söndag 11 januari 2015

och jag har ingenting eget.

Så sällan är jag hemma en lördagskväll att det med ens känns som det stora nederlaget. Trots det tackar jag nej till de inbjudningar som föreslås mig. Jag ser Titanic och förstår att jag har glömt hur mycket någonting kan behöva gråta. Sover sen, sover sover sover och vaknar för att sova mer. Med händerna i diskvattnet ser jag hur min telefon tillslut ringer och jag har väntat på det samtalet i två veckor, men nu orkar jag inte ens svara. Bara ilska och sen det där som behöver gråta igen. Jag känner mig sviken och besviken och alla navelsträngar har repats upp till ingenting och jag behöver gråta igen över det. Och jag vill ursäkta dem, men jag orkar inte och andra ursäktar dem, men jag låter dem inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar