torsdag 21 maj 2015

"jag vill bara inte att någon ska bli ledsen, att jag ska ha något ansvar"

"Du ska inte känna dig som en parentes" (men jag tänker inte ta något ansvar för din reaktion) - den meningen tycks ändå sammanfatta vad alla sköna (läs: egoister utan empati) snubbar säger till alla kvinnor genom alla tider. Det fortsätter och fortsätter och fortsätter. Är det inte till mig så är det till någon av alla de kvinnor jag känner.
Jag läste någonting vettigt om detta. Men egentligen är jag trött på att läsa, skriva och teckna om det. För vad det handlar om är att halva befolkningen inte har en aning om hur en först tänker och sedan agerar. Först tänker på hur det en kommer säga eller göra påverkar någon annan och sen agerar utifrån tänkta konsekvenser. Med så mycket damage control och ansvar som är för stunden möjligt. Inte agera och sedan låta motparten sköta ansvaret för det sagda och gjorda. Åh tjejer, no mercy, låt dem äta upp det. Vi är inte jobbiga, tjatiga eller psykotiska - de har bara ingen koll på hur en är någorlunda mänsklig i en relation.

söndag 10 maj 2015

sammanfattningsvis.

Han går och tittar ned i sin telefon - hela tiden. Jag försöker titta in i hans ögon, men det går inte. Nu har han bestämt sig för att vi inte känner varandra, aldrig har gjort och vad poängen är med det vet jag ingenting om. Som vanligt lägger jag alldeles för mycket energi på det. Någon annan pratar om mig bakom min rygg och ler mot mig när vi står mittemot varandra. Det genomgående temat är oförändrat.
Jag arbetar, livskrisar, gråter i pappas bil. Nuförtiden är stunderna då jag får plats att vara sårbar väldigt få. Då jag tar plats. På något vis lever jag i ständig skräck för att göra någon besviken, belasta någon med onödig börda och att utsättas för andras känslor. Samtidigt vägrar jag arbeta ihjäl mig, le när jag inte orkar och skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig. Kanske är det också en form av balans.