måndag 15 december 2014

alltid bröstet.

[...] och självlysande hår i backen ned mot kajen. I baren ännu längre ned tar någon på mig och jag vänder mig om, men där är ingen. Där är alla. Jag borde gjort som den sa och slagit åt alla håll, majoriteten är skyldig.
Vaknar på mattan, på golvet, i sängen, i Uppsala och i Göteborg med gårdagen i halsen och så många andra gårdagar i bröstet. Då drack jag ändå inget vin, bara vatten och rökte endast en halv cigarett innan jag gick hem och ville gråta men grät inte. Får inte gråta.
Och är så rädd för att telefonen ska ringa, rädd för att det ska landa mail i min inkorg. Rädd för att vara ensam. Rädd för att åldras och för att inte åldras, för framtiden och för att inte komma ur nutiden. Det har gått två år sedan jag inte kunde sluta gråta och ibland är jag rädd för det också.

1 kommentar: