tisdag 3 mars 2015

fel armar, igen.

När pappa frågar säger jag att jag är förföljd av evig otur. Det är dramatiskt, lätt pubertalt och antagligen osant, men ibland känns det exakt så. Alla händer jag håller tycks bara vara till för att hållas en gång.

Sen berättar han att han ska flytta och att han är förälskad och jag glömmer att det är måndag.


Förr om nätterna när jag gick hem med vin i benen och öl i skallen så brukade jag vara arg och uppgiven. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Jag kommer inte längre hem svärandes och ilsken. Inte längre besviken och uppjagad. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar