torsdag 4 augusti 2016

Det är bara tiden som rusar.

Någonstans mellan att vara exakt den jag vill vara och att inte veta alls varför jag är här. Andas mig igenom Majorna gång på gång med ena foten framför den andra och blicken i skyn, i gruset, i det gröna, i det blå. Nästan allting har blommat över nu, men pelargonerna längs med husväggen i Kungsladugård är fortfarande röda, vita, rosa.

Den här gången ler jag inte mot mannen utanför Systembolaget. Inte efter att han förra gången föreslog att jag skulle följa med honom hem. Det är ett oskyldigt skämt till dess att man har hört det från varje man mellan 16 och 76.

Igår gick jag förbi fyra av dem och låtsades inte se någon. Idag gick jag förbi en, två adresser och utanför den tredje kom jag att tänka på att de första två hade passerat obemärkt. Men det är en sak att glömma och en annan sak att inte vilja glömma. Inte den här gången. Heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar