söndag 24 augusti 2014

kämpa göteborg!

Hur många känslor kan en hinna känna på bara några timmar. Står på Götaplatsen igen, den här gången har polisen spärrat av alltihop redan innan vi kommer dit. Jag är trött och skakig med brinnande överarmar. Jag är uppjagad och på tårna. Det blir inte våldsamt, inte ens i närheten av vårens motdemonstration när SD var på plats och absolut inte i närheten av vad videoupptagningar från gårdagens demonstration i Malmö visar.

Det är en gemensam övertygelse som enar oss bakom kravallstaketet, ett hat vi delar och en önskan om en betydligt bättre värld. Varken banalt eller urvattnat, snarare högaktuellt och med en skrämmande förankring i verkligheten. Det går inte att fnysa åt en fascism som är på väg uppåt och framåt runt om i världen. Fortfarande är det många som gör just det och jag önskar att fler kunde få upp ögonen för vad som är på väg att hända, vad som redan nu har normaliserats, men jag är åtminstone glad att vi var över tusen kroppar på plats idag.

Det är mycket nu, så som det tenderar att bli ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar