fredag 3 april 2015

extrasöndagar.

Åtta år har passerat sedan jag svarade ja när han frågade om någon ville ta en promenad. Åtta år och jag plaskar fortfarande i ringarna av det som inte blev. I dammen jag inte vill vara i. Ta det inte på för stort allvar, säger jag till mig själv. Det är bara ett sätt att fästa tankarna i tider av andras förväntan och blanka sidor. Jag känner mig ändå lite galen. Alltid lite galen.

I tider av stark självbevarelsedrift, men också starkt självförakt sitter jag inlåst till dess att någon ringer och säger att jag behövs. Så pratar vi skam och skuld och jag försöker sätta fingret på skammen, men den är undflyende som den alltid har varit. Men jag menar att allt bottnar i den. Jag menar verkligen det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar