fredag 29 augusti 2014

i did not sign up for boring.

Inga salta bad på en månad. Bara hormoner sköljer över min kropp nu. Är outhärdligt frustrerad, trött, arg och ledsen. Uttråkad. Och jag tänker på den tiden då jag inte hade ro nog att ha tråkigt, när jag bara kunde känna ångest och sorg, men det hjälper föga. Jag är ledsen för att hela min sommar försvann när han drog sig ur. Inte för att jag i någon större utsträckning saknar honom nu, men för att jag inte kan isolera sommarminnena från honom och jag har ingen lust att tänka på honom. Alls. Så någonstans i huvudet, i en parallell verklighet, ligger minnen från klipporna och skogen, men jag kan inte känna hur det kändes. Jag är fortfarande arg. Inte alls redo för hösten. Absolut inte okej med att livet just nu känns ohyggligt tråkigt.

söndag 24 augusti 2014

kämpa göteborg!

Hur många känslor kan en hinna känna på bara några timmar. Står på Götaplatsen igen, den här gången har polisen spärrat av alltihop redan innan vi kommer dit. Jag är trött och skakig med brinnande överarmar. Jag är uppjagad och på tårna. Det blir inte våldsamt, inte ens i närheten av vårens motdemonstration när SD var på plats och absolut inte i närheten av vad videoupptagningar från gårdagens demonstration i Malmö visar.

Det är en gemensam övertygelse som enar oss bakom kravallstaketet, ett hat vi delar och en önskan om en betydligt bättre värld. Varken banalt eller urvattnat, snarare högaktuellt och med en skrämmande förankring i verkligheten. Det går inte att fnysa åt en fascism som är på väg uppåt och framåt runt om i världen. Fortfarande är det många som gör just det och jag önskar att fler kunde få upp ögonen för vad som är på väg att hända, vad som redan nu har normaliserats, men jag är åtminstone glad att vi var över tusen kroppar på plats idag.

Det är mycket nu, så som det tenderar att bli ibland.

fredag 22 augusti 2014

Och jag konstaterar att vara i balans med någonting gammalt inte betyder att en är redo för någonting nytt.


Det här är en av mina lösningar. Den hjälper inte mot allt och den är inte den enda jag tar till, men definitivt den mest hälsosamma. Att ha nära till djuren och låtsasskogen är kanske det bästa med var jag bor nu. Helst en fredagskväll när sommartemperaturen försvunnit och de flesta andra gör någonting annat än promenerar precis här. Då är vi nästan ensamma.

torsdag 21 augusti 2014

Så landar en inbjudan till en kväll med gratis öl i min inkorg och jag tänker att jag mycket hellre skruvar upp hyllor med min far. Mycket hellre.



Ganska många grader mer harmonisk idag efter att ha fått tömma bröstet på funderingar och känslor och istället fylla på med rödvin och fatöl. Jag har haft turen att möta väldigt bra människor i mitt liv och tack vare dem (och kanske lite vinet) så kan jag luta mig tillbaka idag. Ta hand om näst sista semesterdagen. Dricka en kopp kaffe till och titta på mitt nya, gamla, tuschtryck. Vara glad över att jag är glad över Göteborg.

onsdag 20 augusti 2014

Från och med nu.

Det är fortfarande svårt för mig att komma till ro med vem jag är. Vad jag vill med min tid och hur jag ska förmedla det. Min mamma minns en av mina barndomsvänner som "hon den elaka" och jag tror inte att hon var det, men hon gör precis vad hon alltid drömde om och jag har svårt att ens formulera mina drömmar.
Vi ältar tvåsamhet, kreativitet, social förmåga och kapacitet, politik, solidaritet, normativitet och allt det där andra som jag funderar över dagligen. Mitt behov av att bli sedd är helt enormt, samtidigt som jag inte vill att någon ska titta på mig. Min definition av jaget som skapande och skrivande är dubbelt i det avseende att jag aldrig tar mig för, klistrar epitetet lat på mig själv och aldrig kämpar hela vägen. Så blir jag så trött på jaget också, mycket därför att mitt jag redan har så mycket och det finns andra jag och ännu fler vi som behöver så mycket mer - att jag ältar mig själv och allt jag funderar över dagligen hjälper så väldigt få.

söndag 17 augusti 2014

xxxxx.

Jag har bytt ut alla mina sängkläder. Hans doft finns inte kvar någonstans. Men han finns kvar. Det här är ingenting nytt för er, vi har varit igenom det allihopa - flera gånger om. En liten del av mig vill använda skarpa föremål för att avhumanisera honom. Det hade inte hjälpt. Det hjälper inte heller att jag går tom på gatorna mitt på dagen och hör av mig, varpå han svarar helt meningslösa och oanvändbara saker för att därefter ge mig komplimanger. Vi står i skogen på en utomhusfest för en jävla bra grej och han lutar sig fram och säger att mina naglar är fina. Jag ger honom det längsta fingret jag har och ler. Det skär i honom. Jag ser hur det skär i honom och sen säger han det. Sen ber han om ursäkt och jag skäller ut honom med den mildaste röst jag har. När vi sedan satt oss, ältat samma skit för tionde gången och jag kastar mitt personliga bagage på honom så säger han att han inte kan hantera det mer. Att han måste gå tillbaka till de andra och frågar om jag ska följa med. Jag vill inte ens kasta ölen jag har i handen på honom. Istället reser jag mig upp och gör mig redo för att gå hem. En kram, en kram kan han väl få och jag trycker inte cigaretten mot honom, häller inte ölen över honom utan kramar honom med höger arm och går sedan. Författar ytterligare ett ofruktbart textmeddelande och går nästan hela vägen hem innan jag sätter mig och förbannar tillvaron. Någonstans tror jag inte att det handlar så mycket om honom eller de förflutna åtta och en halv veckorna, någonstans tror jag mer att det handlar om att jag är så hutlöst trött på avslut, att bli lämnad, att saker inte bara kan få vara vad de är och att det alltid, alltid, alltid måste sluta så här.

(och så trött på att det här alltid är vad som får mig att skriva)

lördag 16 augusti 2014

♥ (hur ska en annars fortsätta)

 ♥ staden  ♥ människorna som står ut med mig  ♥ kvinnan på uteserveringen som berömmer min teckning  ♥ aktivisterna  ♥ de frivilliga  ♥ de hungerstrejkande palestinierna på järntorget  ♥ europa europa  ♥ feministerna  ♥ kassörskan som aldrig slutar le  ♥ mamman som uppmuntrar sin son att gå fram till hen som tigger  ♥ min kropp som fortfarande orkar

fredag 15 augusti 2014

verkligen livet.

Detta med att jinxa saker. Kanske något av min specialitet. När jag säger "tänk att det inte regnar" så duggar skurarna tätt därefter. De gånger jag tagit på mig matchande underkläder har jag oftare slutat i fosterställning och snorblandad gråt än i sängen med någon jag önskat mig.
Idag är jag labil, instabil, skakig och måste gråta innan jag går och hämtar tvätten, duschar kroppen och klär mig för kvällens aktivitet. Men ändå så glad förut när jag planterade om växterna, hängde upp tvätten, målade ramarna och torkade ur skafferiet. Energifördelningen, den är svår fortfarande. Som om jag ännu inte blivit hel, kanske aldrig varit.

torsdag 14 augusti 2014

(och proggen, den älskar jag också)

Nej, jag är inte redo för höst än. Inuti mig så finns fortfarande tjugosjugradiga stranddagar, kvällsdopp och en sol som går upp för tidigt och nästan aldrig ned. Inuti mig har jag inte kommit längre än till mitten av juli. Utanför mig är det inte riktigt likadant, jag har långbyxor och tunn bomullsjacka och vinden är inte svalkande längre, bara sval.
Det blev dags för min semester i tisdags kväll och till skillnad från vad jag tidigare har tänkt och känt om att vara ledig så har det trots allt varit härligt än så länge. Nog för att livet inte är vidare strömlinjeformat (påminnelse onödig), men jag har inte varit särskilt ledsen de senaste två dagarna.
Om det beror på att han sov här i tisdags trots att vi (han) bestämt att en sådan relation inte existerar längre eller om det snarare handlar om att jag sysselsatt mig ordentligt eller kanske till och med redan förträngt hur jag mådde när jag vandrade längs kajen igår, det vet jag inte.
Jag vet dock att även om jag inte är redo för höst än så kändes det väldigt mycket som att vara nästan tonåring när jag ikväll cyklade hem genom ett fuktigt augustigöteborg efter en svettig fotbollsmatch i regnet. Fotboll som jag mest är rädd för och höstdofterna som jag inte är redo för än.


Och jag älskar den här staden. Jag älskar mina vänner.

måndag 11 augusti 2014

på andra sidan.

Min pms värker ut nu och för första gången på tretton dagar har jag ingen alkohol i blodet. Det torde vara goda tecken. Igår försökte jag djupandas men hamnade istället längs med kanalen, andetagen var korta och ytliga. Sedan pratade vi i telefon i en timme och jag hann gråta och skratta, ge upp och börja om på nytt. Idag känner jag mig distanserad, som om allt och inte bara det, är borta och på låtsas. Jag försöker nog gömma mig för tiden lite, är inte det minsta redo för höst. Inte alls. Och inte på egen hand, inte i år igen.

Visst ja, efter imorgon är jag ledig i tio dagar. Jag borde åka härifrån. Jag skulle vilja vara själv.

fredag 8 augusti 2014

jag kommer (inte) ta skulden.

Och barn som skriker, människor med rosa armband och ölflaskor, halva Amason, femhundralappar och pengar tillbaka, från svenska till engelska och jag förstår mer franska än vad de vet om. Inatt låg jag vaken för första gången på länge, min nacke värker och därmed huvudet, händerna och ryggslutet. Så skrattar vi också och alla fina kommer och hälsar på, skickar meddelanden eller ler åt mig från vagnen.
Jag vill säga att jag inte kommer att höra av mig igen, men det kommer jag och när jag går på semester om fyra dagar så kommer vi dricka vin ihop och jag kommer inte få vad jag önskar mig den här gången heller.

onsdag 6 augusti 2014

Två gånger 03:10, olika världar.

Ser deras blickar, hör deras ord, läser vad de skriver. Men är någonstans mellan Nu kan du få mig så lätt och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Fortsätter referera till det som en låt av Håkan. Det började så, hur ska det kunna sluta på ett annat sätt. Han säger så dumma saker och jag lindar in dem och placerar dem där jag lagt sorgen. Dit jag inte orkar gå. Han saknar mig och känner sig tom, trycker mitt klibbiga bröst mot sin dyblöta tröja och vet sedan inte hur han ska säga hejdå.
Det var inte jag som valde att gå.

söndag 3 augusti 2014

xxxx.

Som vanligt vill jag veta bara en sak och det är vad han gör. Jag är ensam nu och det är inte tärande, inte egentligen. Men ibland sägs det att det tar tre-fyra veckor att etablera en vana och han var min vana i sex veckor. Så jag undrar, tvivlar och vet att han tänker som jag gör. Det finns inga rättigheter att sträcka sig efter nu. Jag bara sneglar åt vinet, det fulla cigarettpaketet och sorgen jag så sällan når. På vagnen innan alkoholen grät jag. Därför att det var ett måste efter att de andra påpekade för mig var jag är. Som om jag inte visste. Sen skrattar jag när jag pratar om det, därför att det är så klassiskt. Alla som känt mig länge nog vet att det här alltid drabbar mig. I varje form tills dess att jag tror att det inte längre finns några fler former. Men de kommer, de nya formerna. De gamla, ahistoriska formerna som alltid kommer att existera så länge den här apparaten fungerar som den gör. Och jag måste vara tyst. Imorgon går jag och arbetar trots att jag inte ska. Det är den enda lösningen jag kan se.