onsdag 23 november 2016

jag önskar att jag skrev som du.

Vaknar till nyheten om att Karin Johannisson inte är bland oss längre. Det känns mer smärtsamt än vad jag hade kunnat ana. Jag minns att jag i somras satt i Slottsskogen och lyssnade på hennes sommarprogram i P1 och var tacksam över att hon levde.
Det är någonting med förebilder. Sådana som är mänskliga, som har varit nära. Dem vi kan identifiera oss med. Johannisson var en sådan för mig.
Och allas dödlighet gör sig påmind igen. Som så många gånger förr det här året. Främst det här året.

tisdag 8 november 2016

jag önskar att jag skrev.

Jag drömmer om ett liv som går i en helt annan färgskala. Det är samma färger som jag såg när jag var nitton. Mängder av tunga tyger och någonting så himla magiskt. Det är orealistiskt att vara romantiker. Livet går inte att leva i sammet, gryniga filter, mildhet, eld och brutet ljus. Men jag saknar att kunna formulera mina drömmar. Att inte bara uppleva att lite för mycket är fel.

söndag 6 november 2016

det kan lika gärna vara försent.

Jag undviker samtal nu. Möten. Det enda människor vill prata om är sina liv, våra liv, hur vi mår och inte mår. Jag har ingenting att berätta om mitt liv eller hur jag mår. Det är så gränslöst ointressant. Jag vill prata om kapitalismen, om den sinnessjuka slakten. Jag vill att alla ska förstå att det inte håller. Jag vill fråga hur de tror att allting kommer att sluta. Kommer vi hinna leva färdigt?
Jag vill inte veta hur jag mår. Jag vill lyssna på utopisterna, på kritikerna, på strategerna, på ekonomerna, på världsförbättrarna och på de uppgivna.