onsdag 31 augusti 2016

på landet.



Kommer ut hit på kvällen och havet är lila. Jag kommer kanske aldrig att få dela det på det sätt jag drömmer om, men det lugnar mig ändå. Doften av tång och augustisolens guld har den effekten. Ibland tänker jag att det är vansinne att bo i en storstad.

Efter lunch promenerar jag över bergshällarna och genom ljungen. Där är doften av honung stark och det är getingar, humlor, fjärilar och sländor överallt. Det finns några blåbär kvar, men mest plockar jag björnbär. Hälften är mogna, mina händer blir fläckiga.

Kaffet kallnar medan jag pratar i telefon. När balansen är som närmast faller jag över kanten ändå. Mitt ansikte är kladdigt av tårar och jag undrar varför det alltid känns som om jag ljugit efter att ha gråtit sådär. Det är så svårt att vara människa, vi måste hjälpas åt.

söndag 28 augusti 2016

det kanske bara fortsätter såhär.

Möten som öppnar nya rum i kroppen och knuffar försiktigt på det där som redan står på högkant. Jag kanske också vill det här. Det kanske är allt jag någonsin har velat.

Fortfarande är jag irriterad över att vad som är inte räcker till. Att jag hela tiden jagar ett annat tillstånd. Och jag försöker glömma att jag tyckte om honom, men det är inte han som är det mest smärtsamma i den processen. Det är tomheten efteråt.

tisdag 23 augusti 2016

jag ska skriva om någonting annat nu.

På uteserveringen en söndag i slutet av augusti. Det är varmt igen. Jag dricker kaffe och läser Märta Tikkanen i rasande fart. Gråsparvarna klättrar över mina fötter för att komma åt smulorna från wienerbröd och frukostsmörgåsar som ligger på den asfalterade trottoaren. Mitt huvud är dimmigt. Jag har drömt om döden hela sommaren. Min och deras. Bredvid mig handlar samtalet om bilmekaniker och morgonrutiner precis som vårat också brukar göra.

lördag 20 augusti 2016

säg att jag inte behöver bli Amanda.

Det har jag nog. Sköljts bort igen. Och jag ligger på mattan som flyttat med mig från lägenhet till lägenhet och lyssnar på Thåström. Jag lyssnar aldrig på Thåström, men någonting har tagit slut igen trots att det aldrig riktigt började. Saker tar visst alltid slut.

Allt jag har försökt är att behålla min ryggrad, hålla i min ryggrad och ändå är jag alldeles sladdrig. Urlakad. Den här tröttheten, om den kommer av vad som försvinner ur mig eller som aldrig har funnits i mig, är överväldigande.
Det blev alldeles för stort i mig. Jag tillät mig själv att vara naiv igen. Någon gång måste väl någonting få börja.

onsdag 17 augusti 2016

alla timmar.

Jag kan fortsätta prata om tiden i en evighet. Den passerar hänsynslöst och min kropp snurrar med den i cykel efter cykel. I takt med hormonerna och i takt med tystnaden. Det enda som förändras är omständigheterna och formen.
Du ber om mer tid och jag nickar som om den finns i överflöd. Det gör den inte, inte på något annat sätt än i väldiga volymer. Någonting att drunkna i och sköljas bort av. Berätta för mig om jag har sköljts bort än.




söndag 7 augusti 2016

bara rocknroll.

Upplevd tid och olika upplevd tid. Vanskötsel eller bara en annan form av omsorg. I regnet och vinden känns det som om sommaren är över och han kommer undan så. Vi kommer alla undan så. Kanske måste jag minnas att jag gav det augusti ut. Kanske var det en alldeles för väl tilltagen marginal. Det finns så många saker att prata om, men egentligen orkar jag inte prata alls. Inte nu.
Inga fler sanningar nu.

torsdag 4 augusti 2016

Det är bara tiden som rusar.

Någonstans mellan att vara exakt den jag vill vara och att inte veta alls varför jag är här. Andas mig igenom Majorna gång på gång med ena foten framför den andra och blicken i skyn, i gruset, i det gröna, i det blå. Nästan allting har blommat över nu, men pelargonerna längs med husväggen i Kungsladugård är fortfarande röda, vita, rosa.

Den här gången ler jag inte mot mannen utanför Systembolaget. Inte efter att han förra gången föreslog att jag skulle följa med honom hem. Det är ett oskyldigt skämt till dess att man har hört det från varje man mellan 16 och 76.

Igår gick jag förbi fyra av dem och låtsades inte se någon. Idag gick jag förbi en, två adresser och utanför den tredje kom jag att tänka på att de första två hade passerat obemärkt. Men det är en sak att glömma och en annan sak att inte vilja glömma. Inte den här gången. Heller.

tisdag 2 augusti 2016

Det är visst någon som är tillbaka.

Hej,

Tiden har rusat fort sedan april. Den har tagit mig på bildfärder tvärs över landet, promenader på Visbys ringmur, sena nätter på göteborgska berg, cykelturer längs med hamninloppet, möten som väntat tjugofem år och en juniförälskelse som fortfarande bor i mitt bröst - för att nämna bara några av de saker som hänt i mitt arbetslösa, underbara, tungrodda liv.

Jag försökte börja om på en ny plats, men den saknade form och när jag är här igen ser jag min form. Den är sådär som vi lär oss att livet är; explosiv, sorglig, utdragen, obetänksam, slarvig, högflygande, kärleksfull och alldaglig. Jag ska försöka stanna här på nytt och om det plingar till hos någon nu, såhär fyra månader senare, får du gärna säga till. Det är helt okej om det inte gör det eller om du inte gör det. Hej i alla fall. Här är jag igen.