söndag 10 maj 2015

sammanfattningsvis.

Han går och tittar ned i sin telefon - hela tiden. Jag försöker titta in i hans ögon, men det går inte. Nu har han bestämt sig för att vi inte känner varandra, aldrig har gjort och vad poängen är med det vet jag ingenting om. Som vanligt lägger jag alldeles för mycket energi på det. Någon annan pratar om mig bakom min rygg och ler mot mig när vi står mittemot varandra. Det genomgående temat är oförändrat.
Jag arbetar, livskrisar, gråter i pappas bil. Nuförtiden är stunderna då jag får plats att vara sårbar väldigt få. Då jag tar plats. På något vis lever jag i ständig skräck för att göra någon besviken, belasta någon med onödig börda och att utsättas för andras känslor. Samtidigt vägrar jag arbeta ihjäl mig, le när jag inte orkar och skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig. Kanske är det också en form av balans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar