fredag 16 september 2016

som om sommaren börjat igen.



Det känns som om sommaren börjat om igen, men med den bittra eftersmaken av vemod. Kalendern visar på mitten av september och vi kliver ut på gatan i shorts och sandaler. Det är varmare utomhus än vad det var inne vid baren.
Det här är timmarna man aldrig räknar med i juli, men plötsligt är det mer än juli. Det är mer än regn och fjorton grader. Det är mer än jeans och jacka utanpå polotröjan.

Cirkeln av spöken sluts med hans kliv i trappan. Jag önskar mig inga fler spöken och stoppar händerna i fickorna. Det sista jag behöver nu är att ångra mig i gryningen. Istället hostar jag högt och ljudligt, tar ett kliv till. Jag tänker på havet och vad jag trodde att jag blev lovad.

Nu är allt blinkande radmarkörer på min skärm. Tomma meddelanderutor. Jag önskar att jag hade någonting att säga, jag önskar att jag hade rätt att säga någonting. Men det här är trots allt någonting jag kan vila i. Jag kan vara den personen om jag måste och jag är ganska bra på det. Jag är ganska bra på att släta ut alla veck på kläderna om kvällen, dra med lätt hand över soffklädseln, vrida alla burkar så att etiketterna riktas åt samma håll och svara mjukt och substanslöst på lika diffusa meningar. Ibland ser jag nästan fram emot det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar