torsdag 18 december 2014

likadant, annat ansikte.

Han sveper förbi i något cape-liknande, med sina smala handleder skymtande där under och en cigarett mellan fingrarna. Där står jag med gårdagens öl i huvudet och klarröda läppar, håret i två flätor och tunga påsar. Det är inte förfärligt, men det var längesedan jag kände mig sådär graciös som jag kan känna mig när jag inte har ätit ordentligt på två veckor. Sådär graciös som han ser ut därför att han har så smala handleder och tunna ben och tar långa kliv med ytterplagget fladdrande och cigaretten glödande.
Det är egentligen så fånigt, men allt är fånigt. Jag är trött på Internet och trött på text, trött på väntetider och saker som aldrig börjar. Trött på långa kliv bort, trött på att känna mig trött på att vara trött. (Och kvar på Internet, i textens värld, därför att det åtminstone ger illusionen om att det finns en framåtrörelse.)

måndag 15 december 2014

alltid bröstet.

[...] och självlysande hår i backen ned mot kajen. I baren ännu längre ned tar någon på mig och jag vänder mig om, men där är ingen. Där är alla. Jag borde gjort som den sa och slagit åt alla håll, majoriteten är skyldig.
Vaknar på mattan, på golvet, i sängen, i Uppsala och i Göteborg med gårdagen i halsen och så många andra gårdagar i bröstet. Då drack jag ändå inget vin, bara vatten och rökte endast en halv cigarett innan jag gick hem och ville gråta men grät inte. Får inte gråta.
Och är så rädd för att telefonen ska ringa, rädd för att det ska landa mail i min inkorg. Rädd för att vara ensam. Rädd för att åldras och för att inte åldras, för framtiden och för att inte komma ur nutiden. Det har gått två år sedan jag inte kunde sluta gråta och ibland är jag rädd för det också.

torsdag 11 december 2014

om sju år är detta sju år sedan.

När jag ser P händer det ibland att jag blir uppriktigt ledsen över att jag aldrig får vakna bredvid honom eller hålla hans hand på gatorna i den här staden. Det är en latent kärlek som blossar upp varje gång vi stöter in i varandra. Han lägger sin hand på min axel och jag tänker att han fortfarande är det vackraste jag sett och att vi var hemskt unga för sju år sedan. Det har gått sju år.

På vägen hem från kvällens teaterbesök gick jag som vanligt i allén och fick plötsligt syn på lägenheten jag sov i en natt för sex år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i köksdelen under loftsängen. En morgon satt jag i ett av fönstren och rökte en cigarett och i soffan satt någon och pratade om en stundande finanskris och jag kände mig världsvan. De senaste åren har jag försökt lokalisera vilket fönster det var, men misslyckats. Ikväll hittade jag nummer tio och jag log brett för mig själv och tänkte att det har gått sex år, men det känns som ännu fler.

söndag 7 december 2014

snart är det jul också.

Söker förändring, men hittar den verkligen inte. Istället står jag utanför samma ölhak, med samma människor och gör bort mig igen. Där inne sitter samma person som jag vaknade bredvid sex dagar tidigare och jag tänker att bara för att det är bekvämt betyder det inte att det är bra, men jag kommer ändå att bli principiellt besviken när han sedan går.
I sängen om natten tänker jag att jag ber om exakt samma saker som jag gjorde för tio år sedan; en fungerande sömn och en fin början. Det är låghöga krav, som J hade sagt.

måndag 1 december 2014

vi kände alla att det var måndag.

Går runt och värker mellan berget och de brutna hörnen, sällan längre bort än så.
Delar återigen min säng med han som röker vid fönstret och serverade mig frukost i sängen förra våren. När han går börjar jag blöda och sedan brygger jag kaffe och poppar popcorn. Det är så samstämmigt med hur de andra delarna som utgör mitt liv ser ut; okomplicerat, men utan framåtrörelse.
Natten därpå sover jag ingenting alls och frågan om vilken av delarna det beror på kommer jag nog aldrig att kunna besvara. I dörren in till arbetet möter jag en pojke med blödande mun och för en stund känner jag mig förföljd av blodet. Sedan torkar jag rent handfatet och någon pratar med alldeles för hög röst.

onsdag 19 november 2014

inga rutiner.


Har kanske drivit mig själv till trötthet och ostadig puls. Kanske är det bara november. För lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken och istället bara en massa hård yta för att stänga ute dem som sårat och fortsätter såra mig. Kanske bara för lite mat.
Jag saknar verkligen havet och baden och solen. Det gör jag verkligen.

måndag 17 november 2014

skåpmat från helgen.

Drack en flaska vin i lördags. Låg på mattan med cigaretten i handen och pratade om feminism eller kanske snarare icke-feminism. Har vänner och bekanta som menar sig tro på feminismen, agera utifrån den, men deras handlingar säger någonting helt annat. Vi pratade om hur viktigt det är att agera feministiskt, att backa när en ska backa. Så pratade vi om allt det där andra också, sex och vänskap, respekt och konsekvenser, ärlighet.

Jag ska på dejt snart igen och tänker att det är samma grundpelare där som i lördagens samtal. Det är aktuellt och lika delar intressant och tröttsamt det där med att säga sig tro på solidaritet och feminism, men sen ändå ta plats från någon som på ett strukturellt plan alltid har mindre plats. Överrösta.

Mest vill jag ju bara ha sällskap på mina söndagspromenader och kanske i sängen ibland, men det blir aldrig riktigt bra om värderingarna inte stämmer överens.

lördag 15 november 2014

kanske ett glas vin, avsnitt sex.

Drack glögg med någon annan på mattan. Tittade på hans hår och händer, men kände ingenting. Jag är tillbaka i gamla rutiner och jag räknar ned. Om fem och en halv vecka är det julafton. Vi pratar om nyårsafton och jag tycker att jag står ostadigt igen.

Ibland måste en anstränga sig tillräckligt hårt, ibland bara ge upp.

fredag 7 november 2014

Första glöggen, tolfte omgången.

Värmer glögg och det luktar sött så som han gjorde när han blev varm och från grannen kommer doften av matlagningsos och det doftar som köket gjorde när vi bodde fem under samma tak. Nu har samma sång gått på repeat i några dygn och jag tittar på mina växter och ser att de behöver vatten nu ikväll.
Det blir allt svårare att sova och jag har oengagerat börjat föra anteckningar igen. Också till detta går det att lura sig, tänker jag och dessutom hör jag redan hur någonting förändrats i min röst.

Precis som sist så övar jag på självrespekten, men det går ganska trögt.

måndag 3 november 2014

jag tänkte att jag skulle börja blogga igen.

Först kom tröttheten. Undan sociala medier, undan kaskadspyor innehållandes personlig och privat ångest, relationskrångel och tristess! Då tog jag bort den här platsen från internet och kände mig lite renare, inte så kladdig och fast i att mitt liv ligger här till allmän beskådan. Sedan tänkte jag att bloggen ändå är jag och jag är bloggen, men att den går att tömma på allt gammalt och fylla med nytt. Så jag dolde varenda ord från tjugohundraelva och fram till idag. Därefter insåg jag att den här platsen är ingenting utan sin tyngd och ingen lusläser ändå arkiv idag. Nu är vi tillbaka. Jag vet inte riktigt hur, precis som vanligt. Tänker att jag ska skriva dikter på min gamla skrivmaskin och teckna, men det slutar nog med kaskadspyor, precis som vanligt.

Hej, om ni är kvar, nu hänger vi igen!

fredag 29 augusti 2014

i did not sign up for boring.

Inga salta bad på en månad. Bara hormoner sköljer över min kropp nu. Är outhärdligt frustrerad, trött, arg och ledsen. Uttråkad. Och jag tänker på den tiden då jag inte hade ro nog att ha tråkigt, när jag bara kunde känna ångest och sorg, men det hjälper föga. Jag är ledsen för att hela min sommar försvann när han drog sig ur. Inte för att jag i någon större utsträckning saknar honom nu, men för att jag inte kan isolera sommarminnena från honom och jag har ingen lust att tänka på honom. Alls. Så någonstans i huvudet, i en parallell verklighet, ligger minnen från klipporna och skogen, men jag kan inte känna hur det kändes. Jag är fortfarande arg. Inte alls redo för hösten. Absolut inte okej med att livet just nu känns ohyggligt tråkigt.

söndag 24 augusti 2014

kämpa göteborg!

Hur många känslor kan en hinna känna på bara några timmar. Står på Götaplatsen igen, den här gången har polisen spärrat av alltihop redan innan vi kommer dit. Jag är trött och skakig med brinnande överarmar. Jag är uppjagad och på tårna. Det blir inte våldsamt, inte ens i närheten av vårens motdemonstration när SD var på plats och absolut inte i närheten av vad videoupptagningar från gårdagens demonstration i Malmö visar.

Det är en gemensam övertygelse som enar oss bakom kravallstaketet, ett hat vi delar och en önskan om en betydligt bättre värld. Varken banalt eller urvattnat, snarare högaktuellt och med en skrämmande förankring i verkligheten. Det går inte att fnysa åt en fascism som är på väg uppåt och framåt runt om i världen. Fortfarande är det många som gör just det och jag önskar att fler kunde få upp ögonen för vad som är på väg att hända, vad som redan nu har normaliserats, men jag är åtminstone glad att vi var över tusen kroppar på plats idag.

Det är mycket nu, så som det tenderar att bli ibland.

fredag 22 augusti 2014

Och jag konstaterar att vara i balans med någonting gammalt inte betyder att en är redo för någonting nytt.


Det här är en av mina lösningar. Den hjälper inte mot allt och den är inte den enda jag tar till, men definitivt den mest hälsosamma. Att ha nära till djuren och låtsasskogen är kanske det bästa med var jag bor nu. Helst en fredagskväll när sommartemperaturen försvunnit och de flesta andra gör någonting annat än promenerar precis här. Då är vi nästan ensamma.

torsdag 21 augusti 2014

Så landar en inbjudan till en kväll med gratis öl i min inkorg och jag tänker att jag mycket hellre skruvar upp hyllor med min far. Mycket hellre.



Ganska många grader mer harmonisk idag efter att ha fått tömma bröstet på funderingar och känslor och istället fylla på med rödvin och fatöl. Jag har haft turen att möta väldigt bra människor i mitt liv och tack vare dem (och kanske lite vinet) så kan jag luta mig tillbaka idag. Ta hand om näst sista semesterdagen. Dricka en kopp kaffe till och titta på mitt nya, gamla, tuschtryck. Vara glad över att jag är glad över Göteborg.

onsdag 20 augusti 2014

Från och med nu.

Det är fortfarande svårt för mig att komma till ro med vem jag är. Vad jag vill med min tid och hur jag ska förmedla det. Min mamma minns en av mina barndomsvänner som "hon den elaka" och jag tror inte att hon var det, men hon gör precis vad hon alltid drömde om och jag har svårt att ens formulera mina drömmar.
Vi ältar tvåsamhet, kreativitet, social förmåga och kapacitet, politik, solidaritet, normativitet och allt det där andra som jag funderar över dagligen. Mitt behov av att bli sedd är helt enormt, samtidigt som jag inte vill att någon ska titta på mig. Min definition av jaget som skapande och skrivande är dubbelt i det avseende att jag aldrig tar mig för, klistrar epitetet lat på mig själv och aldrig kämpar hela vägen. Så blir jag så trött på jaget också, mycket därför att mitt jag redan har så mycket och det finns andra jag och ännu fler vi som behöver så mycket mer - att jag ältar mig själv och allt jag funderar över dagligen hjälper så väldigt få.

söndag 17 augusti 2014

xxxxx.

Jag har bytt ut alla mina sängkläder. Hans doft finns inte kvar någonstans. Men han finns kvar. Det här är ingenting nytt för er, vi har varit igenom det allihopa - flera gånger om. En liten del av mig vill använda skarpa föremål för att avhumanisera honom. Det hade inte hjälpt. Det hjälper inte heller att jag går tom på gatorna mitt på dagen och hör av mig, varpå han svarar helt meningslösa och oanvändbara saker för att därefter ge mig komplimanger. Vi står i skogen på en utomhusfest för en jävla bra grej och han lutar sig fram och säger att mina naglar är fina. Jag ger honom det längsta fingret jag har och ler. Det skär i honom. Jag ser hur det skär i honom och sen säger han det. Sen ber han om ursäkt och jag skäller ut honom med den mildaste röst jag har. När vi sedan satt oss, ältat samma skit för tionde gången och jag kastar mitt personliga bagage på honom så säger han att han inte kan hantera det mer. Att han måste gå tillbaka till de andra och frågar om jag ska följa med. Jag vill inte ens kasta ölen jag har i handen på honom. Istället reser jag mig upp och gör mig redo för att gå hem. En kram, en kram kan han väl få och jag trycker inte cigaretten mot honom, häller inte ölen över honom utan kramar honom med höger arm och går sedan. Författar ytterligare ett ofruktbart textmeddelande och går nästan hela vägen hem innan jag sätter mig och förbannar tillvaron. Någonstans tror jag inte att det handlar så mycket om honom eller de förflutna åtta och en halv veckorna, någonstans tror jag mer att det handlar om att jag är så hutlöst trött på avslut, att bli lämnad, att saker inte bara kan få vara vad de är och att det alltid, alltid, alltid måste sluta så här.

(och så trött på att det här alltid är vad som får mig att skriva)

lördag 16 augusti 2014

♥ (hur ska en annars fortsätta)

 ♥ staden  ♥ människorna som står ut med mig  ♥ kvinnan på uteserveringen som berömmer min teckning  ♥ aktivisterna  ♥ de frivilliga  ♥ de hungerstrejkande palestinierna på järntorget  ♥ europa europa  ♥ feministerna  ♥ kassörskan som aldrig slutar le  ♥ mamman som uppmuntrar sin son att gå fram till hen som tigger  ♥ min kropp som fortfarande orkar

fredag 15 augusti 2014

verkligen livet.

Detta med att jinxa saker. Kanske något av min specialitet. När jag säger "tänk att det inte regnar" så duggar skurarna tätt därefter. De gånger jag tagit på mig matchande underkläder har jag oftare slutat i fosterställning och snorblandad gråt än i sängen med någon jag önskat mig.
Idag är jag labil, instabil, skakig och måste gråta innan jag går och hämtar tvätten, duschar kroppen och klär mig för kvällens aktivitet. Men ändå så glad förut när jag planterade om växterna, hängde upp tvätten, målade ramarna och torkade ur skafferiet. Energifördelningen, den är svår fortfarande. Som om jag ännu inte blivit hel, kanske aldrig varit.

torsdag 14 augusti 2014

(och proggen, den älskar jag också)

Nej, jag är inte redo för höst än. Inuti mig så finns fortfarande tjugosjugradiga stranddagar, kvällsdopp och en sol som går upp för tidigt och nästan aldrig ned. Inuti mig har jag inte kommit längre än till mitten av juli. Utanför mig är det inte riktigt likadant, jag har långbyxor och tunn bomullsjacka och vinden är inte svalkande längre, bara sval.
Det blev dags för min semester i tisdags kväll och till skillnad från vad jag tidigare har tänkt och känt om att vara ledig så har det trots allt varit härligt än så länge. Nog för att livet inte är vidare strömlinjeformat (påminnelse onödig), men jag har inte varit särskilt ledsen de senaste två dagarna.
Om det beror på att han sov här i tisdags trots att vi (han) bestämt att en sådan relation inte existerar längre eller om det snarare handlar om att jag sysselsatt mig ordentligt eller kanske till och med redan förträngt hur jag mådde när jag vandrade längs kajen igår, det vet jag inte.
Jag vet dock att även om jag inte är redo för höst än så kändes det väldigt mycket som att vara nästan tonåring när jag ikväll cyklade hem genom ett fuktigt augustigöteborg efter en svettig fotbollsmatch i regnet. Fotboll som jag mest är rädd för och höstdofterna som jag inte är redo för än.


Och jag älskar den här staden. Jag älskar mina vänner.

måndag 11 augusti 2014

på andra sidan.

Min pms värker ut nu och för första gången på tretton dagar har jag ingen alkohol i blodet. Det torde vara goda tecken. Igår försökte jag djupandas men hamnade istället längs med kanalen, andetagen var korta och ytliga. Sedan pratade vi i telefon i en timme och jag hann gråta och skratta, ge upp och börja om på nytt. Idag känner jag mig distanserad, som om allt och inte bara det, är borta och på låtsas. Jag försöker nog gömma mig för tiden lite, är inte det minsta redo för höst. Inte alls. Och inte på egen hand, inte i år igen.

Visst ja, efter imorgon är jag ledig i tio dagar. Jag borde åka härifrån. Jag skulle vilja vara själv.

fredag 8 augusti 2014

jag kommer (inte) ta skulden.

Och barn som skriker, människor med rosa armband och ölflaskor, halva Amason, femhundralappar och pengar tillbaka, från svenska till engelska och jag förstår mer franska än vad de vet om. Inatt låg jag vaken för första gången på länge, min nacke värker och därmed huvudet, händerna och ryggslutet. Så skrattar vi också och alla fina kommer och hälsar på, skickar meddelanden eller ler åt mig från vagnen.
Jag vill säga att jag inte kommer att höra av mig igen, men det kommer jag och när jag går på semester om fyra dagar så kommer vi dricka vin ihop och jag kommer inte få vad jag önskar mig den här gången heller.

onsdag 6 augusti 2014

Två gånger 03:10, olika världar.

Ser deras blickar, hör deras ord, läser vad de skriver. Men är någonstans mellan Nu kan du få mig så lätt och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Fortsätter referera till det som en låt av Håkan. Det började så, hur ska det kunna sluta på ett annat sätt. Han säger så dumma saker och jag lindar in dem och placerar dem där jag lagt sorgen. Dit jag inte orkar gå. Han saknar mig och känner sig tom, trycker mitt klibbiga bröst mot sin dyblöta tröja och vet sedan inte hur han ska säga hejdå.
Det var inte jag som valde att gå.

söndag 3 augusti 2014

xxxx.

Som vanligt vill jag veta bara en sak och det är vad han gör. Jag är ensam nu och det är inte tärande, inte egentligen. Men ibland sägs det att det tar tre-fyra veckor att etablera en vana och han var min vana i sex veckor. Så jag undrar, tvivlar och vet att han tänker som jag gör. Det finns inga rättigheter att sträcka sig efter nu. Jag bara sneglar åt vinet, det fulla cigarettpaketet och sorgen jag så sällan når. På vagnen innan alkoholen grät jag. Därför att det var ett måste efter att de andra påpekade för mig var jag är. Som om jag inte visste. Sen skrattar jag när jag pratar om det, därför att det är så klassiskt. Alla som känt mig länge nog vet att det här alltid drabbar mig. I varje form tills dess att jag tror att det inte längre finns några fler former. Men de kommer, de nya formerna. De gamla, ahistoriska formerna som alltid kommer att existera så länge den här apparaten fungerar som den gör. Och jag måste vara tyst. Imorgon går jag och arbetar trots att jag inte ska. Det är den enda lösningen jag kan se.

torsdag 31 juli 2014

xxx.

Och nu är jag som iskall. Som hade det aldrig hänt. I tanken förmår jag knappt gå dit. Ögonen är snustorra igen och vinet är slut. Jag röker, promenerar, tappar självfallet aptiten, njuter av pastellhimlen, den svala temperaturen, djuren som vaknar, vattentornet som står färdigrenoverat, gummisulorna mot asfalten och skrämmer slag på mig själv genom att inte drömma om någonting.

onsdag 30 juli 2014

xx.

Så kommer gråten. Eller snarare drabbar som ett slag, inte bara i ansiktet, men mot hela existensen. Och jag vet inte exakt varför jag gråter. Kanske bara för att jag är trött på att ingenting någonsin får vila eller kanske för att jag verkligen vill vara med honom.
Jag härjar igenom allt på under en timme. Mina gamla anteckningar från hösten då allt brast, texten jag skrev till Minna och Elins projekt (den jag inte vågat läsa på ett och ett halvt år), gammal sorg och destruktivitet. Det tar hårt på mig, men inte lika hårt som nuet. Det som alltid är färskast, mest påtagligt och bär på sorgsenhet jag hade glömt av.

Jag städar allt, hela min lägenhet, dammar bakom böckerna och kryper på knä. Men jag förmår mig inte byta sängkläder och jag skriker ut vilken tönt jag är, vilken hopplös jävla romantiker jag alltid har varit. Går och lägger mig i röran av påslakan, överkast, kuddar, lakan och min evige följeslagare. Vill inte ens klä av mig inatt, vill inte ens andas in slutet.

Imorse kom jag hem samtidigt med tidningsbudet och jag luktade som han gör då. Jag luktar fortfarande så och jag har ingen ork till att plocka bort det. Jag har knappt ork till att sörja. Ilskan är åter, den tar vid där tårarna slutar och innan uppgivenheten och den stora stenen rullar in.

x.

Så tänker jag att han aldrig mer ska hämta vatten i mitt kök och då gråter jag igen. Jag vet att han också gråter. Kanske är det vad som är det värsta  - att vi är två som inte vill vara utan det här, men att det ändå måste ta slut.

Men jag vet inte om jag orkar vara ledsen den här gången. Om jag istället bara kommer att lägga det på hög, kapsla in och bygga huden i bröstet ännu tjockare.
Jag är ledsen. Och kanske arg. Ganska kall. Väldigt sorgsen.

måndag 28 juli 2014

vad jag inte orkar bry mig om nu.

Jag undrar om vi dör nu och om jag har gjort mig förtjänt utav det. Igen. Om jag verkligen har det. Jag undrar hur det känns att gråta och hur jag ska kunna återvända. Alla mina tårar har bytts ut mot oro och skygglappar. Det finns anledningar till varför jag aldrig åker söderut längre. Det finns anledningar till varför jag inte gråter och ser på mig själv från avstånd.
Vad som finns kvar är ett ihärdigt gnuggande från insidan bröstet och jag har försökt komma in dit, men det enda jag når fram till är att jag inte orkar vara ledsen igen. Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och att det ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. De två konstanterna, med all sin makt och från två olika håll, gör att jag inte längre vet hur det känns att gråta. Och jag undrar om vi dör nu, men jag vågar inte fråga av rädsla för att svaret är ja. Så sviker också jag.

torsdag 24 juli 2014

x

du byggde hål i mig och jag gick i cirklar med skräck i kroppen
trasmattor under fötterna och galenskap mellan cementväggarna
det har aldrig känts så hårt
och på gränsen mellan dig och mig stod vanmakt och obalans
jag kommer inte att komma över det
jag vill att du lämnar plats åt mig
som du sa att du skulle
som ni sa att ni skulle när revolutionen kommer och ingen man längre får vila lugnt på tre punkter

onsdag 23 juli 2014

jag hänger med.

Egentligen vill jag väl aldrig att sommaren ska ta slut, inte i år eller något tidigare år, men nu känns det som om jag ännu mindre vill det. Jag är duktig på att åka och bada efter jobbet, samla mina styrkor och de andras styrkor och ta vagnen raka vägen. Det var längesedan jag tvekade i vattenbrynet, längesedan jag huttrade med armarna omkring kroppen istället för att bara vräka mig ned i medelvarmt hav. Sommaren är het i år. Kvav och brännande. Den är också tillåtande, närgången och ganska ljuv.

Och jag håller handen, herregud vad jag håller handen. Håller handen, kliar en nacke, smeker ett lår, pussar en skäggig kind och en mustaschskavig överläpp. Sover tätt och nära ibland, naken och påklädd. Plockar mina egna och hans hårstrån från hans ansikte. Smsar mina tummar trötta och oroar mig knappt alls för att inte få svar. Jag får svar och jag får ord. Hela. Tiden.

Det är så mycket mer jag vill skriva. Lite om att jag aldrig riktigt har gjort det här förut. Lite om att en vän jag berättade hemligheter för för fyra och ett halvt år sedan nu går och gifter sig och hur glad jag är för det trots att vi inte setts på år. Lite om att jag önskar att jag umgicks med någon som vet hur jag är när jag är kär, för nu vet jag inte längre någonting. Mycket om att jag är ganska duktig på att inte tänka, för att vara en så tänkande person. Mycket om att min självkänsla inte hänger med, men att jag försöker göra det ändå.

Den här sommaren. Jag hoppas att den är fin till dess att den tar slut och sen får hösten göra sitt. Vad den än vill. Hur det än blir. Vad jag än vill. Vem jag än är.

tisdag 15 juli 2014

Fortsätt.


Fortsätt gå genom skogen med svetten krypandes längs ryggraden. Fortsätt titta på hallonen längs vägrenen och sträck ut handen för att plocka ett i farten. Fortsätt dela matsäcken mellan sex; honom, dig och fyra änder. Fortsätt simma längst med strandkanten, tvätta håret i sjö- och havsvatten och halka omkring på de stora stenarna under ytan. Fortsätt luta tinningen mot hans axel, lägga handen på hans lår, hångla huden fnasig och skratta generat på klipporna vid sjön.
Jag vet inte om det här är en början eller en stund mellan då och sen, men fortsätt.

torsdag 10 juli 2014

Som sommarlovet var.


Står i butiken hela dagen och sedan när det äntligen blir kväll så cyklar jag hem i den svettiga julivärmen. Äter samma matlåda en gång till och diskar, dammsuger, byter kläder. Sen spelar vi basket tills jag är faluröd i ansiktet och blöt av svett överallt. Då tar vi vagnen till klipporna och sen vill jag aldrig gå upp ur vattnet igen trots att solen gått ned och fötterna börjar bli kalla. Det är mörkt på vägen hem och han säger att jag luktar sommar. Det gör jag fortfarande.

måndag 7 juli 2014

Och sen juli.

Utanför mitt fönster står en man och pratar bred göteborska med studsig och lätt upprörd ton. Vinden drar genom träden utanför och det doftar grönt som sommar. Det känns som hela min uppväxt, som att vara ledig.
Jag släpar runt på mitt vemod och sover på konstiga tider. Har gått hem i gryningen för många gånger på för få dagar, bryggt dubbel mängd kaffe lika ofta som enkel och försöker att inte vara ond mot någon annan än mig själv.
Ingen vet riktigt vad vi håller på med och för första gången i mitt liv spelar det ingen roll. Det enda som skrämmer mig är att jag aldrig igen ska lyckas uppbåda någonting för någon alls. En mening som inte behöver formuleras, inte än på ett par decennier.

söndag 29 juni 2014

Tio dagar senare.

Det var längesedan det var såhär. Såhär nära, mycket, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädslan för att bli övergiven, strategier för att inte vara för mycket och utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är en vibrerande sjuttonårshistoria, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det, även om jag inte alltid trivs i mig själv.
Det är en Håkan-låt, vi dansar och du har så mjuka läppar, går hem i gryningen, blir ikappcyklade av vänner, sover till eftermiddagen, slutar inte hångla. Nu känner jag mig som sjutton (och det kanske inte är så konstigt att de senaste inläggen här gått helt i linje med ett yngre jag som tar sig själv på alldeles för stort allvar), men det är märkligt att vara så avstängd. Som slutade jag aldrig äta de där tabletterna, men det gjorde jag ju.

fredag 27 juni 2014

Allt smakar lite som han gör. Jag luktar mer som han gör. Och jag är så elak, dålig, dum och trött. Har taggarna utåt och mitt stora ego. Tillslut vill jag aldrig mer nämna mig själv, enbart därför att det förstoras och blir någonting annat. Och jag vill inte höra det igen, jag vill inte vara hon som är den som är som folk inte ska vara. Pratar om mig själv därför att ingen ska kunna föregå mig i det ämnet. Varje morgon, varje kväll - det är likadant. Det kan jag inte prata om. Jag väntar på någonting jag inte får prata högt om, väntar på någonting som vi bara skämtar om. Jag skäms över någonting annat nu. Min skam är någonting annat nu.

tisdag 24 juni 2014

Applicera på allt.

Slarvar. Växer (inte). Har kanske hittat en balans, men den fyller mig med skam. Och jag är fast i dåtiden, glad över nutiden, omedveten om framtiden (lögn). Jag tror att om jag bara gör det lite långsammare än vad jag egentligen vill så kanske jag kan komma dit jag strävar. Min brist på tålamod gynnar inte någon form av arbete. Ingenting går på en natt, eller ens en vecka. Inte det jag vill, inte dit jag siktar.

måndag 23 juni 2014

7 år.

Ibland bara
och jag försöker
verkligen
stänga av hjärnan
och fortsätta glädjas åt vad som händer.
Hans händer.


fredag 20 juni 2014

Midsommar.

Igår gick jag genom Azaledalen. Där har nästan allting blommat över nu och det är bara några utspridda fläckar av vitt, rosa och orange kvar. Jag tänkte på midsommar och vad det innebär att vi redan är framme. Juni har rusat så fort och när jag tänkte på att det skulle dröja ett år till nästa azaleablomning, ett år till nästa trevande sommarbörjan, då krampade det i bröstet. Det krampar fortfarande. Att sommaren tänker ta slut också i år gör mig redan vemodig, men jag försöker se hösten som en möjlighet och inte ett motstånd. Vi smider ju planer.

torsdag 19 juni 2014

Små kvällar.

I smyg pratar jag om vikt hela tiden, men sen går jag ut och dricker öl trots att jag vet precis vad det är. Han kedjeröker och jag håller nästan takten. Sen försöker jag komma på när vi träffades första gången, men jag kan inte minnas. Det är förhållandevis längesedan. Så säger han att mitt hår luktar gott och jag svarar att jag bara tvättar det med vatten och att det borde lukta cigarettrök. Hans skägg luktar cigarettrök. Ovanpå det hångel och jag fnissar som jag alltid gör när någonting oväntat händer. Vi har känt varandra förhållandevis länge och han har lena axlar, lena armar, mjuk röst och mörkt hår och jag väntar på någon som jag inte redan känner. Jag väntar på nästa. På ingen alls.

Mellan händelserna vakuum.

måndag 16 juni 2014

om existensen.

Jag är inte säker på att jag vill skriva längre. Om jag har det i mig. Mina ord som läggs på hög, men aldrig fulländas. Drivor av papper, block, dokument och anteckningar, men ingen styrfart och ingen vision. Jag vet inte om jag är blind för min egen ambition eller om jag bara inte har någon. Människor omkring mig går för egen maskin medan jag saknar en fast hand, en svidande piska och massiv bekräftelse.

Och när jag säger att jag har lärt mig att misslyckas, så säger jag egentligen att jag har lärt mig att ge upp långt innan jag satsat allt. Det betyder att jag egentligen inte har lärt mig någonting.

onsdag 11 juni 2014

Det som inte lämnar mig.

Saker omkring mig går sönder. Jag slår av två öron på samma vecka, locket till vinylspelare bryts itu och mitt knä vill inte längre följa med mig ut i skogen. Hela tiden försöker jag komma överens med vad jag ser i spegeln, men jag hinner inte längre undan för självföraktet. Det hänger över mig och håller mig vaken om natten. Det vandrar längs min kropp och spottar i mitt hår.
Och jag känner mig så lätt nedsmutsad och bestulen, men det kan jag inte förklara.

tisdag 10 juni 2014

17 år.

Så far den genom magen och upp i bröstet  - den där känslan som är åtta år gammal. Att vara sjutton och på väg från föräldrahemmet och ut i junikvällen. Kanske till strandkanten eller till hans skäggstubb. En midsommar med grekisk sprit eller bara te till långt in på natten och allt det stora precis utom räckhåll. Tänk vad kroppen kan spara.

söndag 8 juni 2014

det kommer aldrig vara över - för mig.

Och trots att jag alltmer vill omge mig med naturmaterial, vara ren inuti och utanpå, visualiserar drömmen om det perfekta livet som en lantlig och kustnära oas så älskar jag staden. Staden, ruset och att dela upplevelse med nästan sjuttiotusen andra. Och jag säger jag kommer aldrig någonsin bli kär igen och menar det. Det är för sällan jag ramlar på de milda, kaosiga genierna som är de enda som på riktigt och utan förbehåll lyckats ta ett järngrepp runt mitt hjärta. Men vet samtidigt att det är osanning, för jag blir ju kär hela tiden. I staden, i musiken, i naturen och i solen.

måndag 2 juni 2014

Den gamla.

Somnar om på köksgolvet, lugnar hjärtat. Vaknar ur drömmar om svek. Längtar så mycket efter att få kasta porslin igen eller bara skrika lite. Lite. Känner mig urvattnad och som om mina relationer är det också. Får inget grepp. Att inte kunna lita på att någonting är vad det utger sig för att vara längre. Inte ha en konstant. Det är samma tystnad, samma tystnad om och om igen.

söndag 25 maj 2014

Det goda livet.

Maj är så vackert, jag tror att jag går i bitar. Sval syréndoft som rinner ned över fönsterbrädan när jag ska sova. Vaknar varje morgon av barnen ovanför eller solen utanför. Svettas bort på jobbet där ventilationen varit avstängd i veckor, dricker iskall öl, iskall prosecco, iskallt allt. Tar snubbliga steg hem klockan halv fyra på morgonen, vaknar senare och är trött, men inte trasig. Och för varje män(niska) jag pratar med blir jag allt tryggare i min ensamtillvaro och allt lyckligare över mina medsystrar och fantastiska vänner.

onsdag 21 maj 2014

Det är så svårt att göra en sak i taget.

Om natten ligger jag och tänker på hur det skulle kännas att lägga ett snitt längs bröstbenet och ta loss huden över bröstet. Det låter inte klokt, men det är helt sant. Jag har lite svårt att styra över allt det där nu. Andningen, blicken, koncentrationen. Inte så att det är farligt, men bara tillräckligt för att jag ska fundera över makabra och verklighetsfrämmande saker. Det är det där med att jag längtar efter att vara ledig, trots att jag är ledig femtioen procent av min tid. Åtminstone på pappret.

tisdag 20 maj 2014

Maj.



Min helg är som vanligt placerad i början av veckan istället för i slutet. Lillebror är på besök och vi går genom Trädgårdsföreningen, upp på balkongen i Palmhuset. Det är inte alltför besvärligt att finnas till nu. Sommaren är oväntat påtaglig och det har gått sådär fort igen. 
Jag gör ganska lite för stunden, ännu mindre nu när det kliar i halsen och är svårt att andas genom näsan. Vårförkylningen satte klorna i mig också, jag hade inte förväntat mig annat. Men det börjar bli dags att skriva listor igen - få någonting gjort. Kanske blogga lite mer.

söndag 11 maj 2014

om helheten, inte tryggheten, inte tvåsamhet.



Platt, trött, fattig och tom. Upprepade samma mening i mitt huvud gång efter annan medan jag passerade Kronhusbodarna, sedan upp på bron och bara hamninloppet framför ögonen. Bara lyftkranar och båtar. Bara fuktiga ögon och slängigt hjärta. Bara hamrande hälar mot kullersten och asfalt.

Jag såg honom från bussen och jag ser honom överallt. Vänder telefonen upp-och-ner trots ilskna, krävande siffror. Det är tre liter öl mellan mig och gårdagen. Jag saknar planeringsfasen, men främst genomförandet. Att få verka kreativt med praktiskt resultat. Söndag och oordning i huvudet, tankar på varandra. Jag försöker hitta vägar att få mig själv att skriva, funderar över varför jag ens behöver det.

tisdag 6 maj 2014

Allt känns tomt.

Jag är helt ointresserad av marmor. Det regnar och någonting känns som höst. Det är lugnande. Ute är det knallgrönt. Jag funderar på varför jag aldrig får någonting gjort. Så är det en lögn och jag tvättar kilovis med tvätt efter för få timmars sömn.

Det är svårt med det sociala, med huden på överarmarna och sårbarheten. Nu var det längesedan jag var på riktigt blottad och det känns som ytspänning. Det känns i nacken.

Jag tänker på alla cigarettfimpar jag begravt i sanden och hur jag aldrig skulle göra det idag. Tänker på att jag vill ha hela världen på min hud, men helst utav allt stannar där jag är trygg därför att här är jag trygg. Ingenting annat är det och det får vara så, men här är jag trygg.

söndag 4 maj 2014

Fortsätt.



Att komma på vilken typ av liv jag vill leva. Att gå hem i den första morgontimman och tänka det är inte för mig, den världen är inte för mig. Att hellre vilja vakna tidigt än somna sent. Att vilja göra saker inte för att det måste finnas någonting mer, men därför att de är någonting mer. Att tänka på ett annat sätt. Att vara redo för en annan typ av tillvaro och att vilja hitta dit.


tisdag 29 april 2014

Jag är fantastisk, men inte för dig.



Vi går om varandra på dessa gator, missar anknytningar och slipper sammanträffanden.
Du är minuter efter mig vid samma knytpunkt, vid samma träbänkar i kvällssolen bredvid mannen med läsplatta och caféägaren med sin gräddprydda kladdkaka.
Jag vill att det fortsätter så.

tisdag 22 april 2014

Jag skriver bara i huvudet nu.

* Så försöker jag jämföra honom till en annan plats och position. Hade lika gärna kunnat passera honom på gatan utan att stanna. Den här situationen har funnits förr och jag har tagit många bra, några dåliga beslut. Det är svårt att förändra någonting som bara finns i mellanrummen.

* Utomhus känns som skolavslutning när träden blommar, tallarna knäpper, måsarna skriker, vinden är varm. Jag tar nog ledigt först efteråt.

* Två veckor utan tillsatser, socker, alkohol eller nikotin. Två veganska veckor med styrketräning, promenader och yoga. Jag vill egentligen inte ha tillbaka någonting än, men tänker att på lördag är det nog dags för en flaska vin och ett halvt paket Lucky Strike igen. Resten vet jag inte.

torsdag 20 mars 2014

20.



Någon slags frustration, den krypande känslan av otillräcklighet eller bara rastlöshet. Ovan är vad det resulterar i. Det är ett hastverk som alltid och jag vill inte skriva det som en ursäkt, bara som en sanning. Jag vet att takten fallerar, att jag snubblar på orden. Det handlar bara om mitt bristande tålamod, att jag inte orkar omtagning. Min prestationsångest tar sig i uttryck så. Jag skakar redan från början.

Någon blir knivskuren i Malmö, någon annan skjuts i benet i Göteborg. Det är inte oväsentligt om händelserna hänger samman. Det är väsentligt att båda saker sker. Jag känner mig maktlös, tramsig rentav. Min matta kampsång, min matta kamp. Jag återkommer till vad jag skrev sist. Hur jag bär en symbol som provocerar till våldsdåd. Ändå känner jag mig tom. Som om bidrog jag inte med någonting, trots att jag i alla lägen försöker.

Ikväll avsäger jag mig epitet "brud", inte för att jag inte identifierar mig som kvinna, men för att jag inte ser mig själv som objektet som hAn identifierar mig som. Så blir hAn också tyst för en stund innan hAn avfärdar min opposition genom att förminska mig till sig själv som barn.

Helvete vad den här kampen är svår att föra. Smärtsamt och i underläge. Jag håller era händer. Håll mina.

onsdag 12 mars 2014

♀ ♥ ♀

♥  Feminism ♥  Socialism ♀  Solidaritet ♀  

Jag har inte så mycket till övers för annat just nu. Det faktum att 2014 kan bli året från vilket jag främst minns hur fascismen till fullo fick fäste gör mig skräckslagen. Antirasism, feminism, solidaritet, medvetenhet, eftertanke och aktivism har aldrig varit viktigare i mitt liv än nu. 

Som person, individ, ensam människa på väg hem genom en vanlig tisdagsnatt blir jag i tanken smärtsamt medveten om att den stora symbol jag bär på - i form av kvinnotecknet med den knutna näven tryckt på min tygväska - kan väcka aggression och våldsamhet hos människor. Att viljan om allas lika värde och den gemensamma kampen för detta går emot andra individers åsikter så till den grad att de är beredda att mörda för det gör mig rädd. Detta att det gör mig rädd även på mina trygga gator gör mig än mer övertygad om att  ♀ kampen ♀ är den e n d a lösningen. 

måndag 10 mars 2014

18.

Det kanske räcker med någon som ler snällt och inte har någonting emot att klistra glitter i ansiktet, dricka vin rakt ur flaskan. Eller så är det bara jag just nu - vidöppen och granskande. Men har en väntat ett halvår på att få höra ett nej så är det inte vansinnigt svårt att gå vidare sedan. Eller bara dröja kvar, gungas fram och tillbaka i vågorna, njuta drivveden och akta kallsuparna.

Jag följer med, sköljs med och gör bara motstånd om de som inkräktar bär fascism, rasism, nazism och anti-feminism med sig. Bara då.

måndag 3 mars 2014

17.

Jag kanske körde slut på mig själv i helgen. Både fysiskt och själsligt. I giftmängder, social tid och vakna timmar. Mina växter slokar och jag skulle behöva tvätta lakan, byta sängkläder, skrubba handfatet fritt från sminkrester och damma av fönsterbrädan. Men jag gör inte det. Jag plockar fram vårskorna, beklagar mig för någon som känner samma sak och kryper sen ihop ovanpå överkastet i min tomma, tysta lägenhet. Äter nötter och försöker andas ikapp.
Det är sällan det är såhär fysiskt nuförtiden och det är bra. Det är bra att det är bra och att det blir vår och att jag ska få fräknar och ny energi att jaga efter vad jag vill ha, att vila trygg i vad jag har.

onsdag 26 februari 2014

16.

Närmare midnatt än någonting annat tar jag upp dem igen. Det kanske borde varit fler, men det rör sig bara om två. Det är skillnad på att låta någon ta plats och att inbilla sig att en låter någon ta plats.
Så är ni två. Du som gav den unga utrymme att utvecklas och du som såg en person för vad hon var. Vad jag var. Det kanske är vad som finns kvar nu när våra relationer (också) är jämnade med marken. Det finns ingen sorg i vad som skedde, ingen ånger eller smärta. Det är klart att jag ångrar mig, men det ligger på detaljnivå och inte i vad som blev det stora hela. Ni fortgick precis som jag fortgår. Fortsätter.
Är det vad det handlar om? Fortsättandet. I mitt fortsatta (!) sökande efter röd tråd. Efter vad som knyter allting samman. Att kalla det livet vore att förminska och förhöja, jag skriver inte om livet. Jag är selektiv.

(Och den tredje, som ännu tar plats, de ord som jagar mig.)

tisdag 25 februari 2014

15.

Jag har raderat större delen av vår relation, men jag slänger inte litteratur. Det djupt egocentriska skaver i mig endast därför att jag själv rör mig på samma höjder. Med ett annat biologiskt kön eller ett mindre självförakt vore jag kanske som du, på en smalare väg vore du kanske mer som jag.
I efterhand förstod jag att det är svårt att tala till den som bara hör sig själv. I efterhand förstod jag att jag blev din halmdocka. I efterhandskonstruktionen tog jag dig i örat och befallde dig att granska vad du gör. Efterhandskonstruktionen finns inte, i den blev jag aldrig sjuk.
Jag skäms inte över min egen roll, men jag bär på en ilska som du inte kommer att förstå utan att tvätta dig själv ren från den du tror att du är.

måndag 24 februari 2014

14.

En plats där jag känner mig hemma, men inte tillåter mig själv vara så ofta nuförtiden, är den där lugna melankolin. Tillståndet av tyngd, men också tillfredsställelse. För det är någonting med att känna efter och balansgången mellan att göra det och att bara göra.
På väg uppför backen känner jag hur ett tungt täcke läggs över min energi, mina steg och mitt bröst. För en tid sedan hade det varit ett tecken, ett meddelande om att alla planer måste ställas in och att jag har glömt att vila, äta eller andas. Idag lät jag tanken vila vid täcket, tecknet, för en kort stund och sedan skakade jag det av mig och fortsatte. Det är där jag är nu och det är ordet jag håller mig fast vid: fortsätt.

söndag 23 februari 2014

13.

Innan detta finns en parentes som rymmer mycket.

För snart sju år sedan, när jag sedan länge fyllt arton och uppfyllt kriterier avkrävda mig, var jag nyförälskad. Nästan nykär. Jag låg i ett tält på en festival och hade spenderat den senaste tiden på konserter, med unga män, kedjerökande och drickandes billigt vin kylt i plastspänner. Till slut kunde jag inte tänka på någonting annat än den där personen jag hade lämnat hemma, men som egentligen var på utlandssemester. Jag lyssnade på samma musik jag lyssnat på under de senaste åren. Rad efter rad som jag kunde utantill. Och. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli.

Jag skrev: Det finns en låt jag vill att vi lyssnar på när jag kommer hem igen. En låt som förklarar nästan allt.

Han ringde och sa "jag saknar dig". Och jag älskade honom för det. Hatade mitt pubertala jag för låten jag inte kunde sluta lyssna på.

När jag kom hem igen var han redan hemma. Jag lät honom lyssna på låten och han hade redan hört den. Jag minns inte vad han sa, men jag minns att jag inte behövde hata mig själv för mitt val av låt, jag minns att vi pratade och att han tittade på mig med allvarlig blick. Jag minns att han redan hade valt mig.

Ibland tappar en musik. Den försvinner i vimlet av göteborgska popsöner, sjuttiotalets hjältar och feministiska förebilder. Så plötsligt dyker en rad upp, en jäkla strimla av någonting som är så avlägset. Så sitter jag där, på en vagn genom en vanlig lördagsnatt. Återigen (fortfarande) förstår jag precis vad jag kände och jag inser att vi inte är så långt ifrån varandra. Hon och jag. Sju år eller inga år. Det är så mycket skräck i det...och så mycket glädje. Han är någon annanstans, jag har rest mina mil och gjort vad jag velat. Insikten om att det aldrig till fullo kommer att gå att förklara, insikten om att vad jag känt är mitt och aldrig kommer bli någon annans. Det hänger ihop med åren, inte med åldrandet, men med livet. Hur jag kommer att bära på saker, förringa och förstora. Oavsett sju, sjutton eller..hur många år det än blir. Ofrånkomligt. Jag måste tacka, jag måste avsky.


torsdag 20 februari 2014

12.

Till frukost äter jag en halv grapefrukt och funderar över hur märkligt det är att inte veta hur någon rör sig genom ett rum. Att jag inte kan känna någon så.
Jag försöker flytta tillbaka mitt ansikte till mig själv. Jag kan inte be om ursäkt för att jag lever ensam. Hur ska jag ge utrymme till någon som inte finns. Tänker på min tonårsförälskelse, den pågående och vem jag kommer dricka vin med i sommar. Det slutar alltid på samma sätt.

- Kan du inte spela någonting för mig?
- Nej.

måndag 17 februari 2014

11.

Hans hand är mjuk och varm. Den har jag väntat på att få hålla ganska länge nu, men kanske inte precis så här. Ändå känns det trots allt bra och jag har fönstret fullt av blåklockor nu, det är alldeles strax vår.
Det känns bra därför att ingenting är oöverstigligt, ingenting är omöjligt. Inte att gå de få stegen fram till honom och lägga handen på hans arm. Inte att skriva brev eller stå på yogamattan i köket varje kväll förutom fredagskvällen när jag istället dricker öl med mina vänner, träffar bekanta och ligger vaken för länge.
Jag tänker på tacksamhet, försöker tänka på tacksamhet ganska ofta.

torsdag 13 februari 2014

10.

"Mulet och blötsnö som övergår i regn. 0 till +5 grader." SvD Torsdag 13 februari 2014.

Det knäpper lite i nacken när jag kliver upp, men värken är mer porös än varig nu. Om det går att beskriva smärta så. Det enda som fungerar är att ägna en del utav min dag åt yogan, varje dag.

Igår kväll när jag försökte somna var mitt huvud fyllt av människor. Jag tackade av dem gång på gång, men de kom tillbaka in och bar med sig saknad, värme, glädje, nervositet och oro. Medan jag bearbetade dem, en i sänder, andades jag tungt genom näsan och till slut vaknade jag sju timmar senare med ett lugnare sinne.

Ibland.

Jag ser det här som skrivövningar. Precis som min dagar är rutinövningar. I mitt bröst är jag fortfarande tolv och vill kunna uppgifterna i matematik innan jag lärt mig dem, i mitt huvud är jag något äldre och har slutat sträva efter perfektion i det avseendet. Slutat räkna minuter.

måndag 10 februari 2014

9.

I konstant omvandling, men ändå något stagnerat. Träffar nya människor i gamla konstellationer och blir glad över samma saker som jag alltid blivit glad över. Tar bättre beslut, håller hårdare på mina principer och försöker fortfarande slappna av utan att gråta. Är hopplöst nervös och samtidigt likgiltig, ställer kanske inte längre orimliga krav på mig själv. Ser mig sedan i spegeln och kan inte hjälpa att lite av självföraktet sipprar igenom. Kommer det någonsin försvinna? I proportion är det en petitess, men fortsatt en bitter underton. Trots allt, trots det, är åren som läggs till de redan levda en lättnad och befrielse i sammanhanget. Att hela tiden veta lite mer.

torsdag 6 februari 2014

8.

När farmor för några år sedan nämnde Beatles och sedan "men du vet kanske inte vilka de är?". Körsbärskräm och saltvatten i håret, då. Nu längtar jag efter solen som tar bort den kliande, torra huden och istället gör mig brun, mjuk och fräknig. Jag minns inte hur det kändes att vara arton, men jag minns hur det var att vara arton, dricka sitt första glas vin ute och bli raggad på av en tjugo år äldre man. "Sitter du här alldeles ensam?" Jag tänker att jag längtar bort, men egentligen vill jag bara gå och lägga mig i min säng igen.

tisdag 4 februari 2014

7.

Får precis vad jag planerat för och inser att jag inte alls vill ha det. Somnar och vaknar bredvid någon jag önskar hade gått redan innan det blev morgon. Sitter bredvid en gammal vän ett dygn senare och tittar på hans händer och skor, försöker lista ut varifrån det märkliga energifältet kommer ifrån. Det har pockat på uppmärksamhet i flera månader. Jag skyller på tryggheten och lugnet, omtanken och mjukheten.

Nu börjar jag arbeta deltid och tänker att jag har allt jag behöver. Allt jag behöver, men inte allt jag vill ha. Men det börjar ett nytt år nu, med en ny siffra och nya möten och jag tror ju, precis som han som bor ett stenkast härifrån, att allt det bästa inte hänt än.

måndag 3 februari 2014

6.

Ibland när det bara slår en hur bra vänner en har. Jag har det. Och många. Det är lyxigt och fint. Extra lyxigt och fint att de gillar att umgås med varandra trots att de är främlingar eller bara ytligt bekanta.

fredag 31 januari 2014

5.

Det har fortfarande inte slutat snöa och jag hämtar ut paket och bär dem i snöfallet. Imorgon är det lördag och det kommer trettio personer hem till mig eftersom jag nästa vecka fyller tjugofem. Tjugofem. När jag ser det i skrift ser det litet och tanigt ut. När jag säger det högt känns det mitt i, varken fram eller tillbaka. Jag tänker mest att det är andra saker som ska tillföras nu. Inte år och tid.
Det är någonting dovt i mig och jag flackar med blicken istället för att möta andras. Jag ler mot den unga Greenpeace-värvaren, men känner mig som en blek version av mitt jag. Det spelar ingen roll hur ärlig jag är i mitt uppsåt.
Jag har bakat biskvier och paj, diskat och diskat igen, slängt sopor och skalat päron. Ikväll tror jag att jag bakar lite till, lyssnar på mina knastriga vinyler och tänder ljus. Det kanske mildrar något som växer inuti.

torsdag 30 januari 2014

4.

Lite grann funderar jag över om jag någonsin kommer att söka mig någon annanstans. När jag nu bor i kvarteren där jag drogs i barnvagn, ett stenkast från mitt första hem och ett stenkast från var mina farföräldrar gick i skolan och gatorna min mor växte upp, kan jag inte låta bli att pröva tanken. Men det räcker att gå en dag i Stockhom eller ta bussen över kommungränsen för att jag ska bli mjuk av trygghet när jag sätter fötterna på mina gator igen. Jag förstår om de aldrig sinande orden om min göteborgskärlek kan bli tröttsamma och skava i öronen, men jag är fortsatt frälst av tanken på att bli en inventarie i den här staden.

Och det slutar inte snöa.

måndag 27 januari 2014

3.

Bilarna kämpar sig uppför Sjömansgatan. Det har snöat hela dagen. Mina naglar har vuxit sig så långa att jag inte längre kan spela gitarr och knappt ta ur mina linser ur ögonen. Jag är glad, fast ledsen eller tvärtom och imorgon ska jag med ett tåg till Stockholm och sedan ett annat som åker tillbaka till västkusten när det blivit kväll.

Jag sover ganska dåligt. Främst somnar jag inte. Drömmer om honom, han som drog in grus i mitt sovrum och mina tulpaner vissnar på köksbordet. I bakgrunden upprepas signaturmelodin till Twin Peaks. Jag köper dyrt bröd och tittar på någon som springer genom snön, snabbt utför och hoppas att han inte ska ramla.

Tittar på snön. Fortsätter längta lite, men det handlar inte om tid.

fredag 24 januari 2014

2.

Idag en sådan dag som nästan gör mig irriterad för att den är så fin. Sover mina åtta timmar och vaknar till sen förmiddag, brygger kaffe, gör gröt och läser två kapitel Brantenberg. Sträcker ut mig på yogamattan, övar positioner och andas genom näsan som sig bör. Tar en promenad i snön och solen, tittar på staden från Masthuggskyrkan och blir som vanligt tårögd och tacksam. Göteborg, jag älskar dig. Kommer hem med kall haka och värmer linssoppa, delar en avokado och lyssnar på P1.

Efter tre dagar under täcket fick jag igår energin åter och umgicks, umgicks, umgicks. Idag är jag mildare, inlindad och långsam.

Långsam.

torsdag 23 januari 2014

1.

Om det är någonting jag kan lyckas med så måste det vara att skriva några ord här vid ett par tillfällen varje vecka. Så raderade jag nyss fem rader text därför att jag inte vet vad jag är bekväm med att berätta längre.
Men vi börjar väl såhär.

måndag 20 januari 2014

Har vad jag behöver.

Pink Floyd från ordentliga högtalare och plattan snurrande, Sonny & Cher ur burkig dator. Ett blödande ägg på tre riskakor och en ingefärsdoftande morotssoppa som kokar på spisen. Jag möblerar om och sen ligger jag under filten på sängen och lyssnar på elementen, min granne går fram och tillbaka till tvättstugan. Läser ut Kielos, tappar lök och morot på köksgolvet. Väntar.

söndag 19 januari 2014

Jag har svårt att andas. Jag är så trött att jag inte kan stå upp, men jag kan inte sova när andetagen är så tröga. Istället samlar jag distraktion och söker upp honom igen. Går runt, runt, runt och tar igen vad jag missat, men mer vill jag inte ha.

Det var såhär det kändes och jag inbillar mig att det är först nu jag är mig själv igen. Den fullt ut kännande personen, som om jag måste ha djuren i mitt liv och på min kropp för att vara jag. (Detta utforskande borde upphört för ett år sedan.)

Jag vill bara vara giftfri med dygnsrytm och lugn en tid framöver. Alla blåmärken på min kropp och tröttheten och smutsen på insidan gör mig matt och äcklad.

Inte bara januari.

Om jag vilar vänster armbåge på rimligt vis så värker den inte. I övrigt så känns dansgolvssmällen mer än vad den borde. Men så slutar också kvällar ibland; bulor i bakhuvudet, värkande armbåge och ett stukat ringfinger. Jag trivs med det också.
På vänster hand skrev jag redan innan kvällen börjat "intersektionellt och konkret" och om ni går in på youtube och letar upp den enda videon som innehåller en sång där de sjunger de orden så förstår ni varför jag skrev ner just de orden (förstår ni inte så kan jag inte hjälpa er).

Nu kör taxibilarna förbi mitt fönster och tillslut ligger snön decimeterdjup även i Göteborg. Det gör mig ingenting, snarare är jag glad, men jag är trött på att ta den sista backen själv och funderar över hur många gånger jag tänkt den tanken. Kanske inte just här och kanske inte just denna backe, men på andra ställen och andra sträckor.

fredag 17 januari 2014

Det blev vinter.

Så snön utanför fönstret och min sociala förmåga som räcker till en dag, sedan måste jag backa igen. Tänker igenom relation efter relation och vilka olika värden de har, uttrycker deras olika värden. Och lika värden. Höga värden. Gör lite mer för att förinta en relation jag inte har valt.


Det bästa jag gjort idag var att promenera genom ett snöigt Slottsskogen, sätta på självutlösaren vid Kikarn och sedan ömsom strosa ömsom skutta på vita vägar mellan träden.

torsdag 16 januari 2014

Den sammanfattning som blir av året 2013.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag antar att det skulle kunna bli en ganska lång lista med utgångspunkt i hur jag ringde mina föräldrar i början av året och berättade att mat har varit ett problem i tio år. Sedan sju månader på sertralin och all denna ärlighet. Jag var också i Rom, på Arbetsförmedlingen och på nya kaféer. Främst så flyttade jag för första gången in i en vanlig hyreslägenhet där förstahandskontraktet står på mig.

Höll du några av dina nyårslöften?
Mitt enda var att jag alltid skulle ha en flaska bubbel i kylen under 2013. Det höll jag inte, men jag har definitivt druckit mer bubbel det senaste året än vad jag någonsin gjort innan.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ingen nära vän. Det trillar in kids hos gamla gymnasievänner titt som tätt, men i den närmaste kretsen får jag vänta några månader till.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Italien.

Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014?
Bortsett från det helt självklara som en röd regering och ett solidariskt samhälle så önskar jag mig ett till deltidsjobb som rimmar med min utbildning samt ett stadigt hångel.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Juldagen därför att det var en ytlig seger. Jag kommer också att minnas andra segrar, men minns inte datumen. Men telefonsamtalen i januari, seminariet med M. Gardell som fick mig att sluta äta min medicin och andra mer triviala saker.

Vad var din största framgång 2013?
Kanske att jag överlevde vintern och mig själv. Att jag i juni hade skrivit ännu en b-uppsats. Att jag hittat (och hittat tillbaka till) ännu fler magiska människor att omge mig med.

Största misstaget?
I framtiden kanske jag kommer att säga: Att jag inte krävde mer av vården eller att jag inte stred för min artikel som aldrig publicerades. Men jag vet inte. Egentligen vill jag skriva: Att jag lagt för mycket energi på att tänka på personer som inte har varit värda det.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Bortsett från att jag medicinerade min hjärna under halva 2013 så har jag hållit mig frisk.

Bästa köpet?
Ingenting.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och fest, troligtvis. Sommaren och hösten spenderades på ett par utvalda ställen ofta intagandes alkohol. Jag vet inte om det är sorgligt, antagligen inte eftersom jag har haft ganska kul.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina vänner. Mina nya vänner. Att landa i Masthugget, ett stenkast från där jag föddes. Tillfälliga män.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ibland ledsnare, ibland kanske lika glad. I år tänkte jag vara gladare.

Vad önskar du att du gjort mer?
Rest. Läst. Utforskat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt energi på fel saker.

Hur tillbringade du julen?
Med familjen och farmor, som alltid.

Blev du kär i år?
Nej. En kort tid var jag förälskad i någon väldigt snäll med fantastiskt hår och varm kropp.

Favoritprogram på TV?
Norge har levererat bra på TV-seriefronten tycker jag. Annars mest Girls och Skins och sexist-Game of Thrones som jag inte kan låta bli att älska.

Bästa boken du läste i år?
Jag läste nästan bara bra böcker. Antologin Ätstört till exempel. Eller Svelands Bitterfittan som jag inte läst förrän nu. Och bästa Åsa Moberg och Karolina Ramqvist. Om inte det var 2012..

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En trygg inkomst, ett tryggt hångel, ett tryggt samhälle.

Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Hej sextiosjuttiotalshippien.

Vad fick dig att må bra?
Sommaren. Masthugget. Extrajobbet. Pappa. Vänner vid väl valda tillfällen.

Vilken kändis var du mest sugen på?
En salig blandning av hawaiianska bikinimodeller, Håkan Hellström och främst icke-kändisar.

Vem saknade du?
Alla de som bor på andra sidan landet.

De bästa nya människorna du träffade?
De där kvinnsen jag lärt känna och ett par män jag läste litteraturvetenskap med.

tisdag 14 januari 2014

Där jag inte kommer till ro. Där jag inte vill träffa någon annan än mig själv. Där jag inte kan sätta fingret på vad det är. Där det känns som att jag sväller inifrån och ut. Där jag känner mig ond. Där jag bara söker njutning i destruktivitet.

Och jag var aldrig så sjuk som för ett år sedan och jag var aldrig så liten som för ett år sedan. Jag behöver få det ur systemet. I år lever jag i en sertralindimma, men helt utan medicin. Jag minns inte när jag grät senast och jag vet inte vad jag tycker är roligt, men det är nog ingenting konstigt med det - det är nog bara januari.


Någon jag höll av fyller mig nu med äckel. Oändligt. Maktbalansen är för evigt rubbad.

fredag 10 januari 2014

x

Det slutar aldrig regna och jag sitter i köket och övar upp min franska. Senorna i min hals har stelnat och det stramar och värker kring nyckelbenet, precis som det alltid gör när jag suttit för många timmar framför datorn.
Det är så mörkt här och jag tar varje minusgrad jag kan få, bara det innebär att solen behagar göra mig sällskap.

Orden kommer fortsatt trögt och i något slags försök till regression så spottar min hjärna bara Håkan Hellström-citat. Jag tänker att jag får någonting att hända snart, så slipper jag drömma om hur jag bryter mig i någons hus eller äter middag med främlingar.

söndag 5 januari 2014

Ibland, när de går med extra tunga steg på våningen över, vibrerar tekopparna i mitt köksskåp. Huset mittemot har ankare på skorstenarna och jag har placerat min säng och allt jag äger i de gamla sjömanskvarteren.

Jag skriver inte längre, jag vet inte ens om jag vill skriva längre.

Så är jag heller inte säker på om jag befinner mig i någonting verkligt. Det här livet saknar rutiner, utspelar sig till största del på ett fåtal platser mellan Grönsakstorget och Slottsskogen. En morgon vaknar jag bredvid någon som luktar trä och parfym, har kolsvart hår och långa ben. Han går tidigt och därefter ägnar jag dagarna åt att fundera på vad jag ska göra åt saken. Så går tiden. En annan morgon promenerar jag till jobbet i det aldrig avtagande vinterregnet och funderar på när jag ska lära mig prata franska igen. Så går tiden också.

Vi hörs.