onsdag 30 juli 2014

xx.

Så kommer gråten. Eller snarare drabbar som ett slag, inte bara i ansiktet, men mot hela existensen. Och jag vet inte exakt varför jag gråter. Kanske bara för att jag är trött på att ingenting någonsin får vila eller kanske för att jag verkligen vill vara med honom.
Jag härjar igenom allt på under en timme. Mina gamla anteckningar från hösten då allt brast, texten jag skrev till Minna och Elins projekt (den jag inte vågat läsa på ett och ett halvt år), gammal sorg och destruktivitet. Det tar hårt på mig, men inte lika hårt som nuet. Det som alltid är färskast, mest påtagligt och bär på sorgsenhet jag hade glömt av.

Jag städar allt, hela min lägenhet, dammar bakom böckerna och kryper på knä. Men jag förmår mig inte byta sängkläder och jag skriker ut vilken tönt jag är, vilken hopplös jävla romantiker jag alltid har varit. Går och lägger mig i röran av påslakan, överkast, kuddar, lakan och min evige följeslagare. Vill inte ens klä av mig inatt, vill inte ens andas in slutet.

Imorse kom jag hem samtidigt med tidningsbudet och jag luktade som han gör då. Jag luktar fortfarande så och jag har ingen ork till att plocka bort det. Jag har knappt ork till att sörja. Ilskan är åter, den tar vid där tårarna slutar och innan uppgivenheten och den stora stenen rullar in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar