torsdag 31 juli 2014

xxx.

Och nu är jag som iskall. Som hade det aldrig hänt. I tanken förmår jag knappt gå dit. Ögonen är snustorra igen och vinet är slut. Jag röker, promenerar, tappar självfallet aptiten, njuter av pastellhimlen, den svala temperaturen, djuren som vaknar, vattentornet som står färdigrenoverat, gummisulorna mot asfalten och skrämmer slag på mig själv genom att inte drömma om någonting.

onsdag 30 juli 2014

xx.

Så kommer gråten. Eller snarare drabbar som ett slag, inte bara i ansiktet, men mot hela existensen. Och jag vet inte exakt varför jag gråter. Kanske bara för att jag är trött på att ingenting någonsin får vila eller kanske för att jag verkligen vill vara med honom.
Jag härjar igenom allt på under en timme. Mina gamla anteckningar från hösten då allt brast, texten jag skrev till Minna och Elins projekt (den jag inte vågat läsa på ett och ett halvt år), gammal sorg och destruktivitet. Det tar hårt på mig, men inte lika hårt som nuet. Det som alltid är färskast, mest påtagligt och bär på sorgsenhet jag hade glömt av.

Jag städar allt, hela min lägenhet, dammar bakom böckerna och kryper på knä. Men jag förmår mig inte byta sängkläder och jag skriker ut vilken tönt jag är, vilken hopplös jävla romantiker jag alltid har varit. Går och lägger mig i röran av påslakan, överkast, kuddar, lakan och min evige följeslagare. Vill inte ens klä av mig inatt, vill inte ens andas in slutet.

Imorse kom jag hem samtidigt med tidningsbudet och jag luktade som han gör då. Jag luktar fortfarande så och jag har ingen ork till att plocka bort det. Jag har knappt ork till att sörja. Ilskan är åter, den tar vid där tårarna slutar och innan uppgivenheten och den stora stenen rullar in.

x.

Så tänker jag att han aldrig mer ska hämta vatten i mitt kök och då gråter jag igen. Jag vet att han också gråter. Kanske är det vad som är det värsta  - att vi är två som inte vill vara utan det här, men att det ändå måste ta slut.

Men jag vet inte om jag orkar vara ledsen den här gången. Om jag istället bara kommer att lägga det på hög, kapsla in och bygga huden i bröstet ännu tjockare.
Jag är ledsen. Och kanske arg. Ganska kall. Väldigt sorgsen.

måndag 28 juli 2014

vad jag inte orkar bry mig om nu.

Jag undrar om vi dör nu och om jag har gjort mig förtjänt utav det. Igen. Om jag verkligen har det. Jag undrar hur det känns att gråta och hur jag ska kunna återvända. Alla mina tårar har bytts ut mot oro och skygglappar. Det finns anledningar till varför jag aldrig åker söderut längre. Det finns anledningar till varför jag inte gråter och ser på mig själv från avstånd.
Vad som finns kvar är ett ihärdigt gnuggande från insidan bröstet och jag har försökt komma in dit, men det enda jag når fram till är att jag inte orkar vara ledsen igen. Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och att det ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. De två konstanterna, med all sin makt och från två olika håll, gör att jag inte längre vet hur det känns att gråta. Och jag undrar om vi dör nu, men jag vågar inte fråga av rädsla för att svaret är ja. Så sviker också jag.

torsdag 24 juli 2014

x

du byggde hål i mig och jag gick i cirklar med skräck i kroppen
trasmattor under fötterna och galenskap mellan cementväggarna
det har aldrig känts så hårt
och på gränsen mellan dig och mig stod vanmakt och obalans
jag kommer inte att komma över det
jag vill att du lämnar plats åt mig
som du sa att du skulle
som ni sa att ni skulle när revolutionen kommer och ingen man längre får vila lugnt på tre punkter

onsdag 23 juli 2014

jag hänger med.

Egentligen vill jag väl aldrig att sommaren ska ta slut, inte i år eller något tidigare år, men nu känns det som om jag ännu mindre vill det. Jag är duktig på att åka och bada efter jobbet, samla mina styrkor och de andras styrkor och ta vagnen raka vägen. Det var längesedan jag tvekade i vattenbrynet, längesedan jag huttrade med armarna omkring kroppen istället för att bara vräka mig ned i medelvarmt hav. Sommaren är het i år. Kvav och brännande. Den är också tillåtande, närgången och ganska ljuv.

Och jag håller handen, herregud vad jag håller handen. Håller handen, kliar en nacke, smeker ett lår, pussar en skäggig kind och en mustaschskavig överläpp. Sover tätt och nära ibland, naken och påklädd. Plockar mina egna och hans hårstrån från hans ansikte. Smsar mina tummar trötta och oroar mig knappt alls för att inte få svar. Jag får svar och jag får ord. Hela. Tiden.

Det är så mycket mer jag vill skriva. Lite om att jag aldrig riktigt har gjort det här förut. Lite om att en vän jag berättade hemligheter för för fyra och ett halvt år sedan nu går och gifter sig och hur glad jag är för det trots att vi inte setts på år. Lite om att jag önskar att jag umgicks med någon som vet hur jag är när jag är kär, för nu vet jag inte längre någonting. Mycket om att jag är ganska duktig på att inte tänka, för att vara en så tänkande person. Mycket om att min självkänsla inte hänger med, men att jag försöker göra det ändå.

Den här sommaren. Jag hoppas att den är fin till dess att den tar slut och sen får hösten göra sitt. Vad den än vill. Hur det än blir. Vad jag än vill. Vem jag än är.

tisdag 15 juli 2014

Fortsätt.


Fortsätt gå genom skogen med svetten krypandes längs ryggraden. Fortsätt titta på hallonen längs vägrenen och sträck ut handen för att plocka ett i farten. Fortsätt dela matsäcken mellan sex; honom, dig och fyra änder. Fortsätt simma längst med strandkanten, tvätta håret i sjö- och havsvatten och halka omkring på de stora stenarna under ytan. Fortsätt luta tinningen mot hans axel, lägga handen på hans lår, hångla huden fnasig och skratta generat på klipporna vid sjön.
Jag vet inte om det här är en början eller en stund mellan då och sen, men fortsätt.

torsdag 10 juli 2014

Som sommarlovet var.


Står i butiken hela dagen och sedan när det äntligen blir kväll så cyklar jag hem i den svettiga julivärmen. Äter samma matlåda en gång till och diskar, dammsuger, byter kläder. Sen spelar vi basket tills jag är faluröd i ansiktet och blöt av svett överallt. Då tar vi vagnen till klipporna och sen vill jag aldrig gå upp ur vattnet igen trots att solen gått ned och fötterna börjar bli kalla. Det är mörkt på vägen hem och han säger att jag luktar sommar. Det gör jag fortfarande.

måndag 7 juli 2014

Och sen juli.

Utanför mitt fönster står en man och pratar bred göteborska med studsig och lätt upprörd ton. Vinden drar genom träden utanför och det doftar grönt som sommar. Det känns som hela min uppväxt, som att vara ledig.
Jag släpar runt på mitt vemod och sover på konstiga tider. Har gått hem i gryningen för många gånger på för få dagar, bryggt dubbel mängd kaffe lika ofta som enkel och försöker att inte vara ond mot någon annan än mig själv.
Ingen vet riktigt vad vi håller på med och för första gången i mitt liv spelar det ingen roll. Det enda som skrämmer mig är att jag aldrig igen ska lyckas uppbåda någonting för någon alls. En mening som inte behöver formuleras, inte än på ett par decennier.