söndag 4 december 2016

jag önskar att jag skrev snabbare.

gör allting långsamt
läser studerar
äter frukost

förstår att lugnet bor i valfriheten
framtiden
jag vill inte ha med dig att göra

onsdag 23 november 2016

jag önskar att jag skrev som du.

Vaknar till nyheten om att Karin Johannisson inte är bland oss längre. Det känns mer smärtsamt än vad jag hade kunnat ana. Jag minns att jag i somras satt i Slottsskogen och lyssnade på hennes sommarprogram i P1 och var tacksam över att hon levde.
Det är någonting med förebilder. Sådana som är mänskliga, som har varit nära. Dem vi kan identifiera oss med. Johannisson var en sådan för mig.
Och allas dödlighet gör sig påmind igen. Som så många gånger förr det här året. Främst det här året.

tisdag 8 november 2016

jag önskar att jag skrev.

Jag drömmer om ett liv som går i en helt annan färgskala. Det är samma färger som jag såg när jag var nitton. Mängder av tunga tyger och någonting så himla magiskt. Det är orealistiskt att vara romantiker. Livet går inte att leva i sammet, gryniga filter, mildhet, eld och brutet ljus. Men jag saknar att kunna formulera mina drömmar. Att inte bara uppleva att lite för mycket är fel.

söndag 6 november 2016

det kan lika gärna vara försent.

Jag undviker samtal nu. Möten. Det enda människor vill prata om är sina liv, våra liv, hur vi mår och inte mår. Jag har ingenting att berätta om mitt liv eller hur jag mår. Det är så gränslöst ointressant. Jag vill prata om kapitalismen, om den sinnessjuka slakten. Jag vill att alla ska förstå att det inte håller. Jag vill fråga hur de tror att allting kommer att sluta. Kommer vi hinna leva färdigt?
Jag vill inte veta hur jag mår. Jag vill lyssna på utopisterna, på kritikerna, på strategerna, på ekonomerna, på världsförbättrarna och på de uppgivna.

onsdag 26 oktober 2016

du har varit så uthållig.

Sömnen har börjat sätta sig på tvären igen. Kanske är det jag som bråkar med den. Om nätterna ligger jag vaken med ena armen över ansiktet och tänker på honom. Det börjar bli löjligt nu. Varenda dag som läggs till den här raden av de som redan har gått visar på det. Varenda en.

Jag pratar med någon annan som för att lura mig själv. Kanske för att lura livet. Det måste finnas andra sätt än att bara vänta. Trots att jag har försökt så många gånger innan att bryta väntan utan resultat. Det är som jag säger när jag lägger handen på hennes axel och frågar vad vi annars skulle göra. Även om det gäller någonting annat. Ett helt annat hopp. Ändå samma.

Det börjar bli löjligt nu och jag misstänker att det kommer vara löjligt länge till. Jag är förvånad över all tid som passerat och antar samtidigt att vi har fullt upp med våra nya liv. Nya, gamla. Det finns inte alls samma utrymme för oplanerade, förväntade, slumpmässiga, önskade utomkroppsliga hjärtslag.

torsdag 20 oktober 2016

kanske har det bara inte gått över.




Det är också sant att vissa saker inte går över. Skräcken över att ingenting någonsin kommer att förändras är en sådan sak. Den är svår att tala om därför att ingen, inte heller jag, vill bemöta den med andra ord än "allting ordnar sig, allt ordnar sig alltid".

Jag fattar inga beslut längre. Inga omvälvande. Det här livet som jag lever, som jag har levt så många gånger under så många år nu, är inte omvälvande. Att jag studerar eller inte studerar, gör ingenting med det som är i mitt bröst. Det rör sig omkring mig som vind och hav, men ingenting brinner här. Det är inte motsatsen till lugn jag söker, men det är ett helt annat lugn.

Det är för mig obegripligt hur det ska gå till.

fredag 7 oktober 2016

medan giftet verkar.



Det var sant som jag sa om att det går över. Tillslut sällar sig även det mest lovande till skaran av fulhet, smuts och okänsliga fysiska närmanden. Jag väntar fortfarande på något slags meddelande. I mig finns platsen dit de vänder när orken klingat av.

Hela veckan har solen studsat mot mitt kylskåp. Den har varit till hjälp på avstånd, men det är först när den gått ner som jag har klivit ut på gatan. Jag glömmer det när jag mot slutet av sommaren säger att jag kommer att sakna ljuset. Jag glömmer att mörkret är en osynlighetsmantel att svepa om kroppen när obehaget är som störst.

Till sist river jag fram Öijer ur en av mina bokhögar. Det gamla tummade exemplaret från tonåren. Inte spännande, men pålitligt.

tisdag 4 oktober 2016

trivia.



Nu utformar jag nygamla strategier för att kliva upp om morgonen. För att kliva upp är fortfarande att dö en smula. Mina ögon är så små när jag vaknar att de knappt ser någonting alls. Så det nu för tiden mycket piggare kvällsjaget får äran att förbereda kaffet och ställa in det allt igenom vidriga alarmet på klockan i köket. Varje morgon är som att vakna till brandvarnaren.

Det nu för tiden mycket piggare kvällsjaget klipper håret på känn framför en spegel i vilken jag inte ser nedanför min haka. Topparna är så slitna nu att det inte ens blir en handfull i handfatet, trots att jag klipper flera centimeter. Jag borde klippa av mycket mer.

Igår satte jag ned händerna på mattan bredvid mina fötter. Rörelsen påminde mig om en vinterkväll för fem eller sex år sedan. Det är konstigt vilka som fortfarande bor kvar i huvudet. Vilka som aldrig flyttar ut.

fredag 30 september 2016

Vi ses.



Å hej, hösten. Nu piskar du regndropparna rakt mot mitt fönster och drar ner allt guld på marken. Jag ligger kvar i sängen. Drömmer om alla sätt han kan höra av sig på. Vaknar och finslipar prestationsångesten. Skorstenarnas ankare är dovt röda och gör mig fortfarande glad efter nästan tre år i samma kök. Den tidigare hyresgästen stannade i åtta år. Om livet fortsätter såhär tar jag det inte för omöjligt, men ibland längtar jag bort från stan till hav utanför fönstret och tomma, tomma stränder.

måndag 26 september 2016

jag känner starkt för dig.

Fyrtioåtta timmar i en annan stad passerade alldeles för fort. Allt var enkelt, snällt och gott. Ingen stressade någonstans, istället låg vi på gräset mellan gravstenarna och vilade i timmar. Göteborg jag älskar dig, men just nu är det på tok för tråkigt att vara tillbaka. Hellre vilar jag ögonen på husfasader i mjuka pasteller och cyklar i en stad utan backar.


Men nu ändå hemma med saker att göra och de hopar sig. Jag är fortfarande ovan vid att leva mer i handling än i ett ständigt avbrott. Tänker på något sätt försöka hålla hösten ren. Rensa ut vad jag inte är betjänt av. Kanske vakna en morgon om några veckor och inte längre undra varför han fortfarande inte hört av sig.

fredag 16 september 2016

som om sommaren börjat igen.



Det känns som om sommaren börjat om igen, men med den bittra eftersmaken av vemod. Kalendern visar på mitten av september och vi kliver ut på gatan i shorts och sandaler. Det är varmare utomhus än vad det var inne vid baren.
Det här är timmarna man aldrig räknar med i juli, men plötsligt är det mer än juli. Det är mer än regn och fjorton grader. Det är mer än jeans och jacka utanpå polotröjan.

Cirkeln av spöken sluts med hans kliv i trappan. Jag önskar mig inga fler spöken och stoppar händerna i fickorna. Det sista jag behöver nu är att ångra mig i gryningen. Istället hostar jag högt och ljudligt, tar ett kliv till. Jag tänker på havet och vad jag trodde att jag blev lovad.

Nu är allt blinkande radmarkörer på min skärm. Tomma meddelanderutor. Jag önskar att jag hade någonting att säga, jag önskar att jag hade rätt att säga någonting. Men det här är trots allt någonting jag kan vila i. Jag kan vara den personen om jag måste och jag är ganska bra på det. Jag är ganska bra på att släta ut alla veck på kläderna om kvällen, dra med lätt hand över soffklädseln, vrida alla burkar så att etiketterna riktas åt samma håll och svara mjukt och substanslöst på lika diffusa meningar. Ibland ser jag nästan fram emot det.

tisdag 13 september 2016

mediokert är okej.


September och all sommarvärmen utanför fönstret, men så kravlös på något vis. Jag går knappt utanför dörren, stannar inne med hostan istället. Köket är gult av solen och jag är lite rädd för människor igen. Vill nog inte riktigt bli sedd, alls. Hur är man sitt bästa jag egentligen?

fredag 9 september 2016

jag skulle kunna skriva om det här, men är det inte vad jag gör?



Samtidigt som det mattas av, återgår till något slags normaltillstånd, kommer det meddelanden från vitt skilda håll i kronologin. Det ena mer frankt än det andra. Jag dröjer med svaren, funderar över hur mitt bästa jag formulerar sig, hur mitt mest feministiska jag formulerar sig, hur mitt mänskliga jag formulerar sig. Lyckas nog inget vidare.

Sitter bland högar av snorpapper, halstablettaskar, hostmedicin och värktabletter. Emellan frågorna studerar jag, ritar mörka ögon och ser långfilmer om kvinnor. Ingenting särskilt och heller ingenting särskilt dåligt.

Till min syster skriver jag: det är som att bli erbjuden en näve gräs när man ber om en regnskog. Jag arbetar vidare med att försöka hitta tacksamheten, ömheten, flyt-ovanpå-det-heten.

måndag 5 september 2016

någon kommer att ta hand om dig.



Någonting om ömhet och acceptans.

Jag får vatten till mitt kaffe. Han säger att det är varmt ute. Det är varmt och jag dricker mitt vatten i solen lutad över en bok. Alla ord jag har läst den senaste veckan har jag fått läsa om. Min koncentrationsförmåga hittar smala små gångar ut från varje mening.

Allt kommer att bli bra.

söndag 4 september 2016

ge mig min glädje åter.

Vill ta den som ett piller och låta detta passera nu. Det spelar ingen roll att jag inte vill när jag måste. I framtiden när vi möts kommer han le och luta huvudet bakåt och fråga om jag har blivit chef än trots att jag aldrig sa att jag ville bli det.
Det här är mina åtta år, korta stunder av flämtande eld i bröstet och sedan allt det där som är som vanligt. Och jag kommer hitta tillbaka till det rogivande i att diska en tallrik och ett glas om kvällen, vika kläderna och dra mjuka, rena sängkläder och min och bara min kropp. Ingen stannar länge nog för att förändra min verklighet, bara länge nog för att ha ihjäl ännu lite mer utav mitt förtroende, min naivitet, min gränslösa tro på romantik.

onsdag 31 augusti 2016

på landet.



Kommer ut hit på kvällen och havet är lila. Jag kommer kanske aldrig att få dela det på det sätt jag drömmer om, men det lugnar mig ändå. Doften av tång och augustisolens guld har den effekten. Ibland tänker jag att det är vansinne att bo i en storstad.

Efter lunch promenerar jag över bergshällarna och genom ljungen. Där är doften av honung stark och det är getingar, humlor, fjärilar och sländor överallt. Det finns några blåbär kvar, men mest plockar jag björnbär. Hälften är mogna, mina händer blir fläckiga.

Kaffet kallnar medan jag pratar i telefon. När balansen är som närmast faller jag över kanten ändå. Mitt ansikte är kladdigt av tårar och jag undrar varför det alltid känns som om jag ljugit efter att ha gråtit sådär. Det är så svårt att vara människa, vi måste hjälpas åt.

söndag 28 augusti 2016

det kanske bara fortsätter såhär.

Möten som öppnar nya rum i kroppen och knuffar försiktigt på det där som redan står på högkant. Jag kanske också vill det här. Det kanske är allt jag någonsin har velat.

Fortfarande är jag irriterad över att vad som är inte räcker till. Att jag hela tiden jagar ett annat tillstånd. Och jag försöker glömma att jag tyckte om honom, men det är inte han som är det mest smärtsamma i den processen. Det är tomheten efteråt.

tisdag 23 augusti 2016

jag ska skriva om någonting annat nu.

På uteserveringen en söndag i slutet av augusti. Det är varmt igen. Jag dricker kaffe och läser Märta Tikkanen i rasande fart. Gråsparvarna klättrar över mina fötter för att komma åt smulorna från wienerbröd och frukostsmörgåsar som ligger på den asfalterade trottoaren. Mitt huvud är dimmigt. Jag har drömt om döden hela sommaren. Min och deras. Bredvid mig handlar samtalet om bilmekaniker och morgonrutiner precis som vårat också brukar göra.

lördag 20 augusti 2016

säg att jag inte behöver bli Amanda.

Det har jag nog. Sköljts bort igen. Och jag ligger på mattan som flyttat med mig från lägenhet till lägenhet och lyssnar på Thåström. Jag lyssnar aldrig på Thåström, men någonting har tagit slut igen trots att det aldrig riktigt började. Saker tar visst alltid slut.

Allt jag har försökt är att behålla min ryggrad, hålla i min ryggrad och ändå är jag alldeles sladdrig. Urlakad. Den här tröttheten, om den kommer av vad som försvinner ur mig eller som aldrig har funnits i mig, är överväldigande.
Det blev alldeles för stort i mig. Jag tillät mig själv att vara naiv igen. Någon gång måste väl någonting få börja.

onsdag 17 augusti 2016

alla timmar.

Jag kan fortsätta prata om tiden i en evighet. Den passerar hänsynslöst och min kropp snurrar med den i cykel efter cykel. I takt med hormonerna och i takt med tystnaden. Det enda som förändras är omständigheterna och formen.
Du ber om mer tid och jag nickar som om den finns i överflöd. Det gör den inte, inte på något annat sätt än i väldiga volymer. Någonting att drunkna i och sköljas bort av. Berätta för mig om jag har sköljts bort än.




söndag 7 augusti 2016

bara rocknroll.

Upplevd tid och olika upplevd tid. Vanskötsel eller bara en annan form av omsorg. I regnet och vinden känns det som om sommaren är över och han kommer undan så. Vi kommer alla undan så. Kanske måste jag minnas att jag gav det augusti ut. Kanske var det en alldeles för väl tilltagen marginal. Det finns så många saker att prata om, men egentligen orkar jag inte prata alls. Inte nu.
Inga fler sanningar nu.

torsdag 4 augusti 2016

Det är bara tiden som rusar.

Någonstans mellan att vara exakt den jag vill vara och att inte veta alls varför jag är här. Andas mig igenom Majorna gång på gång med ena foten framför den andra och blicken i skyn, i gruset, i det gröna, i det blå. Nästan allting har blommat över nu, men pelargonerna längs med husväggen i Kungsladugård är fortfarande röda, vita, rosa.

Den här gången ler jag inte mot mannen utanför Systembolaget. Inte efter att han förra gången föreslog att jag skulle följa med honom hem. Det är ett oskyldigt skämt till dess att man har hört det från varje man mellan 16 och 76.

Igår gick jag förbi fyra av dem och låtsades inte se någon. Idag gick jag förbi en, två adresser och utanför den tredje kom jag att tänka på att de första två hade passerat obemärkt. Men det är en sak att glömma och en annan sak att inte vilja glömma. Inte den här gången. Heller.

tisdag 2 augusti 2016

Det är visst någon som är tillbaka.

Hej,

Tiden har rusat fort sedan april. Den har tagit mig på bildfärder tvärs över landet, promenader på Visbys ringmur, sena nätter på göteborgska berg, cykelturer längs med hamninloppet, möten som väntat tjugofem år och en juniförälskelse som fortfarande bor i mitt bröst - för att nämna bara några av de saker som hänt i mitt arbetslösa, underbara, tungrodda liv.

Jag försökte börja om på en ny plats, men den saknade form och när jag är här igen ser jag min form. Den är sådär som vi lär oss att livet är; explosiv, sorglig, utdragen, obetänksam, slarvig, högflygande, kärleksfull och alldaglig. Jag ska försöka stanna här på nytt och om det plingar till hos någon nu, såhär fyra månader senare, får du gärna säga till. Det är helt okej om det inte gör det eller om du inte gör det. Hej i alla fall. Här är jag igen.


fredag 8 april 2016

Det fanns en tid då jag skrev om allting som var viktigt. Viktigt som i allt mellan tillvaro och struktur. Där fyra öl betydde lika mycket som fyra andetag på mattan mitt i vintern. Det fanns en tid då jag skrev om allt.
Det är april nu. April 2016. Ett år jag aldrig hade kunnat drömma om i november 2012. Ett år jag aldrig trodde skulle finnas. April 2016 finns nu. Det finns lika mycket som alla andra månader, dagar och år någonsin funnits. Jag lever i det här precis lika mycket som någonting innan och det känns precis lika mycket. Kanske bara på ett annat sätt. Kanske bara annorlunda.
Jag saknar fortfarande november 2011 och maj 2010. Jag drömmer mig fortfarande tillbaka mer än vad jag kan drömma mig framåt. Inatt saknar jag återigen gången upp till 28B och det grönputsade huset med min balkong på översta våningen. Jag saknar att gå hem med lika mycket öl i benen som ikväll och jag saknar vetenskapen om att jag kan kliva upp och kliva i samma jeans som jag bär idag och gå den korta vägen upp till Engelska parken och Karin Boye-biblioteket och träffa människor som delar min vardag på ett sätt som INGEN delar min vardag just nu. Det är samma känslor nu som då. Känslan av ensamhet, tomhet, trötthet, längtan, men imorgon finns ingen att promenera till. Imorgon finns bara jag.

torsdag 25 februari 2016

herregud

vad ska man göra när åldern har hunnit ikapp en och det inte finns utrymme för självdestruktivitet av den grad som precis skedde. när man redan har svaren på alla de frågor som inte går att ställa därför att de redan är för självklara. när det enda som finns kvar är självserverade svar till någon som redan känner till dem. vad ska man göra när man lever på lånad bekräftelse.