onsdag 26 oktober 2016

du har varit så uthållig.

Sömnen har börjat sätta sig på tvären igen. Kanske är det jag som bråkar med den. Om nätterna ligger jag vaken med ena armen över ansiktet och tänker på honom. Det börjar bli löjligt nu. Varenda dag som läggs till den här raden av de som redan har gått visar på det. Varenda en.

Jag pratar med någon annan som för att lura mig själv. Kanske för att lura livet. Det måste finnas andra sätt än att bara vänta. Trots att jag har försökt så många gånger innan att bryta väntan utan resultat. Det är som jag säger när jag lägger handen på hennes axel och frågar vad vi annars skulle göra. Även om det gäller någonting annat. Ett helt annat hopp. Ändå samma.

Det börjar bli löjligt nu och jag misstänker att det kommer vara löjligt länge till. Jag är förvånad över all tid som passerat och antar samtidigt att vi har fullt upp med våra nya liv. Nya, gamla. Det finns inte alls samma utrymme för oplanerade, förväntade, slumpmässiga, önskade utomkroppsliga hjärtslag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar