fredag 8 april 2016

Det fanns en tid då jag skrev om allting som var viktigt. Viktigt som i allt mellan tillvaro och struktur. Där fyra öl betydde lika mycket som fyra andetag på mattan mitt i vintern. Det fanns en tid då jag skrev om allt.
Det är april nu. April 2016. Ett år jag aldrig hade kunnat drömma om i november 2012. Ett år jag aldrig trodde skulle finnas. April 2016 finns nu. Det finns lika mycket som alla andra månader, dagar och år någonsin funnits. Jag lever i det här precis lika mycket som någonting innan och det känns precis lika mycket. Kanske bara på ett annat sätt. Kanske bara annorlunda.
Jag saknar fortfarande november 2011 och maj 2010. Jag drömmer mig fortfarande tillbaka mer än vad jag kan drömma mig framåt. Inatt saknar jag återigen gången upp till 28B och det grönputsade huset med min balkong på översta våningen. Jag saknar att gå hem med lika mycket öl i benen som ikväll och jag saknar vetenskapen om att jag kan kliva upp och kliva i samma jeans som jag bär idag och gå den korta vägen upp till Engelska parken och Karin Boye-biblioteket och träffa människor som delar min vardag på ett sätt som INGEN delar min vardag just nu. Det är samma känslor nu som då. Känslan av ensamhet, tomhet, trötthet, längtan, men imorgon finns ingen att promenera till. Imorgon finns bara jag.