måndag 30 mars 2015

allt som är skuld.

Jag stannar inne. Inte för att det får mig att må särskilt bra eller för att det är vad jag mest av allt vill, men för att det är tryggt här. De allt längre kvällarna gör mig just nu inte gott eftersom det blir svårare att gömma sig och jag vill inte bli sedd.
Detta är mina sämsta dagar.

onsdag 25 mars 2015

Och kanske om det bara skulle vara annorlunda.

Samma löfte om igen. När den relativa tiden bara går och jag spottar i motvind ännu en gång. Samma löfte. Tystnad är det enkla knepet som tycks ha blivit kutym. Jag har lärt mig det så många gånger att jag börjar förvänta mig det. Men ska jag någon gång också orka förvänta mig någonting annat så får den relativa tiden nog bli kort på riktigt.
Det är tystnaden och ensamheten, tröttheten och stressen. Jag har all tid i världen, men den tid jag inte kan styra över går in i sig själv så många gånger att jag vill ge upp alldeles omgående.


måndag 16 mars 2015

eller så svarar du.

Först trodde jag att det var p och hans nya, men efter en stund såg jag att det bara var en annan gråhårig man och en annan kvinna med mörkt, färgat hår. Jag var ändå tvungen att ställa mig i skydd av träden och husknuten och kika på dem för att bli riktigt säker. Det räckte som det var den söndagen.
Kanske att jag kunde ta och ge upp det där själv, tänker jag om morgonen. Det är ändå vår nu och jag försöker lära mig springa. Snart är det alldeles för varmt för kängor och fräknarna har fått hundra nya vänner. Dessutom ska jag arbeta så mycket framöver. Arbetet kan få ta plats.

tisdag 10 mars 2015

den dagen.

En söndag i ledet. Ett av alla bevis. Där är kampen. Också. Och jag går där för alla gånger jag har velat förändra mig själv, för alla våldtäktsoffer som ser våldtäktsmännen gå fria, för det obetalda och det underbetalda arbetet, för människohandeln och för vardagssexismen, för alla kroppars rätt att finnas och för min egen kropp. Jag vill visa dem att jag inte går med på deras struktur. Jag vill att det ska skava i dem, så som det skaver i mig.

tisdag 3 mars 2015

fel armar, igen.

När pappa frågar säger jag att jag är förföljd av evig otur. Det är dramatiskt, lätt pubertalt och antagligen osant, men ibland känns det exakt så. Alla händer jag håller tycks bara vara till för att hållas en gång.

Sen berättar han att han ska flytta och att han är förälskad och jag glömmer att det är måndag.


Förr om nätterna när jag gick hem med vin i benen och öl i skallen så brukade jag vara arg och uppgiven. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Jag kommer inte längre hem svärandes och ilsken. Inte längre besviken och uppjagad. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.