torsdag 14 november 2013

Att veta att det är en fantastisk hjärna och ett stort hjärta som gått förlorat, men också veta att det inte hade kunnat bli på något annat vis.

Kanske i framtiden. Sen.

söndag 10 november 2013

Det är ett annat år.

Plockar fram First Aid Kit's skiva som är instucken i mina magra samling vinyler. Det är den tiden på året och det är märkligt hur musiken kan placera kroppen i ett sammanhang den nästan glömt. Plötsligt undrar jag om det är samma år fortfarande. Jag lyssnade på The Lion's Roar flera gånger om dagen under november och december i fjol. Stod på uteplatsen och rökte cigaretter och kunde inte fokusera mer än ett dygn i taget.
Jag måste ge musiken ett nytt sammanhang, ett där jag inte befinner mig under någon slags yta och bara har överlevnad som mål. Ett sammanhang där jag inte känner mig hopplöst ensam och varje dag hoppas att han han han ska ta sitt förnuft till fånga och välja mig. För jag känner ju inte så längre, jag känner inte så här längre:

"Jag går ut på den stenlagda och inhägnade ytan utanför min lägenhet och tänder en cigarett. November biter lite i mina tunt klädda ben och jag saknar och längtar efter rödvinsnätter med mina bästa personer. Det är omöjligt just nu. Det kanske kommer att vara omöjligt länge.
Jag tvivlar inte när jag tänker på beslutet jag tog i somras, men jag tvivlar när det gäller allt annat. Jag tvivlar mycket när det kommer till mig själv. Känslan som jag lovat att ta tag i på riktigt den här gången och försöka reda ut. Pulsökningen, andningssvårigheterna och illamåendet som jag inte bara kan fortsätta leva med därför att det kanske inte går att leva med. 

Det river i mig därför att jag önskar så mycket att jag kan hoppas och tro på livet. Det river än mer när jag misslyckas med att se längre än till nästa bokstav i den här texten. Jag vill berätta om någonting vackert och mjukt, men allting är så skört nu. Det är dags att vända på plattan i skivspelaren nu och jag ska ta ett djupt andetag och se till så att läppstiftet sitter på plats. Jag är trots allt inte ensam i den här världen, snart kommer någon och hälsar på. Det är skört, men också lite fint. Ibland är det fint och livet kanske är ömt egentligen, men jag är inte öm och jag håller inte mig själv om ryggen.
"

inte heller

"Som jag skrev, jag menade det inte egentligen. Inte nu när mina ögon inte är mer än halvöppna och jag blir förbannad och gråtfärdig av en skärbräda som välter. Om en timme sitter jag i fåtöljen på våning fyra och jag är så jävla, jävla rädd. Jag tänker på sömnen (och så mycket annat) och läser bipacksedeln som kom med tabletterna jag hämtade ut på apoteket idag. Funderar över varför det är så lätt att skriva ut piller och om de där biverkningarna verkligen motiverar att jag stoppar i mig en vit oval varje kväll i tjugo dagar.
Vet inte vad jag ska säga idag, vill inte säga någonting, vill vägra. Samtidigt inte alls. Det enda jag vill är att få sova, få fungera, få orka. Det enda jag vill är att vara någon som inte gråter, någon som inte vill springa ut från apoteket därför att bröstet trycks inåt och illamåendet klättrar i halsen, någon som har energi över till att förstå orden och inte bara läsa dem, någon som har tid. Jag är någon, under allting så är jag det. Igår var jag någon. Idag är jag bara symptom i ett formulär."

fredag 8 november 2013

Vi försöker.

För prick ett år sedan såg jag Noréns Fragmente på Folkteatern i Göteborg. Det var en kallare novemberkväll med ett anti-rasismtåg som stoppade upp spårvagnstrafiken i innerstan och regnet låg som en fuktig dimma i luften. Den kvällen släppte jag in någon här eftersom jag redan hade släppt in någon i mig.
Det har gått några varv sedan dess.

Idag köpte jag nya jeans i den där storleken jag alltid har haft innan jag börjat. Skillnaden nu är att jag inte ska börja och det måste jag säga till mig själv varje dag. Fortfarande. Jag måste påminna mig själv om att det är värt att ha kvar livet i ögonen och styrkan i benen. Mina knän värkte nästan jämt för ett år sedan, så är det inte längre.

Jag vill bara säga att jag vet att det är så jäkla tufft att vara i sig själv hela tiden. Att vara medveten om sig själv. Det blir inte bra från en dag till en annan, tvivlet ligger kvar och gror trots att självkänslan är uppe och klappar på kinden, håller om ryggen. Det får vara så och jag tror att det blir enklare om vi är fler.
Ni vet kanske vad jag tycker om tystnad vid det här laget, om att bygga sin egen borg och tro att det tryggaste som finns är att med dubbla lås säkra sig från omvärlden. Ni vet kanske att jag inte tror på det. Så jag försöker.
Vi försöker.

onsdag 6 november 2013

Hur det känns just nu.

Att bli trött efter att ha varit någonting annat en längre tid. Känna hur låren klibbar mot varandra och försöka vänja sig vid en annan kropp. Få mer positiv kritik än på över ett år och ändå inte lyckas le länge nog. Att ändå inte vara slut, vilja ge upp.

Alla konstiga timmar jag sover och märkliga drömmar jag drömmer. Hur jag önskar att jag fick vara någonting annat än min egen chef en stund och bara väldigt kort inte tänka på hur många månader det är kvar till dess att lönen täcker hyran.

Och jag önskar patriarkatet och vinstintresset ur världen. Jag önskar patriarkatet ur feminismen. Ser det istället i alla mina relationer, i vänner och familj och i mig själv. Främst i skammen som aldrig riktigt ger sig av.

Kan bara vara stolt över att jag aldrig slutar kräva respekt.

lördag 2 november 2013

Jag är ändå tacksam.

Sliter i kroppen. Sliter på kroppen. Fredagsnätter som slutar klockan tre och ord som inte borde vara för mina öron. En öl till på det och jag vaknar med ångest.
Står bakom en ny kassa tillsammans med ännu en fantastisk person. Inser att jag tycker om det där, service och möten. Att vara behjälplig och dela med mig av det jag själv tycker om. Mycket. Om. Inte lika mycket ångest.

Sveper ett glas samarin och klär av mig strumpbyxorna. Värmer en matlåda innan nästa fest, nästa kväll, nästa öl. Helgerna eskalerar. Kvällarna följer samma mönster, men är ändå alltid olika. Jag har landat i den här staden. Vet vem jag ska skicka meddelanden till och springer in i vänner överallt. Det sociala jaget är på plats. Snart också det kulturella. Nu knyter jag kontakter. Gör mig behövd.

Livet, så föränderligt. Tack och lov.