onsdag 26 februari 2014

16.

Närmare midnatt än någonting annat tar jag upp dem igen. Det kanske borde varit fler, men det rör sig bara om två. Det är skillnad på att låta någon ta plats och att inbilla sig att en låter någon ta plats.
Så är ni två. Du som gav den unga utrymme att utvecklas och du som såg en person för vad hon var. Vad jag var. Det kanske är vad som finns kvar nu när våra relationer (också) är jämnade med marken. Det finns ingen sorg i vad som skedde, ingen ånger eller smärta. Det är klart att jag ångrar mig, men det ligger på detaljnivå och inte i vad som blev det stora hela. Ni fortgick precis som jag fortgår. Fortsätter.
Är det vad det handlar om? Fortsättandet. I mitt fortsatta (!) sökande efter röd tråd. Efter vad som knyter allting samman. Att kalla det livet vore att förminska och förhöja, jag skriver inte om livet. Jag är selektiv.

(Och den tredje, som ännu tar plats, de ord som jagar mig.)

tisdag 25 februari 2014

15.

Jag har raderat större delen av vår relation, men jag slänger inte litteratur. Det djupt egocentriska skaver i mig endast därför att jag själv rör mig på samma höjder. Med ett annat biologiskt kön eller ett mindre självförakt vore jag kanske som du, på en smalare väg vore du kanske mer som jag.
I efterhand förstod jag att det är svårt att tala till den som bara hör sig själv. I efterhand förstod jag att jag blev din halmdocka. I efterhandskonstruktionen tog jag dig i örat och befallde dig att granska vad du gör. Efterhandskonstruktionen finns inte, i den blev jag aldrig sjuk.
Jag skäms inte över min egen roll, men jag bär på en ilska som du inte kommer att förstå utan att tvätta dig själv ren från den du tror att du är.

måndag 24 februari 2014

14.

En plats där jag känner mig hemma, men inte tillåter mig själv vara så ofta nuförtiden, är den där lugna melankolin. Tillståndet av tyngd, men också tillfredsställelse. För det är någonting med att känna efter och balansgången mellan att göra det och att bara göra.
På väg uppför backen känner jag hur ett tungt täcke läggs över min energi, mina steg och mitt bröst. För en tid sedan hade det varit ett tecken, ett meddelande om att alla planer måste ställas in och att jag har glömt att vila, äta eller andas. Idag lät jag tanken vila vid täcket, tecknet, för en kort stund och sedan skakade jag det av mig och fortsatte. Det är där jag är nu och det är ordet jag håller mig fast vid: fortsätt.

söndag 23 februari 2014

13.

Innan detta finns en parentes som rymmer mycket.

För snart sju år sedan, när jag sedan länge fyllt arton och uppfyllt kriterier avkrävda mig, var jag nyförälskad. Nästan nykär. Jag låg i ett tält på en festival och hade spenderat den senaste tiden på konserter, med unga män, kedjerökande och drickandes billigt vin kylt i plastspänner. Till slut kunde jag inte tänka på någonting annat än den där personen jag hade lämnat hemma, men som egentligen var på utlandssemester. Jag lyssnade på samma musik jag lyssnat på under de senaste åren. Rad efter rad som jag kunde utantill. Och. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli.

Jag skrev: Det finns en låt jag vill att vi lyssnar på när jag kommer hem igen. En låt som förklarar nästan allt.

Han ringde och sa "jag saknar dig". Och jag älskade honom för det. Hatade mitt pubertala jag för låten jag inte kunde sluta lyssna på.

När jag kom hem igen var han redan hemma. Jag lät honom lyssna på låten och han hade redan hört den. Jag minns inte vad han sa, men jag minns att jag inte behövde hata mig själv för mitt val av låt, jag minns att vi pratade och att han tittade på mig med allvarlig blick. Jag minns att han redan hade valt mig.

Ibland tappar en musik. Den försvinner i vimlet av göteborgska popsöner, sjuttiotalets hjältar och feministiska förebilder. Så plötsligt dyker en rad upp, en jäkla strimla av någonting som är så avlägset. Så sitter jag där, på en vagn genom en vanlig lördagsnatt. Återigen (fortfarande) förstår jag precis vad jag kände och jag inser att vi inte är så långt ifrån varandra. Hon och jag. Sju år eller inga år. Det är så mycket skräck i det...och så mycket glädje. Han är någon annanstans, jag har rest mina mil och gjort vad jag velat. Insikten om att det aldrig till fullo kommer att gå att förklara, insikten om att vad jag känt är mitt och aldrig kommer bli någon annans. Det hänger ihop med åren, inte med åldrandet, men med livet. Hur jag kommer att bära på saker, förringa och förstora. Oavsett sju, sjutton eller..hur många år det än blir. Ofrånkomligt. Jag måste tacka, jag måste avsky.


torsdag 20 februari 2014

12.

Till frukost äter jag en halv grapefrukt och funderar över hur märkligt det är att inte veta hur någon rör sig genom ett rum. Att jag inte kan känna någon så.
Jag försöker flytta tillbaka mitt ansikte till mig själv. Jag kan inte be om ursäkt för att jag lever ensam. Hur ska jag ge utrymme till någon som inte finns. Tänker på min tonårsförälskelse, den pågående och vem jag kommer dricka vin med i sommar. Det slutar alltid på samma sätt.

- Kan du inte spela någonting för mig?
- Nej.

måndag 17 februari 2014

11.

Hans hand är mjuk och varm. Den har jag väntat på att få hålla ganska länge nu, men kanske inte precis så här. Ändå känns det trots allt bra och jag har fönstret fullt av blåklockor nu, det är alldeles strax vår.
Det känns bra därför att ingenting är oöverstigligt, ingenting är omöjligt. Inte att gå de få stegen fram till honom och lägga handen på hans arm. Inte att skriva brev eller stå på yogamattan i köket varje kväll förutom fredagskvällen när jag istället dricker öl med mina vänner, träffar bekanta och ligger vaken för länge.
Jag tänker på tacksamhet, försöker tänka på tacksamhet ganska ofta.

torsdag 13 februari 2014

10.

"Mulet och blötsnö som övergår i regn. 0 till +5 grader." SvD Torsdag 13 februari 2014.

Det knäpper lite i nacken när jag kliver upp, men värken är mer porös än varig nu. Om det går att beskriva smärta så. Det enda som fungerar är att ägna en del utav min dag åt yogan, varje dag.

Igår kväll när jag försökte somna var mitt huvud fyllt av människor. Jag tackade av dem gång på gång, men de kom tillbaka in och bar med sig saknad, värme, glädje, nervositet och oro. Medan jag bearbetade dem, en i sänder, andades jag tungt genom näsan och till slut vaknade jag sju timmar senare med ett lugnare sinne.

Ibland.

Jag ser det här som skrivövningar. Precis som min dagar är rutinövningar. I mitt bröst är jag fortfarande tolv och vill kunna uppgifterna i matematik innan jag lärt mig dem, i mitt huvud är jag något äldre och har slutat sträva efter perfektion i det avseendet. Slutat räkna minuter.

måndag 10 februari 2014

9.

I konstant omvandling, men ändå något stagnerat. Träffar nya människor i gamla konstellationer och blir glad över samma saker som jag alltid blivit glad över. Tar bättre beslut, håller hårdare på mina principer och försöker fortfarande slappna av utan att gråta. Är hopplöst nervös och samtidigt likgiltig, ställer kanske inte längre orimliga krav på mig själv. Ser mig sedan i spegeln och kan inte hjälpa att lite av självföraktet sipprar igenom. Kommer det någonsin försvinna? I proportion är det en petitess, men fortsatt en bitter underton. Trots allt, trots det, är åren som läggs till de redan levda en lättnad och befrielse i sammanhanget. Att hela tiden veta lite mer.

torsdag 6 februari 2014

8.

När farmor för några år sedan nämnde Beatles och sedan "men du vet kanske inte vilka de är?". Körsbärskräm och saltvatten i håret, då. Nu längtar jag efter solen som tar bort den kliande, torra huden och istället gör mig brun, mjuk och fräknig. Jag minns inte hur det kändes att vara arton, men jag minns hur det var att vara arton, dricka sitt första glas vin ute och bli raggad på av en tjugo år äldre man. "Sitter du här alldeles ensam?" Jag tänker att jag längtar bort, men egentligen vill jag bara gå och lägga mig i min säng igen.

tisdag 4 februari 2014

7.

Får precis vad jag planerat för och inser att jag inte alls vill ha det. Somnar och vaknar bredvid någon jag önskar hade gått redan innan det blev morgon. Sitter bredvid en gammal vän ett dygn senare och tittar på hans händer och skor, försöker lista ut varifrån det märkliga energifältet kommer ifrån. Det har pockat på uppmärksamhet i flera månader. Jag skyller på tryggheten och lugnet, omtanken och mjukheten.

Nu börjar jag arbeta deltid och tänker att jag har allt jag behöver. Allt jag behöver, men inte allt jag vill ha. Men det börjar ett nytt år nu, med en ny siffra och nya möten och jag tror ju, precis som han som bor ett stenkast härifrån, att allt det bästa inte hänt än.

måndag 3 februari 2014

6.

Ibland när det bara slår en hur bra vänner en har. Jag har det. Och många. Det är lyxigt och fint. Extra lyxigt och fint att de gillar att umgås med varandra trots att de är främlingar eller bara ytligt bekanta.