har jag värnat så mycket om min självrespekt  också i handling och inte bara i teorin.

Jag torkade mina golv igår. Det händer så sällan att det går att likna vid en helig ritual då det görs. När parketten torkat gick jag fram och tillbaka genom rummen, pratade med min mor i telefon och försökte förklara hur rent det kändes.

Lägenheten doftar såpa och rökelse den här morgonen. I ett hörn av mitt kök står sedan igår kväll en sovplats till Katten. Hon kommer om en vecka. Då kommer meningen med mitt liv bli att få henne att lita på mig.

tisdag 14 februari 2017

x.

Om förmiddagen tänker jag "hände det ens?" och "händer detta ens?". Men livet går liksom vidare som det gör när det får pågå och jag känner mig stärkt av tiden på året, av studier som går som de ska, av att jag möblerar om och rensar undan. Dagen faller sig på något vis så som den ska och vi har trevligt på seminariet, jag har trevligt i baren och sen har vi trevligt hela kvällen. När det är dags att gå hem tittar jag på telefonen och magen sugs inåt, uppåt, precis som den ska när man yogar men den här gången är det helt ofrivilligt.

Jag vet inte på vilket sätt det var nödvändigt. Men det var det tydligen. Jag tänker inte fråga vad det var som motiverade just den bilden och den texten och jag är inte ens säker på att jag kommer att jagas av frågan. Det enda jag funderar på är om det verkligen var värt det.

Hade jag varit en yngre eller kanske till och med vansinnigare version av mig själv hade jag skrivit:
Att inte vara lika ledsen som jag var innebär inte att jag har kommit över vad som var. Jag ägnar fortfarande timmar åt att försöka glömma eller inte glömma hur din lägenhet ser ut. Hur du den första morgonen pussade mig hejdå utanför kiosken. Hur det kändes att stå vid din badrumsdörr i bara jeans och se hur du tittade på mig medan vi borstade tänderna. Hur det kändes att ligga i din soffa med huvudet mot din axel och dina armar runt och omkring och över mig. Hur din röst lät när du sa att jag gjorde dig kåt. Hur det kändes att komma alldeles tyst med armarna runt din hals den första dagen på det nya året. Hur jag oroade mig för om jag kände tillräckligt mycket för dig när vi promenerade från Coop och hur det sedan kändes alldeles naturligt och fantastiskt att vila kinden mot din rygg medan du kokade havregrynsgröt till oss. Hur du såg ut när du mötte mig i dörren och log för att sedan kyssa mig. Hur du sa att du ville krama ihjäl mig när vi låg i din säng och hur det sedan kändes när luften trycktes ur mina lungor när du låtsades försöka. Hur glad jag blev att sitta vid köksbordet och ha riktiga samtal om verkliga saker med dig. Hur dina ögon såg så jävla ledsna ut när du berättade för mig att det inte var någon idé att vi fortsatte träffas.

måndag 13 februari 2017

Smygvår.



Ny vecka, ny bok, nybäddad säng. Jag har hunnit igenom det inledande kapitlet, men det är alldeles för tidigt att säga någonting om Norma. 

Det märks att det börjar ljusna nu. Inte bara för att solen är framme, men också för att det fortfarande är ljust nu när klockan har passerat halv fem. Det gör mig glad. Det gör mina växter glada också. Både bananen och monsteran har vecklat ut varsitt nytt blad. Snart är det ljust nog för att plantera om dem allihop.

Den här dagen har skickat ut ny energi i min kropp. Jag plockar, fixar och sjunger. Det känns som acceptans. Parallella verkligheter i kroppen där vissa rum är tomma och tråkiga och andra är förberedda för våren.

söndag 12 februari 2017

och jag spelar It's all over now, baby blue en gång till.

På den tjugosjunde dagen slänger jag tandborsten som stått orörd bredvid min egen i över en månad. Tillsammans med bomullspads och min systers papperstussar bär jag ut den till soptunnan i en lila påse från Systembolaget. Det tog sådan tid att göra sig av med den och nu är det enda jag har kvar en (o)ändligt lång sms-konversation och ett fotografi. Det får vila.

Dessa fyra veckor känns som en evighet i mig. Det som var har flyttat så långt bak i huvudet att jag inte ens är säker på att det hände. På något sätt blir det skrattretande när jag tänker på att jag för bara två månader sedan inte visste var han bodde. På något sätt är det lugnande att veta att jag inte har en aning om vad som kan hända, eller inte hända, de kommande två månaderna.
Hade någon sagt till mig för tjugosju dagar sedan, då när jag satt med ansiktet blött av tårar och ett illamående som förvägrade mig all mat, att jag knappt fyra veckor senare skulle ha skaffat mig ett timvikariat och en katt hade jag skrikit åt den personen. Nu har det hänt och det är enda jag vet om livet är att jag väldigt lite vet.

Patti Smith : M Train



Så läser jag tillslut ut Patti Smiths M Train och jag rekommenderar den till en läsare som känner till henne det allra minsta och som vill läsa någonting som är melankoliskt, vardagligt och finstämt. Till någon som längtar efter eller kan tänkas stå ut med att sakta fösas mellan verklighet och fiktion, minnen, drömmar och nutid.
Jag upplevde den som ärlig eller kanske snarare så ärlig som minnet kan vara. Den kändes aldrig naken, men däremot rättvis. En rättvis skildring av hur livet stjäl dem man älskar, men lämnar spår och rester att förvalta, sörja och njuta av. En rättvis skildring av hur livet fortgår och möjliggör för nya upplevelser att skapa minnen utav.

lördag 11 februari 2017

Passus.

Nu lättar vi upp stämningen lite med 31 frågor.

1. Var är din mobiltelefon?
Alldeles här intill. Ljudlös och stillsam.

2. Var är din andra hälft?
Fast i min första hälft. Alternativt i en bottenlös sjö, för så svår att hitta.

3. Ditt hår?
Göteborgs mest slitna toppar. Lite smutsigt. Mycket långt och mörkt.

4. Ditt humör?
Lite nervös. Lite trött. Ganska tillfreds.

5. Din dagsplan?
Klockan är 17. Jag har blivit bjuden på lunch och försökt gå på Tove Jansson-utställning, men skjutit det på framtiden pga på tok för mycket människor. Ikväll kanske en liten öl. Annars Pocahontas i sängen.

6. Det bästa du vet?
Att få vara lugn i bröstet. Att få dricka öl i solen. Att få hångla med någon som är det finaste jag vet. Att vara vid havet. Att vara glad i mina vänner.

7. Din dröm inatt? 
Minns inga drömmar från inatt. Vaknade kvart i fem och trodde att det var morgon. Det var det inte.

8. Ditt livsmål?
Att inte ångra att jag inte gjorde saker. Att inte skämmas över hur jag har behandlat människor. Att få känna att jag verkligen har fått använda hela mitt hjärta och dess potential. (cheeeeeeezuz)

9. Rummet du är i?
Mitt rum i min enrummare med kök. Fötterna på soffbordet och allt är tyst.

10. Din hobby?
Dricka billig öl. Yoga. (Teckna, läsa, netflixa, slösurfa.)

11. Din skräck?
Att vara en besvikelse. Att bli besviken på mig själv. Att detta är allt det någonsin blir.

12. Var vill du vara om sex år?
Jag vill nog känna att livet lever sig. Jag har inga konkreta önskningar om familjekonstellation eller karriär, men att få ha kommit vidare från ensamtillvaron i min enrummare står ganska högt på listan. Känna mig trygg emotionellt och ekonomiskt. Kanske göra någonting med ord igen.

13. Var var du igår kväll?
Hemma. På spåret. Läggdags vid 22. Det finns ingenting ont i det.

14. Vad är du inte?
Helt nöjd med hur mitt liv ser ut.

15. En sak du önskar dig?
Bortsett från vad jag har skrivit om de senaste fyra veckorna så önskar jag mig mycket lite. Ett socialistiskt samhälle såklart. Att välfärd får vara välfärd. Att vi räddade planeten. Fortsätter jag så blir jag Miss Universum.

16. Var växte du upp?
På landet.

17. Det senaste du gjorde?
Scrollade instagram.

18. Dina kläder?
Långkalsonger och sidenskjorta.

19. Din tv?
Nej.

20. Ditt/dina husdjur?
Alltså. Det kommer flytta in en katt här snart? Kan vi prata om det? Kan ni ge mig era bästa (katt)namn?

21. Din dator?
Fick jag i födelsedagspresent av mig själv för fyra år sedan. En liten Asus som fungerar helt okej, men inte mer än så.

22. Din bästa ägodel?
Jag kan ju inte välja en av mina böcker. Det står nog mellan min gris och min telefon. Telefonen går ju att ersätta. Det gör inte grisen.

23. Saknar någon?
Det är allmänt känt. Men också andra personer som bor på andra ställen och som kanske borde flytta hit.

24. Din bil?
Nej.

25. Något du inte har på dig?
Päls.

26. Favoritaffär?
Troligtvis alla jag slipper gå in i. Nej, men riktiga bokhandlar. Museishoppar. Internetaffärer.

27. Din sommar?
Åh. Den var nog ganska fin ändå. Fick odla en vänskap och vara ledig.

28. Älskar någon?
Jo. Vissa dagar starkare än andra.

29. Favoritfärg?
Blått och terrakotta.

30. När skrattade du senast?
När jag pratade med min bror tidigare idag och vi diskuterade kattnamn.

31. När grät du senast?
Det känns som att det är det enda jag har gjort den senaste månaden.

fredag 10 februari 2017

String Quartet No 3.

Människor.
Jag vill ha små samtal med er i vardagen. Prata om utländska mynt på utländska språk.
Och tack för komplimangen, men du är helt outhärdlig.

Märkligt att leva samma liv, men med helt andra känslor. Det här hade varit förvånande aktivt i oktober. Nu tycker jag inte att det är aktivt nog.

Andas. Andas.

Katt.

torsdag 9 februari 2017

An ocean in between the waves.

Det är nog dags att lämna ämnet.


Min borg har blivit infekterad och jag spenderar dagarna på flykt undan hemmet. Samtidigt är det den enda platsen jag vill vara på. För varje dag som går lägger jag mig under täcket lite tidigare och varje morgon som gryr kliver jag upp i mörkret, startar kaffebryggaren och går igenom allt som måste göras innan jag kan gå och lägga mig igen.

På caféet/fritidsgården/frilanskontoret där jag brukar spendera några dagar varje vecka är det idag en stämning som inte på något vis finner sin motsvarighet i mig. Man spelar discomusik, talar med höjda röster, tappar porslin, ber om pengar och gäspar alldeles för ljudligt. Jag sitter av tid.

Jag tänker på hur många gånger jag har beskrivit mitt liv med orden "jag sitter av tid". Det är, strax efter vad jag skrev i ett meddelande häromdagen om att vara för evigt ensam och inte ens våga lita på att jag kan älska en katt tillräckligt mycket för att våga ta hand om den, mina sorgligaste ord.


Det är så svårt för mig att önska mig någonting annat.

onsdag 8 februari 2017

Kanske går jag vidare.

Det kanske är dumt i huvudet, men jag firar det här med att känna mig lite mer som människa genom att höra av mig. När det nu snart passerat lika mycket tid utan honom som med honom tappar jag greppet om verkligheten. Fanns det ens på riktigt?
Jag vill inte vara vän. Inte heller vill jag ses på några andra premisser än de som var de ursprungliga. Men så länge vi ska vara människor i samma stad, på samma sociala medier, med gemensamma bekanta så tar jag mig den friheten. Jag ger också honom friheten att inte svara alls.
Kanske hade han bara hamnat alltför långt ned i meddelandelistan. Kanske måste jag alltid söka de dubbel(trippel, kvadrupel)bekräftade avsluten. Kanske hoppas jag bara att han ska ångra sig.

tisdag 7 februari 2017

Hej dagboken.

Igår var första dagen då jag hittade någon form av irritation i min kropp. Idag har känts markant lättare än de föregående tjugoen dagarna. Om nio dagar har det gått en månad.

Göteborg är kallt. Det vill säga flera minusgrader. Jag har övat på att lönearbeta, låtsats studera samt lyssnat på Gellert Tamas. På något sätt är det svårt att inte vara dystopisk. Jag tror ju inte ens på den här samhällsformen. Jag tror inte att vi kan leva i en marknadsekonomi, i ett nyliberalt projekt. Inte för att jag vet om Tamas gör det heller. En sak bland andra som vi är överens om är åtminstone att det politiska samtalet behöver bli mer ideologiskt.

Så har jag beställt en ny, gammal, baddräkt på den här kalla dagen eftersom jag ändå tror på en nära förestående framtid. Ett eventuellt mer livsförändrade beslut jag har fattat är att gå och träffa en katt på torsdag. Hon är tre år gammal och letar nytt hem.

måndag 6 februari 2017

x



Tre veckor och den här upplevelsen är på något vis förutsättningen för att kärlek ska kunna finnas överhuvudtaget.

söndag 5 februari 2017

om att inte känna glädje.

Det är så mycket sorg och skuld nu. Samma gator. Samma ansikten. Alltings tomhet.
Och jag är besviken på mig själv därför att jag är besviken.
Jag är inte här.

Det är min födelsedag idag.
Jag har ätit två mackor och gråtit två gånger. Tårarna börjar ge mig huvudvärk.
Det handlar snart inte om honom längre. Bara om livet i stort. Alltings tomhet.

lördag 4 februari 2017

här har ni mitt liv.

Mellan att inte orka alls och att bara göra. Förbannelsen i att klara sig, brukar vi kalla det här tillståndet. Det är en bra beskrivning.
Småpratar med någon över en kopp kaffe och mjölkersättning.
Gråter med hjässan i mattan så tårarna rinner över ögonbrynen.
När klockan är två på dagen och jag inte orkar arbeta längre går jag hem och är rädd för att det är så många timmar kvar att fördriva. När klockan är nio förbereder jag mig för sängen. Det har jag gjort nästan varje dag i tre veckor nu.

Nu snöar det. Tunga flingor. Det är så grått i den här staden. Det är så grått i mig.
Imorgon är det min födelsedag och jag hade så stora förhoppningar för en månad sedan.
Någon gång går också detta över. Det har det gjort förr.

torsdag 2 februari 2017

x.

Till slut blir frustrationen precis som göteborgsvindarna och tränger igenom alla lager. Jag dammsuger, diskar, byter plats på alla växter, gör allt jag inte gjort på arton dagar eller mer. Går sedan och arbetar och är inte dålig på det trots att det är första dagen någonsin. Väl hemma igen lagar jag mat, yogar, lyssnar på radio - allt som är vardag - och nu är jag där jag har varit alla andra dagar i mitt vuxna liv. Det är som att inte få allt, inte vara tillåten att fortsätta trots att vägen är längre. Det är alla trötta metaforer i världen.

Så jag har gråtit och svurit och önskat mig min mor och kastat saker i golvet och legat apatisk med torra ögon och tom blick och ingenting har förändrat någonting, men det kanske har varit förlösande. För kanske första gången i mitt liv har jag inte försökt gå runt det. Det här är det tystaste jag har varit. Självrespekten är orörd.

onsdag 1 februari 2017

håll ihop.

Att bära på en oförlåtande rationalitet och samtidigt försöka tillåta romantikern att värka ut allt därför att ingenting ska ligga kvar och ruttna i något avlägset hörn av bröstkorgen och sedan explodera i ansiktet när det som minst passar sig. Det låter fortfarande rationellt. Människan är ju sällan det ändå så det kanske bara är ett försök till krishantering.

Jag är så rädd för vad som nyss hänt mig därför att jag var så rädd hela tiden för att det skulle hända. Och jag tror att jag börjar förstå att han inte kommer att komma tillbaka.

Vi satt i hans kök, på hans gröna stolar och han frågade mig "men så du är romantiker" och jag blev så rädd för den frågan därför att den senaste personen som på något sätt konstaterade att jag var det (utan att fråga) också var den senaste personen som på riktigt fick mig att gå under. Men jag erkände ändå villigt och han sa att "jag är också det" och jag undrade "vore det inte tråkigt att inte vara det". Vi enades om att det vore det.

Ibland känner jag mig ändå lurad och jag önskar att han kunde bekräfta att jag inte blev det, men det kräver att jag frågar och jag kämpar fortfarande dagligen med att inte höra av mig. Inte skicka en fotomontage av en ung Stalin med tatuerad kropp eller fråga om han också upplever någonting sådär som en annan person som han möter ibland upplever samma sak. Inte fråga om han verkligen menade allt han sa och agerade utifrån vad han kände. Då.

måndag 30 januari 2017

plåster på såren.


Det finns andra saker som också kan slå knut på inälvorna. Att få ett erbjudande om att börja sälja sitt arbete är en sådan sak. De två senaste måndagarna har arbetat hårt med att kompensera för vad deras föregångare ställde till med. Jag är på inga vis otacksam, men kan inte låta bli att önska att det inte var på det ekonomiska området jag gjorde framsteg. Eller som jag sa i lördags kväll: det att kunna välja, att i snart tio år ha velat ha möjligheten att kunna välja.

söndag 29 januari 2017

x.

Har fått någon slags dygnsrytm efter att i två veckor knappt en enda kväll stannat uppe efter 22. Sängen är den bästa tillflykten. Då är dagen slut och alla försök att vara människa över.
Jag saknar den där övermänskliga energin. Den som gjorde att jag oljade in bord och drog åt skruvar och sorterade i garderoben. Jag saknar att få tro på vad jag drömmer om.

torsdag 26 januari 2017

text.

Jag vill så gärna läsa, men hjärnan vill ha mer distraktion än så. Eller så är jag inte hård nog. Jag minns att det fungerade utmärkt som mur mot sorgen för tio år sedan. Det borde fungera nu också. Så länge läser jag stötvis Wage Slaves av Daria Bogdanska. Både text och bild där. Patti Smiths M Train ligger halvläst på nattduksbordet och veckans nummer av Proletären orörd på köksbordet. I köket ligger också ett nummer av Filter som jag av outgrundlig (right...) anledning köpte en prova på-prenumeration av i julas. Det kanske jag inte riktigt kommer att läsa, alls.

Wage Slaves är hursomhelst bra. Den är trovärdig. Rekommenderas för den som vill ha någonting om både migration, facklig kamp, arbetsrätt och mellanmänskliga relationer. I serieform.

(Titta den blivande bibliotekarien skriver om litteratur, det var väl på tiden.)

x

Hur tiden går. Fyra och ett halvt år. Tio dagar.
Jag somnar innan klockan slagit ett. Det är någon slags dröm som går i uppfyllelse.
Livet blev mycket tråkigare. Inte stanna upp. Inte stanna uppe.
Det känns klyschigt att titta bort när andra håller handen.

tisdag 24 januari 2017

dagboken igen.

Dricker två öl och säger på vägen hem att han inte kommer att gilla någonting på jättelänge nu.
Köper quinoa, nachos och tre tomater. Han har gillat min senaste bild. Den var ett indirekt direktmeddelande till honom.
Kommer hem och tittar på svtplay, skriver ner hur mycket jag saknar honom och vad jag saknar. Går igenom sms från den tjugonde december och minns natten när vi var uppe alldeles för sent och han gillade alla bilder på mig på vår gemensamma väns instagram. (Varför låter allting så töntigt i efterhand?)
Somnar klockan två och vaknar sex timmar senare. Det är omöjligt att kliva upp och han är kvar i mitt huvud.


Mitt hörlursuttag på telefonen har slutat fungera. Jag måste verkligen plugga nu. Det är grått i Göteborg igen. Alldeles för ofta spelas strofer ur Lars Winnerbäcks samlade musikproduktion upp i mitt huvud

måndag 23 januari 2017

Ny vecka, nya tag.

Perks of having a broken heart:
Om en timme ska jag på någon slags arbetsintervju och jag har inte lyckats bli det minsta nervös än.

Tecken på att det värsta (kanske) är över:
Diskade all veckans disk igår och städade undan allt skräp på köksbordet.
Gick till återvinningen (och återvann).
Åt chips utan att vilja kräkas.
Tolererar mer tystnad och mindre distraktion.
Får inte akut hjärtstillestånd vid tanken på att han kan ha avföljt mig på instagram.
Har målat ögonfransarna med mascara.

Annars:
Vill träffa honom. Vill att han ska ändra sig. Vill slå honom (lite). Vill att han ska vara lika ledsen som jag är. Vill berätta för honom att jag visst har lyssnat på hiphop en gång i livet, jag hade bara glömt det. Vill visa honom artikeln om beer yoga som alla länkar till mig. Vill se om Upp till kamp med honom igen. Vill att han kommer tillbaka.

söndag 22 januari 2017

x.

Det var så klart inte sant att tårarna tagit slut. Igår längtade jag efter kvällen och sömnen. Promenerade genom Slottsskogen och såg min rådjursfamilj bland hästarna. En av de fyra haltade över stenarna och när hon kom närmare gick det att se att hennes ena framben var böjt i en konstig vinkel. Det var så sorgligt och i min självupptagna smärta kunde jag inte se det som någonting annat än ett tecken på sakernas tillstånd.

Idag ska jag vara människa. Gå på IKEA. Köpa lakan.

Det är söndag och jag tänker på saker som hur bakfull han är, om han vaknar ensam, om han tänker på mig. Om han redan har slutat att tänka på mig. Om han kommer att ångra sig. Om jag snart kommer att ångra mig. Om det kommer att gå över och sen bara..

Imorgon har det gått en vecka och jag har längtat efter den dagen.

lördag 21 januari 2017

måndag, klockan ett.

När hon säger nu kommer han och den sekunden det tar för mig att inse att det är någon annan hon menar. Alla mina organ har bytt plats på den sekunden. Sen är jag yr i en kvart. Hur kan det ens bli så.
Tårarna tar slut. Det är märkligt ändå. Kvar är bara en intensiv smärta i bröstet och alla små spindlar som flyttat tillbaka till överarmarna. Jag kan inte koncentrera mig, men jag gör ändå någonting. Några sidor om dagen och jag som tillåter mig vara cynisk en stund nu:
Aldrig tur i kärlek. Alltid tur i spel.

onsdag 18 januari 2017

utdrag ur dagboken.

Låg i sängen i säkert tretton timmar. Vill bosätta mig där. Sovandes. Så tacksam över att jag lyckades somna igår. När jag vaknade var det nästan som om det var okej igen. Jag hittade inte det onda. Men försökte kliva upp ur sängen och blev golvad igen. Låg kvar och grät för alltid kändes det som.
Köpte popcorn igår, tänkte att det är lätt att äta, jag får nog i mig allt. Slängde det mesta i morse. Illamåendet, smärtan i bröstet, kräkreflexerna som är i allians med tårarna.
Den enda lösningen är distraktion. Radion på, en riktig dålig serie på, scrolla instagram, teckna. Det blir inga studier nu. Vårterminen får vänta in mig för det finns ingenting i mig som klarar av att läsa. Inte idag.
Tomheten är helt hopplös. Jag tittar på klockan för att ta reda på hur lång tid som passerat nu. Det går så långsamt. Och världen bara påminner mig. Igår passerade jag skolbyggnaden intill och barnen stod och ropade hans namn, men inte hans såklart, men samma namn. Jag ville skratta och dela det med honom. Det går inte. Ingenting sådant går nu.

tisdag 17 januari 2017

x

Har inte gråtit på öppen plats sedan 2012 på ett försenat tåg mellan Stockholm och Göteborg. Nu, hela dagen bland människor. Mina kinder är rödflammiga och torra, min ögon glansiga, rödsprängda och jag har torkat så mycket tårar med mina tröjärmar att jag inte vet vad som är salt och vad som är tröja längre. Jag vet inte vad som hände den här gången. Jag orkade inte vara hemma och gråta allting rakt ned i kudden.

Det har gått ett dygn och det har varit så långsamt och så sorgligt. Det är verkligen sorg den här gången. En ren känsla som inte har infekterats av svek eller hänsynslöshet. Det är så jävla sorgligt att jag inte vet om jag kommer orka vara i den här sorgen. Jag biter ihop käkarna och andas små, ytliga andetag genom näsan nu, stöter bort tankarna på det. Vill att han kommer hit och klipper mitt hår.

måndag 16 januari 2017

31 dagar.

Kära magkänsla,

Du har ofrånkomlig förmåga att ha rätt.

Kära livet,

Om du nu har bestämt dig för att jag för evigt ska leva utan en fungerande kärleksrelation så kanske du kan låta bli att ge mig en försmak av hur det skulle kunna vara. Jag är trött på att gå sönder. Jag är trött på att bli av med lite mer av mitt hjärta, min hoppfullhet och min naivitet för varje år som går.

helt andra saker.

Tar tre receptfria tabletter mot oro, för insomning. Somnar inte alls, men känner mig lugn i bröstet trots att klockan tickar långt över midnatt.
Är bättre än någonsin på att äta mina vitaminer. Saknar värmen och tänker att det kanske blir bättre om jag bygger upp inifrån.
Vårterminen börjar idag och jag tror att den kommer bli bättre och roligare än vad den förra var. Dessutom är det sol.
Är en notorisk slarver när jag hellre lägga fyra timmar på att streama vampyrserier än att läsa riktigt litteratur eller ta del av någonting folkbildande. Men är också envetet oslarvig när det kommer till att sätta fötterna på yogamattan dag efter dag och att se till att lägenheten alltid är i ordning.

(om det: jag var orolig och ville be om ursäkt vilket resulterade i ett samtal som försiktigt och med så många lager bomullsvantar att det knappt kändes kretsade kring vilka förväntningar som finns. När han pratade tittade jag honom rakt in i ögonen och tänkte att nu säger han det, nu tar det slut och jag tänker inte börja gråta för jag orkar inte, men han sa aldrig det och jag behövde inte bli ledsen då heller.)

söndag 15 januari 2017

välj mig.

Så en hel månad. Inte alls plötsligt. Dagarna har aldrig varit så långa som den här månaden. Måndag ligger mil från fredag. Varje vecka. Det är söndag igen och den här veckan har vi setts hittills tre timmar. Men vem räknar. Jag är orolig. Jag bär oron i bröstet som en kastrull med vilt kokande vatten, i huvudet som ljudet av varvande motorer. Det finns ingen källa. Bara ett snår av personlighetsdrag och erfarenheter. Jag märker att jag har valt att lita på honom.

tisdag 10 januari 2017

x

Varje dag olika livstecken och jag är aldrig så nöjd som när jag slipper tänka. Bara med huvudet i hans händer, hans andedräkt mot min kind, allt varmt, allt hungrigt. Ibland (och det händer) blir det trögt att andas därför att jag vill att han ska vara så nära mig att jag inte märker någonting annat. Hur säger man det till någon efter tjugofem dagar. Hur vet man vad det är efter tjugofem dagar.

tisdag 3 januari 2017

det är så märkligt att inte veta någonting.

det är så märkligt att inte veta vad det betyder att ha fler tandborstar än en i badrumsskåpet, att skicka sms varje dag och att dela säng med någon en, två, tre, fyra, fem, sex, sju.. gånger. ingen annan har haft en tandborste här utan att ta med sig den nästa morgon igen. ingen annan har pussat mig på spårvagnen klockan sju på morgonen en vanlig tisdag. ingen annan har sett hela upp till kamp med mig.
det är så märkligt att bli motbevisad när jag tänker att nu går det som det gjort varje annan gång de senaste nio åren.
det är så märkligt att arton dagar kan vara såhär långa.