söndag 29 juni 2014

Tio dagar senare.

Det var längesedan det var såhär. Såhär nära, mycket, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädslan för att bli övergiven, strategier för att inte vara för mycket och utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är en vibrerande sjuttonårshistoria, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det, även om jag inte alltid trivs i mig själv.
Det är en Håkan-låt, vi dansar och du har så mjuka läppar, går hem i gryningen, blir ikappcyklade av vänner, sover till eftermiddagen, slutar inte hångla. Nu känner jag mig som sjutton (och det kanske inte är så konstigt att de senaste inläggen här gått helt i linje med ett yngre jag som tar sig själv på alldeles för stort allvar), men det är märkligt att vara så avstängd. Som slutade jag aldrig äta de där tabletterna, men det gjorde jag ju.

fredag 27 juni 2014

Allt smakar lite som han gör. Jag luktar mer som han gör. Och jag är så elak, dålig, dum och trött. Har taggarna utåt och mitt stora ego. Tillslut vill jag aldrig mer nämna mig själv, enbart därför att det förstoras och blir någonting annat. Och jag vill inte höra det igen, jag vill inte vara hon som är den som är som folk inte ska vara. Pratar om mig själv därför att ingen ska kunna föregå mig i det ämnet. Varje morgon, varje kväll - det är likadant. Det kan jag inte prata om. Jag väntar på någonting jag inte får prata högt om, väntar på någonting som vi bara skämtar om. Jag skäms över någonting annat nu. Min skam är någonting annat nu.

tisdag 24 juni 2014

Applicera på allt.

Slarvar. Växer (inte). Har kanske hittat en balans, men den fyller mig med skam. Och jag är fast i dåtiden, glad över nutiden, omedveten om framtiden (lögn). Jag tror att om jag bara gör det lite långsammare än vad jag egentligen vill så kanske jag kan komma dit jag strävar. Min brist på tålamod gynnar inte någon form av arbete. Ingenting går på en natt, eller ens en vecka. Inte det jag vill, inte dit jag siktar.

måndag 23 juni 2014

7 år.

Ibland bara
och jag försöker
verkligen
stänga av hjärnan
och fortsätta glädjas åt vad som händer.
Hans händer.


fredag 20 juni 2014

Midsommar.

Igår gick jag genom Azaledalen. Där har nästan allting blommat över nu och det är bara några utspridda fläckar av vitt, rosa och orange kvar. Jag tänkte på midsommar och vad det innebär att vi redan är framme. Juni har rusat så fort och när jag tänkte på att det skulle dröja ett år till nästa azaleablomning, ett år till nästa trevande sommarbörjan, då krampade det i bröstet. Det krampar fortfarande. Att sommaren tänker ta slut också i år gör mig redan vemodig, men jag försöker se hösten som en möjlighet och inte ett motstånd. Vi smider ju planer.

torsdag 19 juni 2014

Små kvällar.

I smyg pratar jag om vikt hela tiden, men sen går jag ut och dricker öl trots att jag vet precis vad det är. Han kedjeröker och jag håller nästan takten. Sen försöker jag komma på när vi träffades första gången, men jag kan inte minnas. Det är förhållandevis längesedan. Så säger han att mitt hår luktar gott och jag svarar att jag bara tvättar det med vatten och att det borde lukta cigarettrök. Hans skägg luktar cigarettrök. Ovanpå det hångel och jag fnissar som jag alltid gör när någonting oväntat händer. Vi har känt varandra förhållandevis länge och han har lena axlar, lena armar, mjuk röst och mörkt hår och jag väntar på någon som jag inte redan känner. Jag väntar på nästa. På ingen alls.

Mellan händelserna vakuum.

måndag 16 juni 2014

om existensen.

Jag är inte säker på att jag vill skriva längre. Om jag har det i mig. Mina ord som läggs på hög, men aldrig fulländas. Drivor av papper, block, dokument och anteckningar, men ingen styrfart och ingen vision. Jag vet inte om jag är blind för min egen ambition eller om jag bara inte har någon. Människor omkring mig går för egen maskin medan jag saknar en fast hand, en svidande piska och massiv bekräftelse.

Och när jag säger att jag har lärt mig att misslyckas, så säger jag egentligen att jag har lärt mig att ge upp långt innan jag satsat allt. Det betyder att jag egentligen inte har lärt mig någonting.

onsdag 11 juni 2014

Det som inte lämnar mig.

Saker omkring mig går sönder. Jag slår av två öron på samma vecka, locket till vinylspelare bryts itu och mitt knä vill inte längre följa med mig ut i skogen. Hela tiden försöker jag komma överens med vad jag ser i spegeln, men jag hinner inte längre undan för självföraktet. Det hänger över mig och håller mig vaken om natten. Det vandrar längs min kropp och spottar i mitt hår.
Och jag känner mig så lätt nedsmutsad och bestulen, men det kan jag inte förklara.

tisdag 10 juni 2014

17 år.

Så far den genom magen och upp i bröstet  - den där känslan som är åtta år gammal. Att vara sjutton och på väg från föräldrahemmet och ut i junikvällen. Kanske till strandkanten eller till hans skäggstubb. En midsommar med grekisk sprit eller bara te till långt in på natten och allt det stora precis utom räckhåll. Tänk vad kroppen kan spara.

söndag 8 juni 2014

det kommer aldrig vara över - för mig.

Och trots att jag alltmer vill omge mig med naturmaterial, vara ren inuti och utanpå, visualiserar drömmen om det perfekta livet som en lantlig och kustnära oas så älskar jag staden. Staden, ruset och att dela upplevelse med nästan sjuttiotusen andra. Och jag säger jag kommer aldrig någonsin bli kär igen och menar det. Det är för sällan jag ramlar på de milda, kaosiga genierna som är de enda som på riktigt och utan förbehåll lyckats ta ett järngrepp runt mitt hjärta. Men vet samtidigt att det är osanning, för jag blir ju kär hela tiden. I staden, i musiken, i naturen och i solen.

måndag 2 juni 2014

Den gamla.

Somnar om på köksgolvet, lugnar hjärtat. Vaknar ur drömmar om svek. Längtar så mycket efter att få kasta porslin igen eller bara skrika lite. Lite. Känner mig urvattnad och som om mina relationer är det också. Får inget grepp. Att inte kunna lita på att någonting är vad det utger sig för att vara längre. Inte ha en konstant. Det är samma tystnad, samma tystnad om och om igen.