fredag 7 oktober 2016

medan giftet verkar.



Det var sant som jag sa om att det går över. Tillslut sällar sig även det mest lovande till skaran av fulhet, smuts och okänsliga fysiska närmanden. Jag väntar fortfarande på något slags meddelande. I mig finns platsen dit de vänder när orken klingat av.

Hela veckan har solen studsat mot mitt kylskåp. Den har varit till hjälp på avstånd, men det är först när den gått ner som jag har klivit ut på gatan. Jag glömmer det när jag mot slutet av sommaren säger att jag kommer att sakna ljuset. Jag glömmer att mörkret är en osynlighetsmantel att svepa om kroppen när obehaget är som störst.

Till sist river jag fram Öijer ur en av mina bokhögar. Det gamla tummade exemplaret från tonåren. Inte spännande, men pålitligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar