onsdag 26 oktober 2016

du har varit så uthållig.

Sömnen har börjat sätta sig på tvären igen. Kanske är det jag som bråkar med den. Om nätterna ligger jag vaken med ena armen över ansiktet och tänker på honom. Det börjar bli löjligt nu. Varenda dag som läggs till den här raden av de som redan har gått visar på det. Varenda en.

Jag pratar med någon annan som för att lura mig själv. Kanske för att lura livet. Det måste finnas andra sätt än att bara vänta. Trots att jag har försökt så många gånger innan att bryta väntan utan resultat. Det är som jag säger när jag lägger handen på hennes axel och frågar vad vi annars skulle göra. Även om det gäller någonting annat. Ett helt annat hopp. Ändå samma.

Det börjar bli löjligt nu och jag misstänker att det kommer vara löjligt länge till. Jag är förvånad över all tid som passerat och antar samtidigt att vi har fullt upp med våra nya liv. Nya, gamla. Det finns inte alls samma utrymme för oplanerade, förväntade, slumpmässiga, önskade utomkroppsliga hjärtslag.

torsdag 20 oktober 2016

kanske har det bara inte gått över.




Det är också sant att vissa saker inte går över. Skräcken över att ingenting någonsin kommer att förändras är en sådan sak. Den är svår att tala om därför att ingen, inte heller jag, vill bemöta den med andra ord än "allting ordnar sig, allt ordnar sig alltid".

Jag fattar inga beslut längre. Inga omvälvande. Det här livet som jag lever, som jag har levt så många gånger under så många år nu, är inte omvälvande. Att jag studerar eller inte studerar, gör ingenting med det som är i mitt bröst. Det rör sig omkring mig som vind och hav, men ingenting brinner här. Det är inte motsatsen till lugn jag söker, men det är ett helt annat lugn.

Det är för mig obegripligt hur det ska gå till.

fredag 7 oktober 2016

medan giftet verkar.



Det var sant som jag sa om att det går över. Tillslut sällar sig även det mest lovande till skaran av fulhet, smuts och okänsliga fysiska närmanden. Jag väntar fortfarande på något slags meddelande. I mig finns platsen dit de vänder när orken klingat av.

Hela veckan har solen studsat mot mitt kylskåp. Den har varit till hjälp på avstånd, men det är först när den gått ner som jag har klivit ut på gatan. Jag glömmer det när jag mot slutet av sommaren säger att jag kommer att sakna ljuset. Jag glömmer att mörkret är en osynlighetsmantel att svepa om kroppen när obehaget är som störst.

Till sist river jag fram Öijer ur en av mina bokhögar. Det gamla tummade exemplaret från tonåren. Inte spännande, men pålitligt.

tisdag 4 oktober 2016

trivia.



Nu utformar jag nygamla strategier för att kliva upp om morgonen. För att kliva upp är fortfarande att dö en smula. Mina ögon är så små när jag vaknar att de knappt ser någonting alls. Så det nu för tiden mycket piggare kvällsjaget får äran att förbereda kaffet och ställa in det allt igenom vidriga alarmet på klockan i köket. Varje morgon är som att vakna till brandvarnaren.

Det nu för tiden mycket piggare kvällsjaget klipper håret på känn framför en spegel i vilken jag inte ser nedanför min haka. Topparna är så slitna nu att det inte ens blir en handfull i handfatet, trots att jag klipper flera centimeter. Jag borde klippa av mycket mer.

Igår satte jag ned händerna på mattan bredvid mina fötter. Rörelsen påminde mig om en vinterkväll för fem eller sex år sedan. Det är konstigt vilka som fortfarande bor kvar i huvudet. Vilka som aldrig flyttar ut.