måndag 26 oktober 2015

jo.

Jag vill bara vara ledig med varma kroppar som inte pratar om detaljfrågor. Jag vill ta till vara den återuppståndna empatin. Fastän jag tycker att allt står ganska still så är det nya äventyr hela tiden. Ansikten, insikter, uppgifter. Hans gamla också, förstås.

söndag 27 september 2015

x

jag önskar att jag kunde ge upp er nu
ni hänsynslösa
överge illusionen av makt
därför att den alltid bara är en illusion av makt
och vad jag än har sagt
så är det aldrig mitt att äga


söndag 13 september 2015

pannkakor sen.

Kär i flera nu. En är på andra sidan väggen.
Hittar en gammal gymnasievän i källaren.
Ligger med mitt ex.
Det hade nog varit gynnsamt att resa iväg,
men den här helgen kom jag inte ens utanför dörren.

måndag 31 augusti 2015

kort rapport.

Rena intryck. Långa texter. Vattentäta skott.
Istället korseld. Informationsöverflöd.
Har svårt att rensa. Drack för mycket i helgen.
Men.
Inte lika mycket som han gjorde.

måndag 24 augusti 2015

Lite knäpp.

Jag lever nog gärna i villfarelsen om att jag ingenting har att göra just nu. Inga måsten, ingenting som styr min tid. Det är förstås i högsta grad osanning och egentligen gör jag nog gärna saker. Promenerar, städar, läser, knyter, tecknar, begrundar, sover, rensar. Det är bara allt det här nya jag är lite rädd för. Huvudet gör den annars stadiga kroppen skakig, opålitlig, skraj. Jag är lite rädd att den ska svika mig eller att jag ska svika den igen. Försöker vara tydlig.

torsdag 20 augusti 2015

nästa vecka.


Jag har redan prestationsångest trots att vi inte ens börjat prestera än. Människor hoppar jämfota av upphetsning runt omkring mig och jag tänker bara på skogen, havet, sömnen och konsten. Jag tänker på att leva så småskaligt som möjligt för att kunna gå runt på ingenting. Sen tänker jag att jag bara har PMS och att nästa vecka kommer jag vara nyfiken och motiverad, nästa vecka kommer jag orka prata med andra människor.

tisdag 18 augusti 2015

bara gå rakt ut i skogen.

Så som västkustska klippor känns mot bara lår när de pressats mot dem i en timme. Den tid det tar att tälja en liten val som blir en säl som blir mjuk i handen. Hur hud som vilat i kvällssolen doftar.

Istället för människor som skrattar på fel ställen och mina låga trösklar. Bilar som kör alldeles för fort
på för krokiga gator och hur det stramar nedanför nyckelbenen.

Och fortfarande - vad som väntar bortom staden.

måndag 17 augusti 2015

jag har nu tappat räkningen på hur många "första dagen" jag har haft.

Nu börjar någonting nytt igen. Och detta nya, som igår kändes skrämmande och idag känns betryggande, ska pågå i två år. Det är en konstig känsla, men också en bra känsla, att sitta i ett rum med trettiofyra andra och veta att vi ska sitta där i två år till. Jag tänker på vad som kan hända på två år och vet att jag inte känner till ens hälften av vad om skulle kunna ske. Så fantasirik är aldrig hjärnan. 

Jag hoppas att det kan öppna dörrar. I mig och runt omkring. 

lördag 11 juli 2015

there were times.

I drömmen färgar jag håret mörkt turkos. Som havet, men djupare. Det blir vackert och jag vet att det handlar om förändring. Sommaren är snål och givmild på samma gång. Staden är lummig och vänlig, men jag vill härifrån. Behöver komma härifrån för att på riktigt känna andetagen genom kroppen.

måndag 6 juli 2015

hur det känns.

Sommaren kommer att ha för få dagar. Jag ber om lugn och ro igen. Slår på flygplansläge och skulle vilja plocka blåbär. Kanske sova sked. Helst ha semester, men det blir mycket lite bevänt med det i år. Jag tror inte att det är bra. Det går inte att göra någonting åt.

tisdag 30 juni 2015

märker du hur fort det går.



I lördags gifte sig en av de personerna som vet absolut mest om mig. Jag vill göra om den dagen gång på gång. Det var overkligt fint och alla var så varma och kärleksfulla.

Nu sitter jag och tittar på min tomatplanta när den fyller bladen med vatten igen. Det är sommar i Göteborg och jag ska jobba varje dag den här veckan. Ingenting av det känns särskilt plågsamt nu ikväll. Men jag önskar verkligen att femtiomilsavstånden kunde krympa och att bröllop gick att leva om.

måndag 22 juni 2015

det här är för att jag saknar att skriva.

Jag ägnar timmar åt att rycka bort kluvna hårtoppar, scrolla mig igenom internet, titta på jättebra serier och mindre bra filmer. Efter midnatt fäller jag ned skärmen bara för att känna pulsen gå upp och tankarna studsa mot huvudets insida. Fäller upp igen. Distraktion till dess ögonen svider och huvudet, pulsen nästan somnat.
Det kanske är för att det är förändring i sikte. Det kanske är därför jag gråter på gatan och låter paniken äta mig vid köksbordet. Det kanske är någonting helt annat.

Och nu när katten åkt är jag trött på att sova ensam igen.

lördag 20 juni 2015

midsommardagen.

Det är sommar, fast ändå inte. Nyss låg jag i gräset vid Skansen Kronan och solen var varm, men vinden fortfarande kall. Det är dubbelt på något vis och min hud är fortfarande genomskinlig. Tankarna är lite trubbiga, men jag passar en katt nu och det känns som det minst ensamma jag har gjort på länge. Jag önskar att hon alltid skulle sova i min säng.


torsdag 21 maj 2015

"jag vill bara inte att någon ska bli ledsen, att jag ska ha något ansvar"

"Du ska inte känna dig som en parentes" (men jag tänker inte ta något ansvar för din reaktion) - den meningen tycks ändå sammanfatta vad alla sköna (läs: egoister utan empati) snubbar säger till alla kvinnor genom alla tider. Det fortsätter och fortsätter och fortsätter. Är det inte till mig så är det till någon av alla de kvinnor jag känner.
Jag läste någonting vettigt om detta. Men egentligen är jag trött på att läsa, skriva och teckna om det. För vad det handlar om är att halva befolkningen inte har en aning om hur en först tänker och sedan agerar. Först tänker på hur det en kommer säga eller göra påverkar någon annan och sen agerar utifrån tänkta konsekvenser. Med så mycket damage control och ansvar som är för stunden möjligt. Inte agera och sedan låta motparten sköta ansvaret för det sagda och gjorda. Åh tjejer, no mercy, låt dem äta upp det. Vi är inte jobbiga, tjatiga eller psykotiska - de har bara ingen koll på hur en är någorlunda mänsklig i en relation.

söndag 10 maj 2015

sammanfattningsvis.

Han går och tittar ned i sin telefon - hela tiden. Jag försöker titta in i hans ögon, men det går inte. Nu har han bestämt sig för att vi inte känner varandra, aldrig har gjort och vad poängen är med det vet jag ingenting om. Som vanligt lägger jag alldeles för mycket energi på det. Någon annan pratar om mig bakom min rygg och ler mot mig när vi står mittemot varandra. Det genomgående temat är oförändrat.
Jag arbetar, livskrisar, gråter i pappas bil. Nuförtiden är stunderna då jag får plats att vara sårbar väldigt få. Då jag tar plats. På något vis lever jag i ständig skräck för att göra någon besviken, belasta någon med onödig börda och att utsättas för andras känslor. Samtidigt vägrar jag arbeta ihjäl mig, le när jag inte orkar och skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig. Kanske är det också en form av balans.

söndag 26 april 2015

så snart maj.

Arbetar nästan sextio timmar och det är fantastiskt. När timmarna är slut, innan jag ska sova, tänker jag på vad jag inte har. Det har jag inte hunnit innan. När sömnen är slut, när jag vaknar, tänker jag på vad jag inte har. Nu när jag känner mig avskärmad från alla har jag återigen fastnat där. Det går över.

onsdag 22 april 2015

x22x

Jag tänker på vad jag har sökt sedan jag var någonting-tonåring. Vad har jag försökt nå. Och jag tänker att när det kommer till en av dessa saker så kan jag klappa mig själv på axeln och säga att jag har gjort mitt bästa. De senaste åren har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag var kanske dum när jag var tjugotvå och det tillskriver jag alla tjugotvååringar att vara. (Jag kommer säkert att vara dum när jag är femtiotvå också och det tillskriver jag alla femtiotvååringar att vara också.) Men ingen skugga ska falla över det tjugosexåriga jaget när det kommer till feghet, för feg - det har jag inte varit.

torsdag 16 april 2015

fem.

Ingen middag, gigantisk frukost. Tjockt hår mellan mina fingrar och möten, möten, möten. Det går snabbt, han går slängigt och jag har ingen aning om vem han är, men jag vet varför vi ses. Och att vara en människa som älskar nya möten, men aldrig glömmer ett ansikte, kräver sina depåer.

måndag 13 april 2015

och så satans snabbt far tiden.

Körsbärsblom och trötta tummar. Somnar tidigt, vaknar mitt i natten. Jag lurar upp en tredje stjälk på min redan trötta purjolök och undrar hur mycket det går att driva ur rötter utan näring. Försöker ge mig själv näring och går in i den fjärde veckan av den här förkylningen. Fortfarande glad.

torsdag 9 april 2015

hej april.

Dagarna ligger tätt packade nu, men på intet vis skadligt. Bara evighetsförkylningen tär på mig. Arbetet ger mig fart framåt och jag tänker ganska mycket på att jag för en gångs skull kan andas ut när lönen kommer. Inte ut, sen snabbt in igen. Och det är vår. Det är verkligen, verkligen vår.

fredag 3 april 2015

extrasöndagar.

Åtta år har passerat sedan jag svarade ja när han frågade om någon ville ta en promenad. Åtta år och jag plaskar fortfarande i ringarna av det som inte blev. I dammen jag inte vill vara i. Ta det inte på för stort allvar, säger jag till mig själv. Det är bara ett sätt att fästa tankarna i tider av andras förväntan och blanka sidor. Jag känner mig ändå lite galen. Alltid lite galen.

I tider av stark självbevarelsedrift, men också starkt självförakt sitter jag inlåst till dess att någon ringer och säger att jag behövs. Så pratar vi skam och skuld och jag försöker sätta fingret på skammen, men den är undflyende som den alltid har varit. Men jag menar att allt bottnar i den. Jag menar verkligen det. 

måndag 30 mars 2015

allt som är skuld.

Jag stannar inne. Inte för att det får mig att må särskilt bra eller för att det är vad jag mest av allt vill, men för att det är tryggt här. De allt längre kvällarna gör mig just nu inte gott eftersom det blir svårare att gömma sig och jag vill inte bli sedd.
Detta är mina sämsta dagar.

onsdag 25 mars 2015

Och kanske om det bara skulle vara annorlunda.

Samma löfte om igen. När den relativa tiden bara går och jag spottar i motvind ännu en gång. Samma löfte. Tystnad är det enkla knepet som tycks ha blivit kutym. Jag har lärt mig det så många gånger att jag börjar förvänta mig det. Men ska jag någon gång också orka förvänta mig någonting annat så får den relativa tiden nog bli kort på riktigt.
Det är tystnaden och ensamheten, tröttheten och stressen. Jag har all tid i världen, men den tid jag inte kan styra över går in i sig själv så många gånger att jag vill ge upp alldeles omgående.


måndag 16 mars 2015

eller så svarar du.

Först trodde jag att det var p och hans nya, men efter en stund såg jag att det bara var en annan gråhårig man och en annan kvinna med mörkt, färgat hår. Jag var ändå tvungen att ställa mig i skydd av träden och husknuten och kika på dem för att bli riktigt säker. Det räckte som det var den söndagen.
Kanske att jag kunde ta och ge upp det där själv, tänker jag om morgonen. Det är ändå vår nu och jag försöker lära mig springa. Snart är det alldeles för varmt för kängor och fräknarna har fått hundra nya vänner. Dessutom ska jag arbeta så mycket framöver. Arbetet kan få ta plats.

tisdag 10 mars 2015

den dagen.

En söndag i ledet. Ett av alla bevis. Där är kampen. Också. Och jag går där för alla gånger jag har velat förändra mig själv, för alla våldtäktsoffer som ser våldtäktsmännen gå fria, för det obetalda och det underbetalda arbetet, för människohandeln och för vardagssexismen, för alla kroppars rätt att finnas och för min egen kropp. Jag vill visa dem att jag inte går med på deras struktur. Jag vill att det ska skava i dem, så som det skaver i mig.

tisdag 3 mars 2015

fel armar, igen.

När pappa frågar säger jag att jag är förföljd av evig otur. Det är dramatiskt, lätt pubertalt och antagligen osant, men ibland känns det exakt så. Alla händer jag håller tycks bara vara till för att hållas en gång.

Sen berättar han att han ska flytta och att han är förälskad och jag glömmer att det är måndag.


Förr om nätterna när jag gick hem med vin i benen och öl i skallen så brukade jag vara arg och uppgiven. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Jag kommer inte längre hem svärandes och ilsken. Inte längre besviken och uppjagad. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

måndag 23 februari 2015

allt jag vill ha på en söndag.

En söndag när jag går från bänken bland träden ned till caféerna på gatan gömmer jag mig bakom solglasögon när något gammalt går förbi med sambo och barnvagn, men sen i skuggan flyter samtalet med någon helt ny och det slutar inte förrän tio timmar senare när han skyndar hem i snålblåsten precis när klockan slagit midnatt. Då efter kaffe och promenad, sälar och soppa, vin och göteborgsskildringar och väldigt mjuka händer är mina knän lite vekare än vad de var när dagen var ny och han var okänd.

måndag 16 februari 2015

vem vet, det kanske räcker så.

Så lär jag mig tillslut någonting om hans händer. Lär mig att de är varma, ganska stora, tar hårt och varsamt, vill mycket. Det tog tid och den stunden då tid finns drar han in min doft på ett sätt jag inte kan påminna mig att någon annan har gjort. Processen blir ny i det, även om den aldrig blir längre än så. Och jag har inte ens druckit något vin, det glädjer jag mig åt.

onsdag 4 februari 2015

x.

Vad jag önskar mig är att jag skrev någonting på riktigt, igen.

tisdag 27 januari 2015

inblick, utsnitt.

Ett.

Det regnar underifrån i den här staden, det är ett av dess mer charmiga drag. De allra flesta tar sin tillflykt till bussen och jag får en plats längst bak bredvid en person som vägrar flytta sin väska. Människor står på varandras fötter, tryckta mot dörrarna och hon vägrar flytta sin lilla handväska från sätet mellan oss. Jag har kramp i käkarna och tårar i fransraden. Hormoner ända ut i öronsnibbarna.

Två.

Tretton månader och tjugofyra dagar senare skruvar jag upp en gardinstång i köket. Nu kan jag vara precis hur naken jag vill.

Tre.

De dagar som jag går hemifrån och sedan kommer hem igen är lägenheten alltid lika tom. Ibland, med hormonerna klättrandes längst med örats kanter, är det en lättnad, men jag har en illusion av att en annans närvaro hade mildrat även det. Ensamheten har fått mig att längta efter någonting annat (om igen).

Fyra.

Det återkommande problemet med Internet, textkommunikation, flytande gränser för vad som är hänsynsfullt och handlingens övertag över ordet. Som vore det inte ansträngande nog att vara människa i relation till andra människor redan.

söndag 11 januari 2015

och jag har ingenting eget.

Så sällan är jag hemma en lördagskväll att det med ens känns som det stora nederlaget. Trots det tackar jag nej till de inbjudningar som föreslås mig. Jag ser Titanic och förstår att jag har glömt hur mycket någonting kan behöva gråta. Sover sen, sover sover sover och vaknar för att sova mer. Med händerna i diskvattnet ser jag hur min telefon tillslut ringer och jag har väntat på det samtalet i två veckor, men nu orkar jag inte ens svara. Bara ilska och sen det där som behöver gråta igen. Jag känner mig sviken och besviken och alla navelsträngar har repats upp till ingenting och jag behöver gråta igen över det. Och jag vill ursäkta dem, men jag orkar inte och andra ursäktar dem, men jag låter dem inte.

torsdag 8 januari 2015

utan löften.


Innan jag somnar och det tar sin lilla tid, hinner jag tänka storslaget. Manifest om motstånd och frihet. Det är ett grenverk av strategier och vägar som breder ut sig. Att inte förringa positiv energi, att inte alltid lyssna och att våga. När jag har fyllt hjärtat med det och med förebilder som lever alldeles nära mig då somnar jag. Sedan sover jag mig förbi alla väckarklockor och nu sitter jag här i morgonrocken med en kopp kaffe och klockan är efter lunch. Idag kan det också få vara del i det hela. Tystnad, eftertanke, uppvärmning.

onsdag 7 januari 2015

summan är större

Mellan storsinthet och småsinthet, hederlig hövlighet och nyfikenhet. Det där med att behandla andra så som en själv helst av allt hade velat bli mottagen tycks fortfarande vara en av våra största utmaningar. Fortfarande övar jag och ibland går det sämre, men oftare möter jag dem som aldrig tycks ta till sig budskap om respekt i det mellanmänskliga. I slutänden drabbar det kanske mer dem än mig. Åtminstone var det jag som låg i en säng med en valp mot magen och en annan kropp på andra sidan djuret. Jag för upp denna delade vårdnad på listan, strax under den punkten som handlar om en vår med en katt och han med håret i förmiddagssolen.

måndag 5 januari 2015

och nu nytt, igen.

Det nya året kom och jag stod på en balkong och det kändes som vilken lördag som helst. Några timmar senare tog mina fötter sig friheten att svika mig och jag landade på händerna i gruset. Så har jag skrapsår dessa första dagar.

Det känns redan som om det har hunnit hända så mycket och kanske är det så. I år blir jag ett vuxet skilsmässobarn, men det har de inte berättat för mig än. Tystnad, alltid tystnad. I år har jag gått på dejt med någon som verkar helt okej och jag vill som vanligt tappa balansen med en gång, inte långsamt undersöka. Tålamod, verklighet.

Stundvis slår det mig att det har vänt nu. Att vi går mot våren. Det har jag svårt att ta till mig, sommaren känns fortfarande nära. Den som var.