fredag 30 september 2016

Vi ses.



Å hej, hösten. Nu piskar du regndropparna rakt mot mitt fönster och drar ner allt guld på marken. Jag ligger kvar i sängen. Drömmer om alla sätt han kan höra av sig på. Vaknar och finslipar prestationsångesten. Skorstenarnas ankare är dovt röda och gör mig fortfarande glad efter nästan tre år i samma kök. Den tidigare hyresgästen stannade i åtta år. Om livet fortsätter såhär tar jag det inte för omöjligt, men ibland längtar jag bort från stan till hav utanför fönstret och tomma, tomma stränder.

måndag 26 september 2016

jag känner starkt för dig.

Fyrtioåtta timmar i en annan stad passerade alldeles för fort. Allt var enkelt, snällt och gott. Ingen stressade någonstans, istället låg vi på gräset mellan gravstenarna och vilade i timmar. Göteborg jag älskar dig, men just nu är det på tok för tråkigt att vara tillbaka. Hellre vilar jag ögonen på husfasader i mjuka pasteller och cyklar i en stad utan backar.


Men nu ändå hemma med saker att göra och de hopar sig. Jag är fortfarande ovan vid att leva mer i handling än i ett ständigt avbrott. Tänker på något sätt försöka hålla hösten ren. Rensa ut vad jag inte är betjänt av. Kanske vakna en morgon om några veckor och inte längre undra varför han fortfarande inte hört av sig.

fredag 16 september 2016

som om sommaren börjat igen.



Det känns som om sommaren börjat om igen, men med den bittra eftersmaken av vemod. Kalendern visar på mitten av september och vi kliver ut på gatan i shorts och sandaler. Det är varmare utomhus än vad det var inne vid baren.
Det här är timmarna man aldrig räknar med i juli, men plötsligt är det mer än juli. Det är mer än regn och fjorton grader. Det är mer än jeans och jacka utanpå polotröjan.

Cirkeln av spöken sluts med hans kliv i trappan. Jag önskar mig inga fler spöken och stoppar händerna i fickorna. Det sista jag behöver nu är att ångra mig i gryningen. Istället hostar jag högt och ljudligt, tar ett kliv till. Jag tänker på havet och vad jag trodde att jag blev lovad.

Nu är allt blinkande radmarkörer på min skärm. Tomma meddelanderutor. Jag önskar att jag hade någonting att säga, jag önskar att jag hade rätt att säga någonting. Men det här är trots allt någonting jag kan vila i. Jag kan vara den personen om jag måste och jag är ganska bra på det. Jag är ganska bra på att släta ut alla veck på kläderna om kvällen, dra med lätt hand över soffklädseln, vrida alla burkar så att etiketterna riktas åt samma håll och svara mjukt och substanslöst på lika diffusa meningar. Ibland ser jag nästan fram emot det.

tisdag 13 september 2016

mediokert är okej.


September och all sommarvärmen utanför fönstret, men så kravlös på något vis. Jag går knappt utanför dörren, stannar inne med hostan istället. Köket är gult av solen och jag är lite rädd för människor igen. Vill nog inte riktigt bli sedd, alls. Hur är man sitt bästa jag egentligen?

fredag 9 september 2016

jag skulle kunna skriva om det här, men är det inte vad jag gör?



Samtidigt som det mattas av, återgår till något slags normaltillstånd, kommer det meddelanden från vitt skilda håll i kronologin. Det ena mer frankt än det andra. Jag dröjer med svaren, funderar över hur mitt bästa jag formulerar sig, hur mitt mest feministiska jag formulerar sig, hur mitt mänskliga jag formulerar sig. Lyckas nog inget vidare.

Sitter bland högar av snorpapper, halstablettaskar, hostmedicin och värktabletter. Emellan frågorna studerar jag, ritar mörka ögon och ser långfilmer om kvinnor. Ingenting särskilt och heller ingenting särskilt dåligt.

Till min syster skriver jag: det är som att bli erbjuden en näve gräs när man ber om en regnskog. Jag arbetar vidare med att försöka hitta tacksamheten, ömheten, flyt-ovanpå-det-heten.

måndag 5 september 2016

någon kommer att ta hand om dig.



Någonting om ömhet och acceptans.

Jag får vatten till mitt kaffe. Han säger att det är varmt ute. Det är varmt och jag dricker mitt vatten i solen lutad över en bok. Alla ord jag har läst den senaste veckan har jag fått läsa om. Min koncentrationsförmåga hittar smala små gångar ut från varje mening.

Allt kommer att bli bra.

söndag 4 september 2016

ge mig min glädje åter.

Vill ta den som ett piller och låta detta passera nu. Det spelar ingen roll att jag inte vill när jag måste. I framtiden när vi möts kommer han le och luta huvudet bakåt och fråga om jag har blivit chef än trots att jag aldrig sa att jag ville bli det.
Det här är mina åtta år, korta stunder av flämtande eld i bröstet och sedan allt det där som är som vanligt. Och jag kommer hitta tillbaka till det rogivande i att diska en tallrik och ett glas om kvällen, vika kläderna och dra mjuka, rena sängkläder och min och bara min kropp. Ingen stannar länge nog för att förändra min verklighet, bara länge nog för att ha ihjäl ännu lite mer utav mitt förtroende, min naivitet, min gränslösa tro på romantik.