söndag 17 augusti 2014

xxxxx.

Jag har bytt ut alla mina sängkläder. Hans doft finns inte kvar någonstans. Men han finns kvar. Det här är ingenting nytt för er, vi har varit igenom det allihopa - flera gånger om. En liten del av mig vill använda skarpa föremål för att avhumanisera honom. Det hade inte hjälpt. Det hjälper inte heller att jag går tom på gatorna mitt på dagen och hör av mig, varpå han svarar helt meningslösa och oanvändbara saker för att därefter ge mig komplimanger. Vi står i skogen på en utomhusfest för en jävla bra grej och han lutar sig fram och säger att mina naglar är fina. Jag ger honom det längsta fingret jag har och ler. Det skär i honom. Jag ser hur det skär i honom och sen säger han det. Sen ber han om ursäkt och jag skäller ut honom med den mildaste röst jag har. När vi sedan satt oss, ältat samma skit för tionde gången och jag kastar mitt personliga bagage på honom så säger han att han inte kan hantera det mer. Att han måste gå tillbaka till de andra och frågar om jag ska följa med. Jag vill inte ens kasta ölen jag har i handen på honom. Istället reser jag mig upp och gör mig redo för att gå hem. En kram, en kram kan han väl få och jag trycker inte cigaretten mot honom, häller inte ölen över honom utan kramar honom med höger arm och går sedan. Författar ytterligare ett ofruktbart textmeddelande och går nästan hela vägen hem innan jag sätter mig och förbannar tillvaron. Någonstans tror jag inte att det handlar så mycket om honom eller de förflutna åtta och en halv veckorna, någonstans tror jag mer att det handlar om att jag är så hutlöst trött på avslut, att bli lämnad, att saker inte bara kan få vara vad de är och att det alltid, alltid, alltid måste sluta så här.

(och så trött på att det här alltid är vad som får mig att skriva)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar